söndag, mars 23, 2008

Haverier

Haverier är poeten Susanne Holmgrens tredje bok, tidigare har hon utgivit Arktica (2004) och Verklighetsmaskineriet (2007). Tillsammans bildar dessa en trilogi. Haverier bär etiketten "poesi", men det är ingen diktsamling i vanlig bemärkelse, snarare prosadikter eller tankar eller något helt annat, kanske en annorlunda filosofisk essä eller utläggning. Att bestämma vad det är man håller på att läsa står varje enskild läsare fritt, tycker jag. Jag bestämmer mig för prosadikter om manligt och kvinligt.

Det som slår mig först när jag öppnar den knappa sjuttio sidor smala boken är layouten - det är nämligen nästan bara sidorna till höger som innehåller text, de vänstra gapar oftast tomma. Jag vet inte varför det är så, det ges ingen nyckel, men det är behagligt att läsa, ögat gillar det. Likaså vet jag inte varför det ibland finns text till vänster också. Fast det hör till undantagen.

Enligt förlaget Kabusa Böcker liknar Haverier inget annat man tidigare läst, och efter ett par genomläsninger börjar jag bli beredd att hålla med. Jag känner mig hemma i texten och främmande inför den - samtidigt. Det finns många skikt. Känner igen - känner inte igen - känner igen - känner inte... Jag tror att det beror på att Holmgren tar en välbekannt sak för att sedan vända och vrida på den på ett oväntat sätt. Jag ser skrymslen i mitt kvinnliga (mänskliga) jag som jag inte sett förut och jag gillar (inte) det. Jag ser nya aspekter av livet och jag gillar det (inte).

"Det är som om fåendet har blivit fult nu också. Berörd är väl snart det enda som finns kvar som man bara kan få bli!"

(Nej så där indignerat låter det inte inuti män.)

/.../

Alla dessa män som går omkring och är förankrade.
Sedan slår det dem att det är kvinnan som
är ankaret och då sparkar de till henne,

fast de vet,
att om hon vore ett riktigt ankare, så skulle de inte stå kvar
när hon flyger iväg
och fast de vet,
att ingen ankare lättar av en enda, enkelriktad spark.


Susanne Holmgren undersöker manligt och kvinligt genom att lägga det under ett egenhändigt konstruerat mikroskop. Hon vill gärna ändra på det faktum att kvinnan vanligtvis betraktas som det svagare könet vars existensberättingande länge bestått i att tjäna mannen. Det är dags för kvinnan att vara sig själv fullt ut. I sådana stunder får jag känslan av en högtidlig predikan.


Kvinnan måste vara, inte använda sig av varandet, inget redskap mellan tanke och tanke, känsla och känsla, tanke och känsla, inte bruka, bara låta sig brukas och träda fram som en ond, skimrande dröm ur vilken mannen omskapar sig själv på nytt och på nytt ur sitt självklara vara utan annat redskap än varandet.


Jag tilltalas av språket i Haverier eftersom jag gärna bjuds på ordgodis, som till exempel i "en kvinna är inte allmängiltig eller så grundligt absorberad av allmängiltigheten att hon inte syns bakom allmannen".


För övrigt leker Susanne Holmgren gärna med metateorierna och intertextualitet och det passar konstigt nog in, känns inte störande alls. Egentligen är det märkligt hur mycket hon får plats med på dryga sextio boksidor - egentligen dryga trettio med tanke på layouten: könskrig, filosofi, skrivandets konst, ren poesi. Det är fascinerande. Ju mera jag läser desto mera finner jag och vill ha än mer.


Hon för dialog med mig och hon utmanar mig: "Hur många gånger i ditt liv har du tänkt? Verkligen tänkt? Var det upplysande? Men ändå anser du att du är mer levande än mina konstruktioner?"


Jag antar utmaningen. Och avslutar min recension, för allt är egentligen "bara text, text, text". Läs den själv om du vill veta.


Köp boken på Bokus eller AdLibris. Utkommer den 3 april.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Som sagt´allt är bara text,text!Kan bli lite mycket i längden.Vem skall läsa alla böcker som finns,skrivs?Borde man sortera ut och släppa fram nya?Även på biblioteken?Allt går ju frammåt-även skrivandet förändras-vi med den!

Ivana Eklund sa...

Kära anonym, vad menar du? Egentligen?