Ängelen i Groznyj

Vissa böcker talar bäst för sig själva eftersom de är starka nog att bära sin egen betydelse. Åsne Seierestads reportageroman Ängelen i Groznyj - berättelser från Tjetjenien är en sådan bok. För mig personligen har den hamnat i kategorin böcker-man-ska-ha-läst-för-sin-egen-bildnings-skull, helt enkelt för att de hjälper en att förstå lite bättre något som i grunden är alldeles för komplicerat och komplext för att överhuvudtagen kunna begripa sig på det.

Åsne Seierstad ger ett ansikte och en röst åt människorna bakom jobbiga nyhetsrubriker och det är inte alls så lite.

Mest värdesätter jag hennes förmåga att blanda journalistiska metoder och fakta med skönlitterära ingredienser och på så sätt skapa en levande berättelse utan att ge minsta avkall på den ofta ganska obehagliga realism som man förväntar sig, och får, av en reportagebok.

Dramaturgin är lyckad. Ett hemlöst, våldsamt barn sargat av livet och övergivet av alla, ett barn utan framtidshopp gör entré redan på första sidan och liknelsen med en blodtörstig varg är lika genial som enkel. Läsaren är fast. Och det kommer mera. Det vet man. Krig, våld, fattigdom. Krig, våld, fattigdom. Överallt. Men som tur är finns det vardagshjältar som med hjälp av kärlek och ett stort hjärta lyckas åstadkomma mirakel. Boken handlar även om goda människor. Tack och lov har Åsne Seierstad hittat dem. Dessa möten skildrar hon med mycket värme och inlevelse.

Ängelen i Groznyj bygger på anteckningar och intervjuer från Seierstads resor i Tjetjenien och hon försöker ge en bild av konflikten mellan ryssar och tjetjener. Vad är hönan och vad är ägget? Hon rör sig även tillbaka i historien på jakt efter förklaringar, letar efter samband och orsak och verkan. De delarna är mest journalistiskt styrda, medan till exempel skildringar från daghemmet i Groznyj eller möten med vanliga människor i deras hem är att betrakta som skönlitteratur. Det är en väl avvägd blandning, tycker jag, och jag gillar upplägget.

När Seierstads språk är som bäst, är det poetiskt, känslofyllt och vackert. Hon är duktig på att fånga platsens eller personens själ, hon är närvarande i det hon skriver om. När det gäller detta sätt att skriva kan jag inte låta bli att tänka på Ryczard Kapuscinski och hans Imperiet eller På resa med Herodotos (har bloggat om dem tidigare, se i arkivet) då både temat och stilen i Ängelen i Groznyj påminner om hans böcker. För mig är dock Kapuscinski mästaren i genren. Undrar om Seierstad är lärjungen?

Ängelen i Groznyj är en mycket intressant och fängslande bok, man berörs. Man lär sig något. Slutligen väljer man sida, om man inte gjort det redan innan, så att säga. På vems sida Seierstad står är för övrigt inget som är dolt i dunklet.

Översättning av Jan Stolpe.

Dn:s recension kan du läsa här och SvD:s här. Ytterligare en intressant artikel finns här(SvD).

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Michel de Montaigne

Tack vare universitetskursen i kritik har jag nu stiftat bekantskap med Michel de Montaigne och hans Essayer från 1580-talet. Riktigt intressant, måste jag erkänna, även om ordet bekantskap kanske är lite överdrivet, jag har bara nosat lite grann på hans texter som spänner över tre tjocka volymer. Ändå är jag hänförd och lite fascinerad, trots min initiala skepsis. Fast någonstans i bakhuvudet klingar det att "min lilla husgud" Bodil Malmsten har i sin tur honom som "sin lilla husgud" och man är ju som bekannt påverkbar, eller hur. Men ändå!

Michel de Montaigne är att betrakta som nestor på essäområdet och hans essäer känns förvånandsvärt fräscha när jag spänner ögonen i några av dem. Jag tänker att människan som art är i grunden fortfarande densamma, det har inte hänt mycket i våra skallar fast nästan 500 år har gått sedan Montaigne lade ner sin gåspenna.

Stilen känns vardagligt personlig och han skriver mycket om saker som dagligen upptar våra tankar. Hade han levt idag skulle han säkert bli en flitig bloggare under kategorin vardagsbetraktelser. Han skulle säkert ha många läsare också. Fast det är klart, han skulle behöva korta ner texterna betydligt, för att inte trötta ut folk.

