Sex säljer - vem hade kunnat ana?

(Bilden är lånad från DN)

DN:s Boklördag (080329) skriver om den glamourösa prostitutionen i litteraturen. Fast då definierar man antagligen litteratur som allt skrivet/utgivet i bokform, oavsett kvalité. Jag är fullt medveten om att jag inte borde uttala mig i frågan eftersom jag aldrig har läst någon självbiografisk bok skriven av en före detta lyxprostituerad, men kan ändå inte låta bli att kommentera DN:s artikel. Jag går på känslan och hoppas på det bästa. Att tycka måste man få göra, eller?

Det är klart att sex säljer. Prostitution likaså. Och glamour och lyx. Det fattar vem som helst och bokförlagen är inte heller dummare än så. Dessutom lever vi i en tid då pseudosjälvbiografier klassas som litteratur fast språket brukar det vara sisådär med. Snart är det dags även för det första svenska bidraget i ämnet lycklig hora, nämligen Champagneflickan - en svensk strippa berättar av Caroline L Jenssen. Gissar att den kommer att gå åt - förlaget har ju försäkrat sig om framgångarna genom att avslöja bokens innehåll redan i titeln, det ska helst inte uppstå några tveksamheter. Lika bra att alla fattar på en gång. Jag fattar - och kommer inte att köpa bokeländet.

I den aktuella DN-artikeln återges bland annat en intervju med Tracy Quan (Diary of a Married Call Girl) som har bara gott att säga om sina "klienter" och den enda nackdelen med prostitutionsjobbet enligt henne är att det är "ett hårt arbete". Det tror jag säkert att det är, på sitt säregna vis. På frågan om hon ser det som ett problem om tjejer blev inspirerade att ge sig in i sexbranschen efter att de läst hennes böcker svarar hon:

- Jag skulle bli förvånad om ­någon lät sig inspireras, jag visar ju hur påfrestande det är. Jag brukar säga: "Don't try this at home." Men det är klart, många har ­romantiska föreställningar om livet som ­eskortflicka."

Oj,oj,oj. Tjejer som inte vill förstå, de förstår inte. Så är det. Och vill en tjej bli inspirerad så blir hon det ändå - på ett eller annat sätt, men den lyckliga horan är trots allt en myt, det är jag säker på. Att prostituera sig är ett av världens äldsta yrken och det säger sig självt att det finns individer som lyckas bättre än andra (läs: har mera tur), det finns "begåvade konstnärer" på alla områden, även prostitutionens. Bara några når toppen, medan de flesta sliter på botten helt utan glamour.

Att sälja sin kropp för pengar är en sak, att i bokform påstå att det är roligt är en annan - då säljer man sin själ också, tycker jag. Det är inget jag själv vill läsa. Borde inte bokförlag som ger ut dylika böcker åtalas enligt sexköpslagen? Eller för koppleri? Egentligen? De "köper" ju sex och säljer det vidare...

Dagens bokpaket

Jag öppnade bokpaketet och ....... kärlek på första ögonkastet. Edward Tulanes är en kanin och hjälte i denna fantastiskt vackert utformade barnbok. Ni skulle se bilderna!

Politiskt aktuell läsning?

En av böckerna som jag för närvarande läser heter Sirenerna i Bagdad (av Yasmina Khadra) och känns mycket rätt i tiden nu när massmedierna flitigt uppmärksammat femårsdagen av USA:s invasion av Irak. Kanske var det just det som gjorde att jag ville läsa romanen nu, fast den stått i bokhyllan sedan i höstas. Jag blev påmind om att jag hade den, den blev med ens aktuell. Igen. Jag köpte den då den kom ut, starkt påverkad av Khadras förra roman Efter atentatet som jag gillade skarpt (läs ett tidigare inlägg här). Båda böckerna skildrar vår allas nutidshistoria och visar myntets båda sidor utan att moralisera eller vifta med pekpinnar om rätt och fel, sådant ska läsaren själv ta ställning till. Jag gillar Sirenerna i Bagdad, även om inte lika mycket som Efter atentatet. Det är en spännande verklighet jag får ta del av, se människor bakom tidningsrubrikerna. Yasmina Khadra skriver fängslande och presenterar en bra berättelse. Nu ska jag gå och läsa vidare...

