Det är farligt att leva, så låt oss göra det tills vi dör.Trygghet är inte detsamma som undvikande av faror, det är livsviktigt att lära sig hur man värderar risker. Att leva är farligt ibland, men om Myndighetssverige förbjuder allt som kan vara farligt blir vi människor bara räddare och räddare, tills vi slutligen tappar förmågan att tänka självständigt. Och det, om något, är farligt när livet drabbar oss. I boken
I trygghetsnarkomanernas land försöker författaren David Eberhardt, till vardags överläkare på en stor psykiatriskt klinik, ta tempen på Sverige och fastställa huruvida landet lider av ett nationellt paniksyndrom.
Det är i princip omöjligt att argumentera mot ökad trygghet, då blir man i det närmaste betraktad som bakåtsträvare och cynisk. Fast David Eberhardt argumenterar ändå och han gör det bra. Med både allvar och humor. Jag tycker mig skönja en liten glimt i ögat på honom till och med. Han provocerar oss för att få oss att tänka till, vill åtminstone få igång en diskussion eftersom han knappast kan hoppas på att vi skulle sluta använda bilbälten eller låta barnen cykla utan hjälm. Jag gillar hans lätt absurda, men målande, exempel - som exempelvis det om hjälmtvång på krogen efter klockan 22 för att minska slagsmålsrelaterade olyckor. Inte helt otänkbart om trenden håller i sig, menar författaren.
Det är mycket som blott är skräckpropaganda, tycker Eberhardt. Jag blir ibland rejält uppretad av hans sätt att resonera kring allt från säkerhetsbälten, hastighetsbegränsningar, cykelhjälmstvång och djungelolja till curlingföräldrar, men erkänner snabbt att han trots allt har en poäng där. Ett överdrivet säkerhetstänkande leder till missbruk av trygghetsbegreppet och den globala trygghetsepidemin har redan blivit ett faktum. Folkhemmet är psykiskt sjukt och borde gå i terapi. Bevisen som Eberhardt lägger fram som stöd för diagnosen ”nationellt paniksyndrom” är värda en läsning i sig.
Författaren släpper sina knarkhundar lösa över boksidorna, och överallt nosar de upp trygghetsanrkomanerna. I skolan, inom EU, på Arbetsmiljöverket, i sjukvården och på ålderdomshem, på Kemikalieinspektionen, Livsmedelsverket och i radhusens mysiga kök. ”Inom område efter område sprider sig trygghetsfarsoten. En smitta som bygger på föreställningen om att allting hela tiden blir bättre. En sjuka som går så djupt in i vårt inre att vi inte ens ser den. Den gör oss bara allt inkompetentare och allt mindre stryktåliga.” Ungdomar som aldrig stötte på några faror när de var små står plötsligt handfallna inför vardagens tuffa verklighet, med panikångest och skärsår på armarna som följd och alla undrar hur det kommer sig. Pappa staten fattar noll.
I sin bok I trygghetsnarkomanernas land beter sig David Eberhardt som den läkare han är - han undersöker patienten (staten), noterar och förklarar sjukdomens alla symptom, ställer diagnos och föreslår behandling som består i att uppmärksamma förekomsten av fenomenet, för det är först när man har gjort det som man kan införa förändringar. Avslutningsvis visar han en mera optimistisk syn genom att peka på några tillfriskningstecken.
Den grafiska utformningen av boken irriterar mig i viss mån, särskilt när det gäller två saker: kapitlens inledning och punktlistorna. Boken gör ett rörigt intryck. Och innehållsförteckningen är fullständigt ogenomtränglig. Det är synd, för kapitlen har ofta underfundiga namn. Sedan hade boken kunnat vara kortare, mycket i texten upplever jag som en upprepning av det redan sagda, bortsett från en del favoritfraser som dyker upp i tid och otid. En rejäl gallring hade gagnat texten.
Men på det stora hela tycker jag att I trygghetsnarkomanernas land av David Eberhardt är en viktig och nyttig bok, så pass givande att jag vill flagga för en obligatorisk läsning på föräldrakurser. Verkligen. Läs den.