Montaigne skriver utifrån sig själv, om sig själv som människa, om människans väsen, om meningen med livet, om vad som är viktigt eller inte viktigt, om sin samtid, om gott och ont, om rätt och fel. Idel egna tankar och bara personliga exempel och subjektiva upplevelser som han dock gärna illustrerar med citat från antika tänkare. Man känner igen sig - jag känner igen mig.
Jag får en känsla av att det inte finns något ämne som Montaigne betraktar som för litet för att kunna skriva om det. Han tar lika gärna upp olika företeelser i samhället som personliga tillkortakommanden eller kulturella reflektioner och han gör det på ett språk som är konstnärligt och litterärt men ändå varken konstlat eller krångligt. Vad han än skriver om så blir det litteratur och i denna hans förmåga finner jag själv mycket inspiration. I mina ögon är han definitivt inte passé.

Montaignes Essayer är inget man slukar från pärm till pärm, det går alldeles utmärkt att bara välja de avsnitt man lockas av. Då är rubrikerna till stor hjälp: Om fåfängligheten, Om att hushålla med sin vilja, Om utseendet, Om tre slags umgängen, Om konsten att samtala, Om samvetet, Om fäders kärlek till sina barn, Om böcker, Om grymhet, Om inbilskheten, Om vreden, Om ett vanskapt barn, Om mod, Om äran, Om våra handlingars obeständighet och många många fler.

Några intressanta citat:

• "Det är inte underligt, säger en antik författare, att slumpen har så stor makt över oss, eftersom vi lever på en slump. Den som inte har inriktat sitt liv i dess helhet mot ett bestämt mål kan omöjligt styra sina enskilda handlingar. Den som inte har en bild av helheten i huvudet kan omöjligt ordna delarna. Varför skaffa färger åt en man som inte vet vad han ska måla? Ingen gör upp en bestämd plan för sitt liv, vi tänker över det bara bit för bit. Bågskytten måste först veta vad han siktar på och sedan anpassa handen, bågen, strängen, pilen och rörelserna. Våra planer slår fel därför att de saknar bestämd riktning och mål. Ingen vind duger åt den som inte har någon hamn som han ska till." "... jag förringar värdet på de saker som jag äger, just därför att det är jag själv som äger dem, och jag höjer värdet på andra saker därför att de är främmande, frånvarande och inte mina."

• "Jag tål mödor bra, men bara om jag själv tar på mig dem och bara om mitt eget begär leder mig till det. Annars duger jag ingenting till, om jag inte lockas till det av något nöje och om jag leds av något annat än min rena fria vilja. Ty jag har kommit till den punkt där det inte finns något utom hälsa och liv som jag är beredd att bita naglarna för och som jag vill köpa till priset av själsliga kval och tvång."

• "Man ska inte alltid säga allt, det vore dumt; men det man säger måste vara som man tänker det, annars är det ondska."

• "Jag njuter av dem [böcker], likt den girige över sina skatter, därför att jag kan njuta av dem när jag har lust: min själ känner sig mätt och glad av denna äganderätt."

• "När jag var ung studerade jag för att kunna visa upp min lärdom, senare för att i någon mån bli klokare, nu för att roa mig, aldrig för vinning. Den fåfängliga och kostsamma svaghet som jag hade för den sortens inventarier [som böckerna utgör], inte bara för att tillfredsställa mitt behov utan också för att gå tre steg längre och pryda och dekorera mina väggar, har jag övergett för längesen. Böcker har många behagliga egenskaper för dem som kan välja dem, men inget gott som inte har något ont med sig: det är ett nöje som lika litet som andra är rent och oblandat. Det har sina allvarliga olägenheter: själen får sin motion, men kroppen, vars omsorger jag inte heller har glömt, förblir overksam, faller ihop och bli dyster."

Noréndiarré pga En dramatikers dagbok

Norén, Norén, Norén. Överallt. Snacka om publicitet...

"Noréns dagbokslansering bärs helt av skvallerpotentialen. Och ska man tjäna miljoner så får man numera namnge många. Intrigen är smart iscensatt. Den enligt författarens uppgift 1732-sidiga svarta luntan är inte paginerad. Den har inte heller något personregister. Så vill man veta om man är omskriven så får man vackert läsa. Och ingen hinner bläddra klart i bokhandeln." (Ur DN:S Boklördag Intervju 080426)

Jag har bara en fråga: Vad driver människan?
Ett par möjliga svar: Pengar? Makt?

PS: För tillfället är boken slut på förlaget (AB). Redan! Men varför är jag förvånad?

Thentes underhållande spydigheter

DN:s skribent Jonas Thente bloggar om Lars Noréns En dramatikers dagbok - inlägg 1 och inlägg 2. Rekommenderar om man gillar ironi och sarkasmer.