Haverier

Haverier är poeten Susanne Holmgrens tredje bok, tidigare har hon utgivit Arktica (2004) och Verklighetsmaskineriet (2007). Tillsammans bildar dessa en trilogi. Haverier bär etiketten "poesi", men det är ingen diktsamling i vanlig bemärkelse, snarare prosadikter eller tankar eller något helt annat, kanske en annorlunda filosofisk essä eller utläggning. Att bestämma vad det är man håller på att läsa står varje enskild läsare fritt, tycker jag. Jag bestämmer mig för prosadikter om manligt och kvinligt.

Det som slår mig först när jag öppnar den knappa sjuttio sidor smala boken är layouten - det är nämligen nästan bara sidorna till höger som innehåller text, de vänstra gapar oftast tomma. Jag vet inte varför det är så, det ges ingen nyckel, men det är behagligt att läsa, ögat gillar det. Likaså vet jag inte varför det ibland finns text till vänster också. Fast det hör till undantagen.

Enligt förlaget Kabusa Böcker liknar Haverier inget annat man tidigare läst, och efter ett par genomläsninger börjar jag bli beredd att hålla med. Jag känner mig hemma i texten och främmande inför den - samtidigt. Det finns många skikt. Känner igen - känner inte igen - känner igen - känner inte... Jag tror att det beror på att Holmgren tar en välbekannt sak för att sedan vända och vrida på den på ett oväntat sätt. Jag ser skrymslen i mitt kvinnliga (mänskliga) jag som jag inte sett förut och jag gillar (inte) det. Jag ser nya aspekter av livet och jag gillar det (inte).

"Det är som om fåendet har blivit fult nu också. Berörd är väl snart det enda som finns kvar som man bara kan få bli!"

(Nej så där indignerat låter det inte inuti män.)

/.../

Alla dessa män som går omkring och är förankrade.

Sedan slår det dem att det är kvinnan som

är ankaret och då sparkar de till henne,

fast de vet,

att om hon vore ett riktigt ankare, så skulle de inte stå kvar

när hon flyger iväg

och fast de vet,

att ingen ankare lättar av en enda, enkelriktad spark.

Susanne Holmgren undersöker manligt och kvinligt genom att lägga det under ett egenhändigt konstruerat mikroskop. Hon vill gärna ändra på det faktum att kvinnan vanligtvis betraktas som det svagare könet vars existensberättingande länge bestått i att tjäna mannen. Det är dags för kvinnan att vara sig själv fullt ut. I sådana stunder får jag känslan av en högtidlig predikan.

Kvinnan måste vara, inte använda sig av varandet, inget redskap mellan tanke och tanke, känsla och känsla, tanke och känsla, inte bruka, bara låta sig brukas och träda fram som en ond, skimrande dröm ur vilken mannen omskapar sig själv på nytt och på nytt ur sitt självklara vara utan annat redskap än varandet.

Jag tilltalas av språket i Haverier eftersom jag gärna bjuds på ordgodis, som till exempel i "en kvinna är inte allmängiltig eller så grundligt absorberad av allmängiltigheten att hon inte syns bakom allmannen".

För övrigt leker Susanne Holmgren gärna med metateorierna och intertextualitet och det passar konstigt nog in, känns inte störande alls. Egentligen är det märkligt hur mycket hon får plats med på dryga sextio boksidor - egentligen dryga trettio med tanke på layouten: könskrig, filosofi, skrivandets konst, ren poesi. Det är fascinerande. Ju mera jag läser desto mera finner jag och vill ha än mer.

Hon för dialog med mig och hon utmanar mig: "Hur många gånger i ditt liv har du tänkt? Verkligen tänkt? Var det upplysande? Men ändå anser du att du är mer levande än mina konstruktioner?"

Jag antar utmaningen. Och avslutar min recension, för allt är egentligen "bara text, text, text". Läs den själv om du vill veta.

Köp boken på Bokus eller AdLibris. Utkommer den 3 april.

Skärpningsdax

Bäst att ta tjuren vid hornen, sägs det, och det var precis vad jag gjorde idag. Ikläd min Kafka-tröja tömde jag skönlitteraturbokhyllan på samtliga böcker, torkade den ren från damm innan jag ställde tillbaka böckerna prydligt sorterade i alfabetisk ordning. Pocket för sig och inbundna för sig, naturligtvis. Hur länge kommer ordningen att hålla? Hm, en ytterst svår fråga....

