söndag, mars 09, 2008

Tyngd

"Gränser, alltid gränser, och längtan efter oändlig rymd."

Det är grått och småregning ute idag, huset är städat och tvätten är tvättad. Jag tänder en brasa i spisen och sätter mig till rätta i soffan - med en kopp kaffe och Jeanette Wintersons lilla stora bok Tyngd. Det kan inte bli bättre just nu. Jag läser ut boken på ett par timmar.
Jeanette Winterson blev inbjuden att delta i Mytserien, ett världsomspännande litterärt projekt som gick ut på att återberätta någon av mänsklighetens äldsta myter. Själv säger hon att hon visste direkt vilken antik myt hon ville berätta - den om Atlas och Herakles. Efter att ha läst boken förstår jag precis varför valet var så självklart för henne.

Atlas är titanen, hälften människa och hälften gud, sonen till Jorden och Posseidon. Av gudarna döms han till att i all evighet bära världen på sina axlar. Atlas är den stabile och ansvarsfulle hjälten...

"Eftersom jag älskade jorden. Eftersom jordens hav inte skrämde mig. Eftersom jag hade lärt mig planeternas positioner och stjärnornas banor. Eftersom jag är stark - blev mitt straff att bära Kosmos på mina skuldror. Jag axlade bördan av hela världen, himlarna där ovanför och djupen där under. Allt som finns där är mitt, men ingenting av det har jag kontroll över. Det är detta som utgör min ohuggliga börda. Gränsen för det som är jag.
Och min längtan?
Oändlig rymd."

Herakles är son till Zeus, en oäkting. Zeus lurar sin hustru Hera att amma Herakles, vilket hon inte gillar och skickar en orm att döda Herakles, men han stryper den där han ligger i vaggan. Herakles liv är präglad av Heras hat och hans egen åtrå till henne. Herakles är den själviske, svekfulle, oansvarige och kvinnotjusande pojke i en mans kropp...

"I min ungdom var jag lite stöddig - jag dödade allt, knullade det som fanns kvar och åt upp resten. Hur som helst så bestämde sig Hera att driva mig in i galenskapen, och medan jag var galen skar jag halsen av sex av mina egna barn, vilket jag ångrar, samt ett helt tält fullt med andra människor som jag inte ens visste namnen på. Inget gott uppförande..."

Det som är fängslande med romanen Tyngd är att Winterson lyckas sätta myten om Atlas och Herakles i ett dels globalt perspektiv, dels ett djupt personligt. Hela berättelsen är skriven i jag-form, ett grepp som gör att texten kommer nära inpå huden. I och med att grunden i alla myter är oändlighet, kan vi möta Atlas och Herakles även i vår tid. Scenen där Atlas lyckas fånga en förbiflygande rymdkapsel och rädda den skräckslagna hunden Lajka är en av de starkaste i boken.

"Hunden, en liten prick i det stjärnvida världsaltet, slickade jättens hand. I samma stund rörde sig nålen i kapseln för att injicera giftet i sitt offer, men det var för sent. Lajka var fri.
Atlas knuffade undan kapseln, den dumma tingesten av plåt och ståltråd, och Lajka kröp darrbent uppför hans arm tills hon hittade ett ställe att sova på, i fördjupningen i hans axel strax under hans svallande hår.
Atlas hade för länge sedan upphört att känna tyngden av den värld han bar upp, men han kände den lilla hundens hud och ben. Nu bar han på något som han ville behålla, och det förändrade allting."

I ett annat kapitel träder en liten adoptivflicka fram, Jeanette Winterson själv, vi befinner oss fortfarande i Lajkas årtionde - femtiotalet. De två lyckas befria Atlas från hans börda, för i sagorna är allt möjligt. Som liten hade Winterson en jordglob som lyste, hon brukade snurra på den och drömma om världen. Jag uppfattar Tyngd som Wintersons försök att placera sig själv i universum och att hitta sitt kosmiska ursprung, eftersom hon inte vet någonting alls om sina biologiska föräldrar. "De bor på en förlorad DNA-kontinent. Som med Atlantis har all dokumentation om dem gått förlorad. De är gissningar, spekulation, mytologi", skriver hon i slutet av boken. Winterson vill besegra vreden, men det är svårt. Är livet en gåva eller en börda? Det är nog bokens centrala fråga, och svaret får var och en hitta själv.

Jag gillar bokens upplägg, blandningen av mytologi, geologiska och astronomiska fakta och självbiografi. Det är fängslande och känns fullständigt naturligt. Att läsa Tyngd är som att blicka mot en mörk natthimmel upplyst av tusentals stjärnor. Lite magiskt, lite skrämmande, lite befriande.
Tyngd ingår i Mytserien.

Köp boken på Bokus eller AdLibris.

1 kommentar:

lustigkulle sa...

Den lilla historien med Laika är underbar - för oss som minns det har den en speciell betydelse. Jag minns min sorg när jag insåg att ryssarna aldrig skulle ta hem Laika igen. Det var ju så omskrivet i alla tidningar, alla pratade om det och det var en sån söt hund.