Noréns dagbok utkommen idag

1700 sidor av svärta, ångest och ett och annat personligt påhopp. Verkar det som. Om man ska tro recensionerna . Vem pallar med att läsa en sådan tegelsten? Och om man pallar - läser man boken för dess litterära kvalitéer eller för det antagligen bitvis smaskiga innehållet? Undrar om det blir lika mycket himla liv nu som efter Myggor och tigrar av Maja Lundgren. Någonstans har jag till och med sett en namnlista med personer som får sig en känga i Noréns dagbok och därmed förväntas att göra sin röst hörd så småningom. Kanske är en ny så kallad kulturdebatt i antågande? Fast jag undrar om inte måttet är rågat. För hur många kulturkretasar att skriva skit om finns det i lilla Sverige, egentligen?

En klassiker - nu när våren kommit

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

(Av Karin Boye)

Ett underligt ting

Det var en gång en människa som gillade havet. En dag bestämde hon sig för att skapa ett underligt konstverk och med omsorg valde en avlägsen strand på en liten italiensk ö mitt i havet, helt enkelt en plats din andra människor sällan hittade vägen. Hon använde ett nästan söndervittrat båtskellet som ett fat och serverade sjöborrar till de utvaldas beskådan och om man var tålmodig och väntade i sju dagar och sju nätter, kunde man bevittna ett mirakel ...

Det här skulle kunna vara början till sagan om båten full med sjöborrar. Vi påträffade den under vår vistelse på ön Favignana utanför Sicilien den gångna helgen. Det hela var både vackert och mystiskt.

Haiku om havet

Obeskrivbar känsla
inför havets gränslöshet.
Bara måsen vet...

(Av Ivana Eklund, ur Vargåret)

Att tro på mister Pip

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Har skrivit minst tio olika meningar att inleda recensionen med - och raderat dem igen. Hittar inte de rätta orden som skulle göra min läsupplevelse rättvisa. Jag är sprängfylld av Att tro på mister Pip av Lloyd Jones! Mest vill jag bara skriva Spring och skaffa boken och läs den genast. Läs den, läs den, läs den!

"Den historia jag ska berätta är, tror jag, frukten av vår okunskap om världen utanför."

Matilda är tretton år när vi möter henne, hon lever på den kopparrika tropiska ön Bougainville i södra Oceanien. Det är bara hon och hennes mamma Dolores, pappan jobbar sedan ett par år i Australien. En dag kommer det rebeller och regeringssoldater, ett krig utbryter, byn isoleras och alla vita människor utom en enda man lämnar ön. Våldet trappas gradvis upp till det outhärdiga.

Den vita mannen som väljer att stanna kvar på Bougainville heter mr Watts och han åtar sig uppgiften att undervisa bybarnen. Till sin hjälp har han Charles Dickens Lysande utsikter som han läser ur, ett kapitel om dagen. Ett väl genomtänkt drag från hans sida eller en nödlösning då inget annat skrivet finns att tillgå? Läsningen kommer i vilket fall som helst att få stor påverkan på byns invånare, små som stora.

"Mr Watts hade skänkt oss barn en annan värld att tillbringa natten i. Vi kunde fly någon annanstans. Det spelade ingen roll att detta någonstans var drottning Victorias England. Vi upptäckte att det var lätt att ta sig dit. Det var bara alla förbaskade hundar och alla förbaskade tuppar som försökte hålla oss kvar här.

När mr Watts kom till slutet av första kapitlet kändes det som om den här Pip hade talat till mig. Den här pojken som jag inte såg och inte kunde röra vid men som jag lärt känna genom hörseln. Jag hade funnit en ny vän.

Det mest överraskande var stället jag funnit honom på - inte uppe i ett träd eller när jag satt och tjurade i skuggan eller plaskade i vattnet som strömmade ner från bergen, utan i en bok. Ingen hade sagt åt oss barn att leta där efter nya vänner. Eller att man kunde smita innanför skinnet på en annan människa. Eller resa någon annanstans..."

Mister Watts bjuder även in vuxna till skolan och ber dem att berätta för barnen vad de själva vet om världen. Någon berättar om färgen blått, någon berättar om vindarnas namn, någon om tystnaden, någon om litchifrukten, någon om riktningar och tur, någon om fåglar. Enkla, vardagliga berättelser om livet, men så som barnen ser det kan ingen mäta sig med Lysande utsikter.