En papperskasse modell större med diverse bortsorterade romaner ska till Myrorna och högen med diktsamlingar (ca 1 meter) som inte längre rymdes i den aktuella hyllan fick flyttas till ett annat rum och en annan hylla (läs: de lades osorterade i dubbla rader utom daglig synhåll) i väntan på ytterligare bearbetning.

Det här med bokförvaring får bli vårens stora projekt här hemma, det är alltmer uppenbart. Ett par idéer skådade dagens ljus idag och vi kom så långt i spånandet att vi bläddrade i IKEA-katalogen och sprang runt i huset med måttstocken i högsta hugg. Ska bli kul. Tänk att få ett helt rum som ett bibliotek, med hyllor från golv till tak och runt fönstren. Ett par bekväma fåtöljer, en läslampa med behagligt sken... Oj, nu har jag visst drömt bort mig rejält! Fast vem vet?

Citat

"Ta världen som den är. Lev ditt liv, det är det enda du har."

(Ur Haverier av Susanne Holmgren)

Fröken Livrädd på Sergels torg

För en vecka sedan, när jag var i Stockholm, passade jag naturligtvis på och slank in på Kulturhuset för att äntligen se Joanna Rubin Drangers Fröken Livrädd och Fröken Märkvärdig live, så att säga. Se hur hon möter storstaden och kämpar med sin taskiga självbild. På utställningen kan man följa böckernas tillkomst, på väggarna hänger massor av originalteckningar - med text! Därför tar det tid att gå runt, man vill ju gärna stanna till vid varje bild, läsa lite och känna igen sig - eller inte känna igen sig. Fröken Märkvärdig & karriären är min personliga favorit, en liten "bibel" att ta till när ångesten över vad man ska bli när man blir stor kommer krypande.

Ångestsöket?

Ett litet misstag som jag gjorde när jag besökte utställningen Fröken Livrädd på Sergels torg var att jag hade min man med mig. Detta är nämligen ingen utställning för män som saknar Fröken-Livrädd-gener. De blir bara otåliga och ser totalt oförstående ut inför det roliga och genialiska i Joanna Rubin Dranges teckningar. Fast jag gav mig inte så lätt! Det var en jättebra utställning. Och att fotografera spöket var ett måste - säkert inte bara för mig.

ABC

Det är länge sedan jag läst en bok som är en sådan rysare, till råga på allt utan att ens tillhöra deckargenren. Ida Jessens roman ABC är ett tragiskt relationsdrama som fångat mig på första sidan och inte släppt taget en enda gång under läsningen.

Huvudpersonen heter Joachim och när romanen tar sin början är han en välbeställd storstadssingel vars smakfullt inredda lägenhet utan problem rymmer en antik porslinsservis för tjugofyra personer. Joachim lever ett lugnt och ordnat liv, men allt förändras när han träffar den stormiga Susan och hennes dotter Ditte. Efter bara sex veckor blir Susan gravid, de gifter sig och flyttar ihop - Joachims fyrarummare passar utmärkt.

Härligt att äntligen ha en familj, tänker Joachim, men mycket med Susan är inte som det borde vara. Hon visar sig vara nyckfull, styrande, dominerande, lat och självisk. Snart stämplar jag henne som en psykopat, vill ta Joachim åt sidan och övertala honom att fort som fan lämna detta galna fruntimmer.

Men han lyssnar inte på mig! Joachims problem är att han är för snäll, för tålmodig. Han älskar sin nya familj - och särskilt sonen Jacob - mer än något annat i världen och hoppas in i det sista att allt ordnar sig. Men det gör det inte. Joachim är bara en bricka i Susans elaka spel och han är totalt chanslös mot henne. Barnen likaså. Bit för bit lyckas Susan ödelägga Joachims liv utan att han förmår sig att kämpa emot, hellre flyr han och gömmer sig i ett hotellrums anonyma ensamhet. Visst vore det lätt att avfärda Joachim som mesig och handlingsförlamad, men verkligheten låter sig inte stöpas i en enkel form. Alltihop är ganska tragiskt, egentligen.

