Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Har skrivit minst tio olika meningar att inleda recensionen med - och raderat dem igen. Hittar inte de rätta orden som skulle göra min läsupplevelse rättvisa. Jag är sprängfylld av Att tro på mister Pip av Lloyd Jones! Mest vill jag bara skriva Spring och skaffa boken och läs den genast. Läs den, läs den, läs den!"Den historia jag ska berätta är, tror jag, frukten av vår okunskap om världen utanför."
Matilda är tretton år när vi möter henne, hon lever på den kopparrika tropiska ön Bougainville i södra Oceanien. Det är bara hon och hennes mamma Dolores, pappan jobbar sedan ett par år i Australien. En dag kommer det rebeller och regeringssoldater, ett krig utbryter, byn isoleras och alla vita människor utom en enda man lämnar ön. Våldet trappas gradvis upp till det outhärdiga.
Den vita mannen som väljer att stanna kvar på Bougainville heter mr Watts och han åtar sig uppgiften att undervisa bybarnen. Till sin hjälp har han Charles Dickens Lysande utsikter som han läser ur, ett kapitel om dagen. Ett väl genomtänkt drag från hans sida eller en nödlösning då inget annat skrivet finns att tillgå? Läsningen kommer i vilket fall som helst att få stor påverkan på byns invånare, små som stora.
"Mr Watts hade skänkt oss barn en annan värld att tillbringa natten i. Vi kunde fly någon annanstans. Det spelade ingen roll att detta någonstans var drottning Victorias England. Vi upptäckte att det var lätt att ta sig dit. Det var bara alla förbaskade hundar och alla förbaskade tuppar som försökte hålla oss kvar här.
När mr Watts kom till slutet av första kapitlet kändes det som om den här Pip hade talat till mig. Den här pojken som jag inte såg och inte kunde röra vid men som jag lärt känna genom hörseln. Jag hade funnit en ny vän.
Det mest överraskande var stället jag funnit honom på - inte uppe i ett träd eller när jag satt och tjurade i skuggan eller plaskade i vattnet som strömmade ner från bergen, utan i en bok. Ingen hade sagt åt oss barn att leta där efter nya vänner. Eller att man kunde smita innanför skinnet på en annan människa. Eller resa någon annanstans..."
Mister Watts bjuder även in vuxna till skolan och ber dem att berätta för barnen vad de själva vet om världen. Någon berättar om färgen blått, någon berättar om vindarnas namn, någon om tystnaden, någon om litchifrukten, någon om riktningar och tur, någon om fåglar. Enkla, vardagliga berättelser om livet, men så som barnen ser det kan ingen mäta sig med Lysande utsikter.
Matildas mamma Dolores är en gudfruktig person som ogillar att mister Watts inte använder Bibeln i undervisningen. Hon förstår sig inte på det här med böcker och mister Dickens och Lysande utsikter. Hon är rasande på Matilda för hennes fascination av Pip. Hur kan hon tro på en påhittad person som Pip men inte på Gud? Vad är det för makt mister Watts har fått över barnen och särskilt över hennes dotter? Dolores kommer till skolan för att berätta för barnen om Skriften, dock utan någon större framgång.
"Min mamma var angelägen att vi barn skulle få veta det hon visste, men hon visste inte hur hon skulle få det att slå rot i våra huvuden. Hon trodde att hon kunde skrämma oss till att inse det hon visste. Lade hon märke till att nacken kröktes på varenda unge så fort hon kom in på Gud och djävulen? Vi hörde helre historier om hundar fulla på djungelbrygd.
I samma stund hon gick visste mr Watts vad han skulle göra. Han plockade upp Lysande utsikter och när han började läsa plockade vi upp våra ansikten från bänklocken."
Till slut gömmer Dolores Lysande utsikter, ser till att boken försvinner spårlöst - naturligtvis utan att ana vilka fruktansvärda konsekvenser hennes handling kommer att få. När hon inser det, är det redan för sent. Händelserna sätts i rullning, liksom huvuden. Fantasi ter sig farlig för alla som inte förstår.
Men någonstans mitt i våldet står Dickens berättelse orubblig och klarlysande som en stjärna på natthimlen, för det finns saker som ingen kan ta ifrån en - tankarna, den egna rösten, övertygelsen om det egna människovärdet. De små livsberättelsna som blir en del av de stora och tvärtom. Insikten om människans väsen, om ordets betydelse, om fantasins makt. Insikten om att det finns berättelser som kan förändra människors liv genom att erbjuda en annan värld vid en tidpunkt när en sådan behövs som bäst. Och så denna möjlighet att krypa inunder skinnet på en annan människa oavsett hudfärg, plats och tid.
I romanen Att tro på mister Pip är temat att-krypa-inunder-skinnet-på-en-annan-människa centralt, tycker jag. Matilda vill så gärna förstå vem mister Watts var, vem hennes mamma var, hennes pappa, mister Watts älskade Saba, Charles Dickens, hon själv. Det börjar med Pip, men slutar inte där...
Att tro på mister Pip är en spännande, poetisk och hjärtkramande bok full med överraskande händelser. Handlingen utspelar sig mot en verklig bakgrund, även om personerna och berättelsen i sig är påhittade. Språket har kraften att på ett ögonblick förflytta läsaren till ett okänt tropiskt landskap och till ett litet skolhus mitt i en by som alla vita glömde. Att fatta tycke för Matilda är lätt, hon är en vetgirig och tänkande flicka som vågar söka sin egen väg och som har mod och vilja att överleva, att gå vidare utan att vända sig om - precis som mister Pip ur Dickens bok.
Lloyd Jones är en makalös berättare. Redan nu vill jag läsa boken en gång till för jag tror inte att jag lyckades krypa inunder skinnet på den än. Jag tror att det finns mer att upptäcka, även om författaren uppenbarligen inte kunde låta bli att servera några färdiga svar på slutet. På gott och ont.
Översättning av Olof Hyllienmark, 226 sidor, W&W.
Läs gärna även DN:s artikel Dickens i Söderhavet och SvD:s För många svar.
Köp boken på Bokus