Matildas mamma Dolores är en gudfruktig person som ogillar att mister Watts inte använder Bibeln i undervisningen. Hon förstår sig inte på det här med böcker och mister Dickens och Lysande utsikter. Hon är rasande på Matilda för hennes fascination av Pip. Hur kan hon tro på en påhittad person som Pip men inte på Gud? Vad är det för makt mister Watts har fått över barnen och särskilt över hennes dotter? Dolores kommer till skolan för att berätta för barnen om Skriften, dock utan någon större framgång.

"Min mamma var angelägen att vi barn skulle få veta det hon visste, men hon visste inte hur hon skulle få det att slå rot i våra huvuden. Hon trodde att hon kunde skrämma oss till att inse det hon visste. Lade hon märke till att nacken kröktes på varenda unge så fort hon kom in på Gud och djävulen? Vi hörde helre historier om hundar fulla på djungelbrygd.

I samma stund hon gick visste mr Watts vad han skulle göra. Han plockade upp Lysande utsikter och när han började läsa plockade vi upp våra ansikten från bänklocken."

Till slut gömmer Dolores Lysande utsikter, ser till att boken försvinner spårlöst - naturligtvis utan att ana vilka fruktansvärda konsekvenser hennes handling kommer att få. När hon inser det, är det redan för sent. Händelserna sätts i rullning, liksom huvuden. Fantasi ter sig farlig för alla som inte förstår.

Men någonstans mitt i våldet står Dickens berättelse orubblig och klarlysande som en stjärna på natthimlen, för det finns saker som ingen kan ta ifrån en - tankarna, den egna rösten, övertygelsen om det egna människovärdet. De små livsberättelsna som blir en del av de stora och tvärtom. Insikten om människans väsen, om ordets betydelse, om fantasins makt. Insikten om att det finns berättelser som kan förändra människors liv genom att erbjuda en annan värld vid en tidpunkt när en sådan behövs som bäst. Och så denna möjlighet att krypa inunder skinnet på en annan människa oavsett hudfärg, plats och tid.

I romanen Att tro på mister Pip är temat att-krypa-inunder-skinnet-på-en-annan-människa centralt, tycker jag. Matilda vill så gärna förstå vem mister Watts var, vem hennes mamma var, hennes pappa, mister Watts älskade Saba, Charles Dickens, hon själv. Det börjar med Pip, men slutar inte där...

Att tro på mister Pip är en spännande, poetisk och hjärtkramande bok full med överraskande händelser. Handlingen utspelar sig mot en verklig bakgrund, även om personerna och berättelsen i sig är påhittade. Språket har kraften att på ett ögonblick förflytta läsaren till ett okänt tropiskt landskap och till ett litet skolhus mitt i en by som alla vita glömde. Att fatta tycke för Matilda är lätt, hon är en vetgirig och tänkande flicka som vågar söka sin egen väg och som har mod och vilja att överleva, att gå vidare utan att vända sig om - precis som mister Pip ur Dickens bok.

Lloyd Jones är en makalös berättare. Redan nu vill jag läsa boken en gång till för jag tror inte att jag lyckades krypa inunder skinnet på den än. Jag tror att det finns mer att upptäcka, även om författaren uppenbarligen inte kunde låta bli att servera några färdiga svar på slutet. På gott och ont.

Översättning av Olof Hyllienmark, 226 sidor, W&W.

Läs gärna även DN:s artikel Dickens i Söderhavet och SvD:s För många svar.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Världsbokdagen!

Idag är det Världsbokdagen, så jag säger grattis till alla böcker och alla bokälskare! Jag har faktiskt firat denna av UNESCO stadgad högtid, och det genom att efter jobbet träffas med mina tjejkompisar från Litterära klubben, äta pizza och dricka lite vin. Och prata böcker, mer eller mindre. Kanske snarare lite mindre den här gången om sanningen ska fram, men man kan inte vara seriös varje gång, eller hur. Oftast är vi riktigt seriösa, men då är det utan vin också. Jaja, trevligt var det i alla fall.

Världsbokdagen firar man ursprungligen på den spanska Sakt Göran dagen (den 23 april) - det är samme riddaren Göran som dödat draken och hans bedrift har blivit symbol för det godas seger över det onda. Det är fint, tycker jag. Dessutom är den 23 april Cervantes dödsdag. Sedan 1995 är Bokdagen världsomspännande.

Originell recension

En blogg- och kurskompis har på Nittonde stolen skrivit en bokrecension som är snygg, originell och intresseväckande. Han recenserar boken Livet på en kylskapsdörr och det gör han genom att fiffigt härma bokens eget upplägg - klicka på länken och se.