"Hennes utbrott överrumplade honom fullständigt. Ett plötsligt hugg, och sedan reträtt. Sådan var hon i själva verket ofta. När han trodde som bäst att de hade det bra, visade det sig att de hade det dåligt. Det otäcka var att hon på något vis alltid hade rätt. Djupt begraven under oresonlighetens gödselstack låg en liten mager och blek sanning och vred sig."

Först när Joachim står bland ruinerna av sitt liv händer något inom honom och det uppstår ett slags hopp. Han kanske kan resa sig igen...

Ida Jessens berättarstil i ABC är fängslande och hon är mästerlig på att gestalta känslor hos både Joachim och Susan. Hon visar och säger lagom mycket, texten blir aldrig överbelastad. Ändå är nästan varje rad som en elstöt. Som läsare är man nära Joachim, andas hela tiden samma kvalmiga luft av oförrätter, makt och maktlöshet, man dras in i konflikten och kan inte förbli neutral.

Det är kittlande och spännande att läsa en bok som faktiskt vänder på perspektivet och visar att även män kan vara offer i ett förhållande, att det kan vara synd om dem också.

Romanen ABC av Ida Jessen är utgiven på Kabusa böcker i översättning av Ninni Holmqvist.

Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Det andra målet

Det är en månad sedan jag för första gången öppnade Jonas Karlssons novellsamling Det andra målet och jag har ännu inte läst ut den, är på sidan 63. Förstår ingenting. Det är något konstigt med boken - jag kommer ingenvart med den. Läser några få sidor, lägger ifrån mig den. Kan inte fastna trots att jag hört så mycket positivt om den. Jag kan inte heller säga att jag ogillar den, det är inte det, för jag tycker verkligen att den är rätt läsvärd. Det är något annat som jag just nu inte kan sätta fingret på. Jag och Det andra målet befinner oss antagligen inte på samma vågländ. Därför beslutar jag mig för att ställa undan Karlsson ett tag, sedan ska han få en ny chans. Eller jag ska få en ny chans av honom, det kan också hända. Man ska aldrig säga aldrig.

Brno en gång till

Alltså, det är helt otroligt. För andra gången idag omnämns Brno (min gamla hemstad) i nyhetssammanhang. Denna gång är det den stora trafikolyckan på motorvägen mellan Prag och Brno där över hundra bilar och långtradare var inblandade. Bilder från händelsen visas här. Det är en fullständigt livsfarlig motorväg - många bilar, många lastbilar, inga vinterdäck och alla kör som galningar. Det brukar knappt gå en enda dag utan en allvarlig olycka på den sträckan. Tyvärr.

Allvarliga saker

Min barndomsstad Brno (Tjeckien) har sedan i går varit synlig på världskartan, men jag tvivlar på att man kan tala om positiv publicitet: någon, eller några, har hängt upp mohammedkarikatyrer (bilderna i tjeckisk press här) som retat upp Usama & company. Usama bin Ladin är förbaskad och hotar nu EU. Knappast någon kan vara förvånad över reaktionen. Visst är det bra att kämpa för yttrandefrihet, självklart och tveklöst, men i de fall där mohammedkarikatyrer och dylikt är inblandade tycker jag att det är onödigt provocerande och kan aldrig leda till något gott. Man skjuter över målet. Det måste finnas andra och bättre sätt att försvara yttrandefrihet på, det är inte alltid målet helgar medlen. (iDnes, DN, Svd).

Nu finns det bevis - jag är en boknörd!

Skönt att få vetenskapliga belägg för att man är en boknörd, men tycker ändå att 65% är lite. Jag anser mig vara nördigare än så - fast å andra sidan är jag insnöad på andra saker än böcker också, så det är nog därför det bara blev "fnuttiga" 65%. Grattis ändå, tradaaa!

Hämnden är ljuv?

Det verkar som att Liza Marklund har bitit sig själv i svansen. Hon är inte längre oemotsagd och glorian har fallit på sned lite grann - se artikeln i DN idag. Jag tycker inte alls det är synd om henne...

Dagens dikt

Alla dessa människor

som inte klarar

sej utan mej.

Alla dessa människor

som klarar sej

utan mej!

