När dagstidningarna recenserade romanen Ensamhetens vin av Iréne Nemirovsky hajade jag till direkt, som om det var ett förebud om en ovanlig läsupplevelse. Boken utövade en enorm dragningskraft på mig, jag anade genast att Ensamhetens vin var en Bok med stort B. Jag blev inte besviken. Och det är nu det svåra kommer, för hur många sätt att omskriva "mycket bra" finns det? Knappt 200 sidor lång berättelse, men ack så kompakt och intensiv. Historien, språket... Jag har läst ut boken för nästan en vecka sedan men är fortfarande drabbad av den till förstummelse.Romanen, som man kanske kan katalogisera under rubriken utvecklingsroman, tar sin början vid en tid då 1900-talet var nyfött, i ett Ukraina som beskrivs med kärlek och hänförelse.
"Långt nere vid himlaranden kunde man skönja ett obestämt rött sken; mot staden förde vinden med sig en doft från de ukrainska slätterna, en svag lukt av stickande rök men också av av flodens porrlande vatten och brinkarnas vass. Det blåste en vind från Asien; den hade trängt igenom Uralbergen och över Kaspiska havet; den hade skuffat framför sig mängder av gult damm som knastrade mellan tänderna; den var torr och bitande; den fyllde luften med ett dovt muller som rullade vidare och försvann i väster. Då blev det alldeles lugnt. Den nedgående solen vilade nu blek och kraftlös bakom ett blygrått moln innan den dök ner i floden."
Huvudpersonen är en flicka med olyckligt barndom vid namn Héléne Karol. Mamman är en självupptagen egoist medan pappan är frånvarande, fast förmögen. Den enda människa som visar positiva känslor gentemot Héléne är fröken Rose, hennes franska guvernant. I hennes famn finns kärleken som Héléne törstar efter, sagorna och sången - inte hos modern som tar sig en älskare, till på köpet Hélénes kusin. Héléne slutar tidigt att tro på familjelivets lycka och meningsfullhet och hon gör sig definitivt inga illusioner om kärleken mellan en kvinna och en man. Hon tvingas att snabbt växa upp, hos ser mycket men förstår lite. Först, sen förstår hon mer och mer. Och ännu mer. När Rose dör, drabbas Héléne av outhärdlig sorg som hon inte kan dela med någon annan eftersom ingen annan har delat hennes känslor till Rose. Ensamhet. Att inte passa in i mallen. Att vilja springa och leka ute i snön i stället för att sitta inomhus och brodera. Men beslutsamhet.
Sen kommer ryska revolutionen och familjen måste fly, först till Finland och sedan till Frankrike. Héléne älskar Paris, där känner hon sig fri. Hon mognar till en ung kvinna som vågar ha en egen vilja och mod att utmana sin mor. Romanen slutar med orden: "Hon reste sig och just då skingrades molnen; mellan Triumfbågens pelare var himlen blå och lyste upp hennes väg." Det vilar en symbolik över naturbeskrivningarna, tycker jag, miljöerna är en viktig del av berättelsen. Utan dem vore Ensamhetens vin inte den bok den är.
Och omslaget är också vackert.