Härliga bokpaket

Länge leve bokpaket innehållande recensionsexemplar! Jag tackar och tar emot. Öppnandet av dagens bokpaket följdes av ett glädjetjut.

Enkät på Bokmania

Från och med idag finns det ett nytt inslag här på Bokmania, nämligen en liten enkät. Du hittar den i högra spalten. Om idén visar sig falla i bördig jord kommer jag att byta frågan en gång i veckan. I annat fall glömmer vi alltihop och går vidare... Men visst kommer du att svara, visst ;-P

Viktigt att lyfta blicken

När jag kom hem efter jobbet idag, stod valet mellan att snabbt fixa middag och sen försjunka i Ängelen i Groznyj ELLER att gå ut i det fina vädret och vila ögonen på något annat än boksidor. Det blev det andra alternativet, även om promenaden inte var lika lång som vanligt. Men den var njutningsfull: fåglarna sjöng, solen sken och vit- och blåsippor kantade vägen så långt ögat nådde. Jag plockade en söt liten bukett att glädjas åt vid frukosten i morgon bitti.

Och sensmoralen? Jo, det är bra att låta boken ligga ibland, den springer inte bort. Blå- och vitsipporna däremot, de blommar över innan vi vet ordet av. Och så måste man vänta ett helt åååår igen!

Champagneflickan

I ett tidigare inlägg här på Bokmania har jag skrivit att jag "inte tänker köpa bokeländet" och menat Champagneflickan - en svesnk strippa berättar av Caroline L Jensen. Det löftet kommer jag att hålla. Förvisso.

Men...

Nu har jag fått boken som recensionsexemplar och efter att jag haft en ganska givande bloggdialog med Caroline (via kommentarfunktionen) och sett och hört ett par intervjuer med henne, så blev jag nyfiken. För att vara helt ärlig så vill jag genom att läsa boken utmana min egen fördomsfullhet. Det vore himla kul att komma fram till att boken inte är så ytlig som jag gärna - redan på förhand -vill tro. Allt är ju inte bara svart eller vitt, kanske finns det Något Större bakom det kittlande omslaget med putande läppar på bilden. Kanske är titeln bara ett missvisande försäljningsknep. Det vore faktiskt intressant att komma fram till det.

Champagneflickan står alltså på tur att läsas och jag ska anstränga mig att läsa den förutsättningslöst, åtminstone så långt det är möjligt. Det måste väl ändå kallas att ge en ärlig chans, eller hur?

Åsne Seierstad om Ängelen i Groznyj

I veckan kunde man på DN:s hemsida chata med Åsne Seierstad angående hennes bok Ängelen i Groznyj. Många intressanta frågor ställdes, många intressanta svar gavs tillbaka. Rekommenerar varmt för alla som läser boken, har redan läst den eller snart kommer att läsa, eller bara vill veta lite mera om verkligheten bakom Ängelen i Groznyj.

Haiku

Handflatans streckkod.
Longitud och latitud.
Livets breddgrader.

(Av Ivana Eklund, ur ...och en till)

BOKMANIA på kultursidan

Det är en stor dag för BOKMANIA idag, eftersom Eskilstunatidningen Folket har publicerat en lång intervju med mig om den här bloggen. Känns riktigt riktigt riktigt kul! BOKMANIA har gjort entré på "kultursidan", det är inte fy skam! Det måste nästan firas :-D

Att tro på Mr Pip - författarintervju

Vill tipsa om en intressant intervju med författaren Llyod Jones. Det är han som skrivit den på sistone mycket omtalade bok Att tro på Mr Pip. Jones talar om böckernas makt att förändra en människas liv genom att öppna inre fönster. Han talar även om paradoxen att vi gärna tror på litterära/fiktiva människor medan vi allt oftare förkastar den religiösa tron. Jag gillar när en författare inte begränsar sig till att enbart prata om sin egen bok, utan tänker kring skrivande och läsande i stort. Detta är en sådan intervju.

Åsne Seierstad

I Go´kväll i kväll visades en bra intervju med Åsne Seierstad angående hennes nya bok Ängeln i Groznyj: berättelser från Tjetjenien. Intervjun med Åsne börjar ca 2 minuter in i programmet, så det är lätt att titta här på nätet. Själv ska jag slänga mig över boken i kväll, blev sannerligen sugen. Sedan förra veckan har jag boken hemma, så det är bara att plocka fram den. Hej då!

