"... jag har kommit till en punkt där det känns vämjeligt att leva tillsammans med kroppen. Här är jag alltså till slut, jag är besegrad. För vad gör jag? I den tidiga morgonen, med det lilla förstånd jag har kvar, ligger jag och känner på de resterande kroppsdelarna och räknar mina operationer! Varför räknar jag inte mina orgasmer i stället, som ju definitivt varit fler än trettiotvå? Därför att jag har glömt dem för länge sedan, eftersom man glömmer njutningarna mycket snabbare än smärtan."Romanen Till sängs med Frida av Slavenka Drakulic kretsar kring den mexikanska konstnären Frida Kahlos händelserika liv. Hon blev 47 år när hon valde döden efter drygt tre decenier lång kamp för att överleva följdena av en svår bussolycka. Trettiotvå operationer, flera missfall, två amputationer, ett skellet som måste bäras upp av skruvar och korsetter, oräkneliga månader i liggande ställning med kroppen gipsad från topp till tå och ständig smärta. Mycket smärta. Hon hatade sin kropp som var hennes fiende, hon lyckades aldrig bli hemma i den. Kärlek, passion, besvikelser.
Frida Kahlo var gift med konstnären Diego Rivera och levde i skuggan av hans berömmelse och med vetskapen om hans ständigt återkommande otrohet. "Hon klädde sig för Maestro, levde för Maestro, lagade mat för Maestro, levde för Maestro." Ändå hade hon många älskare, en av dem var Lev Trotskij. Stalin betraktade hon som politisk hjälte.
Det enda Frida har lärt sig till perfektion var att måla, och hon målade. Målade sig själv och sin smärta - drömlika och mardrömslika framställningar av sig själv och sin kropp. De franska surrealisterna var överförtjusta i hennes konst, men hon tyckte att hela hennes liv var totalt surrealistisk, om sanningen skulle fram. Och det skulle den. Eftersom hon ofta var sängliggande och orörlig i kroppen, målade hon små tavlor som fick plats på ett litet staffli i sängen. I taket hängde en spegel.
Slavenka Drakulic är författare och journalist, och jag tycker att språket i Till sängs med Frida påverkas av hennes journalistiska bakgrund. Det dröjer innan jag fastnar för berättelsen och hela boken igenom jag förblir lite besviken över språket. Har väntat mig ett språk som griper, fångar, får mig att känna den smärtan som Frida känner - men den upplevelsen uteblir. Jag kommer aldrig riktig nära personen Frida. Därmed inte sagt att texten faller platt, det gör den inte. Jag kanske bara råkade bygga upp för höga förväntningar eftersom jag redan innan kände till Frida Kahlos tragiska livshistoria.
Slavenka Drakulic använder sig av realism som då och då är utsmyckad av metaforer och målande beskrivningar. Trots tragiken är berättelsen om Frida Kahlo inte det minsta sentimental, tvärtom utstrålar den stolthet och uppriktighet. Frida Kahlo var en kvinna som kämpade för sin plats under solen och det var en kamp såväl mot männen och kvinnorna som mot sjukdomen och den egna kroppen.
Merparten av romanen berättas i tredje person, men ibland, i de svåraste stunderna, bryter Fridas egen röst fram. Det saknas dialoger, men man saknar dem inte. Handligen flyter fram ändå.
En sak uppskattade jag riktigt mycket i boken: passager där Fridas röst förklarar innebörden i tavlorna, deras psykologiska bakgrund. Det är jättespännande att läsa Fridas tankar kring varför hon målade en viss tavla så som hon gjorde. Jag fick stor lust att springa till biblioteket och låna en konstbok med Frida Kahlos konst då jag känner att jag nu förstår hennes konst på ett helt annat sätt än förut. Det jag vill är att läsa om dessa intima stycken och samtidigt se en bild av konstverket. Möjligen kommer att ske det som inte skedde under läsningen av romanen - en känslomässig förening med kvinnan, konstnären och människan Frida Kahlo.
Köp boken på Bokus eller AdLibris
.