Det femte barnet

Visst har jag haft Doris Lessing på läsagendan, en Nobelpristagare måste man läsa om man vill kalla sig bokmal och våga se folk i ögonen. Eller hur? Men att min första Lessing-bok skulle bli just Det femte barnet var bara en slump, men en lycklig sådan. Fast kanske var det mera telepati eller en högre makts välvilliga ingripande som gjorde att Det femte barnet stod i bibliotekshyllan, alldeles ensamt när jag kom. Tro det eller ej så var det just den boken jag ville läsa. Eller Martha, men hellre Det femte barnet. Och så blev det. Men det "övernaturliga" fortsätter att ha ett finger i spelet, för i eftermiddags råkade jag gå förbi biblioteket, slank in och vad stod i bokhyllan om inte Ben, ute i världen som är fortsättning på Det femte barnet. Ingen annan Lessing-bok så långt ögat nådde. Är inte det lite mystiskt?

Att läsa Det femte barnet betyder att låta sig förgiftas eftersom det inte går att slita sig ifrån boken då den är beroendeframkallande. Man blir inte glad av den. Men man blir fängslad. Det är en berättelse som kryper djupt under huden men all förtvivlan, obehag och hopp som sipprar ur texten. Och budskapet? Man överlever det mesta.

Boken handlar om en familj som är - och vill för alltid förbli - lycklig. Harriet och David älskar varandra och vill inget annat med sina liv än att fylla sitt stora hus med barn. Familjelycka är att älska och sätta barn till världen! Kanske sex stycken, eller sju, eller åtta. Men med barn nummer fem förändras allt och det blir inga fler. Hybris straffar sig, det är fel att ta lyckan för given, så tror i alla fall Harriet.

Familjelyckan och kärleken vittrar sönder och det endast på grund av detta femte barn. Ben heter han och han är inte av denna världen. Han är så annorlunda, så våldsam, så skrämmande, så motbjudande att han inte betraktas som mänsklig. Ben blir bortstött av alla utom mamman som trots fasa och obehag inte förmår att överge honom. Alla familjemedlemmar flyr hemmet en efter en och det stora huset som en gång sjöng av liv och skratt gapar till slut av tomhet.

Doris Lessings berättarstil i Det femte barnet är stram och sparsam, men desto mera kraftfull. Det är Harriet, mamman, som är huvudpersonen i romanen. Det är hennes tankar och hennes kamp vi får följa. Jag tänker ofta att det enda människan har kvar när hon förlorat så gott som allt är inte bara hoppet, utan även den förbannade plikten att gå upp varje morgon, göra det man anser är det enda rätta och gå och lägga sig igen medan man hoppas på ett under. Livet blir inte alltid som man tänkt sig, men det går vidare. Och även om det kanske stämmer att blod är tjockare än vatten så behöver inte kärleken finnas där för det.

Vad stod det i Nobelprismotiveringen? Att Doris Lessing är "den kvinnliga -erfarenhetens-någonting"? Ja, i det här fallet är omdömet inte så långsökt.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Ett Selma-test & annat smått och gott

Selma Lagerlöf 1858-1940

Vad vet du om Selma Lagerlöf som skulle fylla 150 år i år? Testa dina kunskaper om henne genom att svara på 10 frågor. Jag fick 7 rätt av 10 - så där, tycker jag. Vad fick du?

I samband med 150-års jubileet arrangeras två utställningar i Stockholm. Den första på Kungliga biblioteket där man bland annat kan beskåda originalmanuskriptet till Gösta Berlings saga och den andra på Postmuseet. Där ställs ut ett stort antal brev som Selma fick eller skrev till andra personer, många av dem kända kulturpersonligheter under hennes samtid. Det finns hela 40 000 brev adresserade till Selma som ligger sparade till eftervärlden. Imponerande mängd, tycker jag.

För alla som vill hålla sig uppdaterade om vad som händer i vårt avlånga land i samband med firandet av Selma Lagerlöf kan jag rekommendera hemsidan Selma Lagerlöf 150 år.

Hur är det med läsningen? Har du läst "din" Selma?

Edward Tulanes fantastiska resa

Ibland händer det oväntade.

Ibland händer det att jag behandlar en nyutkommen bok med samma vördnad som om det var ett närmast antikt bokexemplar jag höll i min hand. Så känns det när jag läser Edward Tulanes fantastiska resa av amerikanskan Kate Di Camillo med de obeskrivligt vackra illustrationerna av Bagram Ibatoulline. Det är ren magi som jag nu skulle vilja förmedla, fast jag är medveten om att det knappast låter sig göras. Magi är ju ämnad att upplevas.

Edward Tulanes fantastiska resa är en bok för barn i yngre skolåldern, både för de som redan kan läsa själva och för de som ännu är beroende av högläsning innan det är dags att släcka lampan och sova: korta kapitel, stor stil, innehållsrika bilder i färg. Känslan av en gammaldags sagobok andas ur varje sida.

Edward Tulane är en porslinskanin, bortskämd och uttråkad. Hans matte är tioåriga Abilene som älskar Edward av hela sitt hjärta, men Edward vet inte vad kärlek är, han är för självupptagen för att ens tänka på saken. Hans tankar upptas mest av alla vackra sidenkostymer som han äger och den egna spegelbilden. Tills den dag då han faller överbord från ett fartyg långt ute på oceanen och hamnar i dyn på havets botten. Plötsligt blir Edward vilse och hans fantastiska resa tar sin början.

Det är en spännande, skrämmande och fantastisk resa vi bevittnar - från havets botten till en fiskares nät, från en stinkande soptipp till en luffares lägereld, från en döende flickas säng till gatorna i Memphis. Längs denna vandring som varar i åratal sker ett mirakel - Edward Tulanes upptäcker kärlekens kraft. Och det är tur, för bara där det finns kärlek kan det finnas ett lyckligt slut ... Det är endast med hjälp av kärleken Edward överlever.

Edward Tulanes fantastiska resa är en berättelse om att ha kärleken utan att se den, att förlora den och till slut finna den igen. Det är en tidlös saga om vänskap, kärlek och livets lärdomar. En på alla sätt och vis underbar bok. Jag blev fullkomligt förälskad i den!

Boken har legat hela 48 veckor på New York Times tio-i-topp-säljlista och spås att bli en ny klassiker. I veckan utkommer den på svenska på Kabusa böcker, i översättning av Ulla Roseen.

Illustration: Bagram Ibatoulline

Illustration: Bagram Ibatoulline

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Sirenerna i Bagdad

Huvudpersonen i romanen Sirenerna i Bagdad av Yasmina Khadra drabbas av så djup skam att livet inte längre är möjligt för honom, det enda som återstår är hat och hämdlystnad. Någon kärlek har han ännu inte upplevt, trots sina tjogoett år har han aldrig kysst en flicka. Han har nästan gjort det, men så kom det amerikanska kriget mot terrorismen i vägen. Han är beduin, född i en gudsförgäten by mitt i irakiska öknen och han bär på drömmar om sin framtid som dock är dömda att gå i kras.

Mitt i natten, efter en bröllopsfest, stormas familjehuset av amerikanska soldater på jakt efter irakiska terrorister; de tror att det finns vapen i huset, men de har fel. Denna ödesdigra natt blir han vittne till hur hans far förödmjukas av några tanklösa amerikaner som inte vet någonting alls om lokalbefolkningens värderingar och familjemönster.

Förödmjukelsen av fadern sker på ett sätt som betyder att han aldrig mer kan se sin far i ansiktet. Skammen blir omöjlig att uthärda och han bestämmer sig för att omeddelbart lämna byn och åka till Bagdad. Väl där vill han ansluta sig till en terroristcell och så småningom utföra ett självmordsatentat. Tanken på hämnd fyller hans tankar till bredden och till slut får han ett uppdrag:

"Jag vet inte ens själv vad det är jag ska utföra. Allt jag vet är att det ska bli den största operationen i fiendeland, tusen gånger så kraftfull som attentaten den 11 september..."

Men åsikterna bland de inblandade i terrorcellen går isär, verkligheten uppfattas inte av alla som svart eller vit, för "det finns gränser för alla krig... att ge västvärlden en läxa är en sak, att ödelägga hela jorden är en annan" som en av männen säger. Frågan är om dramats huvudperson låter sig övertygas.

Sirenerna i Bagdad är en spännande bok. Om man väntar sig att författaren tar en klar ställning i konflikten mellan USA och Irak så blir man besviken, för att Yasmina Khadras stora förtjänst ligger just i att han lyckas skildra konflikten utan sensmoral och utan politiska paroller. Medan jag läser tänker jag ofta på de bibliska orden "du som är utan skuld skall kasta första stenen", för det är uppnebart att konfliktens båda parter har den andras blod på sina händer och hämnd bara föder hämnd. Kanske är just detta romanens budskap - önskan att hämndkarusellen skulle stanna en gång för alla.

Språket är enkelt och stilen påminner om dagboksberättande; det är jaget som är huvudpersonen. Plötsligt är jag inte ens säker på att jaget har ett namn... Märkligt.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Kloka roliga Bridget

"Att vara kvinna är värre än att vara lantbrukare - det är så mycket som ska ansas och besprutas: ben ska vaxas, armhålor rakas, ögonbryn plockas, fötter filas, hy peelas och fuktas, finnar rengöras, rötter färgas, ögonfransar svärtas, naglar filas, celluliter masseras, magmuskler tränas. Programmet är så finslipat att man bara behöver glömma sig i ett par dagar för att alltihop ska gå åt pipan. Ibland undrar jag hurdan jag skulle vara om naturen fick ha sin gång - helskägg och knävelborrar på båda smalbenen, ögonbryn som Dennis Healey, ansiktet rena kyrkogården för döda celler, exploderande finnar, långa krökta naglar som Pelle Snusk, blind och klumpig utan kontaktlinser, lönnfet kropp. Usch och fy. Undra på att tjejer har dåligt självförtroende."
(Ur Bridget Jones dagbok av Helen Fielding)

Av någon outgrundlig anledning dyker dessa rader upp i huvudet på mig varje gång jag efter drygt en timmes hårt slit lämnar badrummet... Fler som känner igen modellen?

En bok för avkoppling

I Istanbul har man parkbänkar som ser ut som pocketböcker. Om de är bekväma vet jag inte, men jag gillar idén. Skulle gärna vilja vila fötterna på en Strindberg efter en hel dags vandring genom Stockholm...

Origami-bok

Om det blir dåligt väder i helgen och man får tråkigt kan man prova att göra sin egen origami-bok. Ganska imponerande faktiskt - klicka här för att se själv. Jag tvivlar på att jag skulle klara det. Verkar vara dundersvårt. Men kul.

Äntligen en öronbok - igen!

Jag hade världens tur vid biblioteksbesöket igår - lyckades lägga vantarna på Doris Lessings Det femte barnet på cd.. De första tio minuterna var jag lite, vad ska jag säga, avvaktande. Men sen vände det och jag fastnade. Nu är det lätt att jag tar onödiga omvägar med bilen bara för att kunna lyssna extra längre. Och nej, det funkar inte att läsa med öronen när jag är hemma.

Dagens dikt

Jag är blott ett frö som på okända
vägar
hamnat i jord.
Jag ser inget, hör inget,
jag känner inget
Det är mörkt, det är tyst,
det är kallt.
Jag är ensam med mig själv,
innesluten i ett tunt skal.
Jag längtar upp till dagen, jag längtar
upp till vinden, till regnet.
Jag vill bli sedd, jag vill bli hörd,
jag vill bli kysst.
Och i beröringen
växa till liv.

(Bengt Jacobsson, ur Eftersom min lada brunnit ner kan jag nu se månen)

George Perecs mörka lekfullhet

För bara ett dygn sedan visste jag inget om författaren George Perec men efter att ha sett detta reportage är jag lite klokare. Och nyfiken. Perecs författarskap förefaller annorlunda och alldeles eget - det finns nämligen en språklig lekfullhet som bottnar i hans barndoms djupa tragik. Jag förstår nu att det var saknaden efter föräldrarna som blev grunden till tanken att det enda som för alltid förenar familjen är en enda bokstav som råkar förekomma i allas namn - ett litet "e". Och detta "e" har blivit en utmaning, ett gissel, en fiende och en tröst i skrivande. En begränsning och en utmaning.

Perec har skrivit både en roman där det inte finns ett endaste "e" (Försvinna) och en som bara innehåller vokalen "e" (är inte översatt till svenska). Min sponatana tanke är att det tror jag på först när jag ser det, fast jag förstår att det är sant som det är sagt. Alltså blev jag nyfiken. Rejält nyfiken. Det får bli en snar tripp till biblan.

När jag letade efter ett foto av Perec på nätet, fastnade jag till slut för det här med en katt på axeln, som om han var en magiker. För jag tror att han var en språklig magiker. Måste ha varit det.

Utan "E"

Hur bär man sig åt för att skriva en roman utan att använda en bestämd bokstav? Jag vet inte det. Men i kvällens Babel i svt 2 kl. 21.30 kanske jag får svaret, det ska visas ett reportage om Georges Perec som har lyckats med bedriften att i sin roman Försvinna helt utelämna bokstaven "E". Lite crazy. Vad är vitsen? undrar jag också. Måste se programmet.

Förresten! Magnus Eriksson, kulturskribent i SvD och min lärare på litteraturkritikkursen, gillar inte Babel, utan tycker att det är onödigt mycket flams i programmet. Nästa gång vi har ett seminarium måste jag ta upp frågan - och försvara mitt favvoprogram. Och min favvoprogramledare ;-) Får se hur det går.