(Av Sonja Åkesson)

Lördag idag

Ingen boklördag för min del idag. Sitter på tåget ingen, denna gång på väg mot Stockholm. Ska se en utställning på Nationalmuseet och kanske även på Kulturhuset och så blir det teaterbesök. Men när jag har kommit hem, eller i morgon, ska jag spänna ögonen i Ida Jessens roman ABC. Ha en trevlig helg, det tänker jag ha.

Till sängs med Frida

"... jag har kommit till en punkt där det känns vämjeligt att leva tillsammans med kroppen. Här är jag alltså till slut, jag är besegrad. För vad gör jag? I den tidiga morgonen, med det lilla förstånd jag har kvar, ligger jag och känner på de resterande kroppsdelarna och räknar mina operationer! Varför räknar jag inte mina orgasmer i stället, som ju definitivt varit fler än trettiotvå? Därför att jag har glömt dem för länge sedan, eftersom man glömmer njutningarna mycket snabbare än smärtan."

Romanen Till sängs med Frida av Slavenka Drakulic kretsar kring den mexikanska konstnären Frida Kahlos händelserika liv. Hon blev 47 år när hon valde döden efter drygt tre decenier lång kamp för att överleva följdena av en svår bussolycka. Trettiotvå operationer, flera missfall, två amputationer, ett skellet som måste bäras upp av skruvar och korsetter, oräkneliga månader i liggande ställning med kroppen gipsad från topp till tå och ständig smärta. Mycket smärta. Hon hatade sin kropp som var hennes fiende, hon lyckades aldrig bli hemma i den. Kärlek, passion, besvikelser.

Frida Kahlo var gift med konstnären Diego Rivera och levde i skuggan av hans berömmelse och med vetskapen om hans ständigt återkommande otrohet. "Hon klädde sig för Maestro, levde för Maestro, lagade mat för Maestro, levde för Maestro." Ändå hade hon många älskare, en av dem var Lev Trotskij. Stalin betraktade hon som politisk hjälte.

Det enda Frida har lärt sig till perfektion var att måla, och hon målade. Målade sig själv och sin smärta - drömlika och mardrömslika framställningar av sig själv och sin kropp. De franska surrealisterna var överförtjusta i hennes konst, men hon tyckte att hela hennes liv var totalt surrealistisk, om sanningen skulle fram. Och det skulle den. Eftersom hon ofta var sängliggande och orörlig i kroppen, målade hon små tavlor som fick plats på ett litet staffli i sängen. I taket hängde en spegel.


Slavenka Drakulic är författare och journalist, och jag tycker att språket i Till sängs med Frida påverkas av hennes journalistiska bakgrund. Det dröjer innan jag fastnar för berättelsen och hela boken igenom jag förblir lite besviken över språket. Har väntat mig ett språk som griper, fångar, får mig att känna den smärtan som Frida känner - men den upplevelsen uteblir. Jag kommer aldrig riktig nära personen Frida. Därmed inte sagt att texten faller platt, det gör den inte. Jag kanske bara råkade bygga upp för höga förväntningar eftersom jag redan innan kände till Frida Kahlos tragiska livshistoria.

Slavenka Drakulic använder sig av realism som då och då är utsmyckad av metaforer och målande beskrivningar. Trots tragiken är berättelsen om Frida Kahlo inte det minsta sentimental, tvärtom utstrålar den stolthet och uppriktighet. Frida Kahlo var en kvinna som kämpade för sin plats under solen och det var en kamp såväl mot männen och kvinnorna som mot sjukdomen och den egna kroppen.

Merparten av romanen berättas i tredje person, men ibland, i de svåraste stunderna, bryter Fridas egen röst fram. Det saknas dialoger, men man saknar dem inte. Handligen flyter fram ändå.

En sak uppskattade jag riktigt mycket i boken: passager där Fridas röst förklarar innebörden i tavlorna, deras psykologiska bakgrund. Det är jättespännande att läsa Fridas tankar kring varför hon målade en viss tavla så som hon gjorde. Jag fick stor lust att springa till biblioteket och låna en konstbok med Frida Kahlos konst då jag känner att jag nu förstår hennes konst på ett helt annat sätt än förut. Det jag vill är att läsa om dessa intima stycken och samtidigt se en bild av konstverket. Möjligen kommer att ske det som inte skedde under läsningen av romanen - en känslomässig förening med kvinnan, konstnären och människan Frida Kahlo.

Köp boken på Bokus eller AdLibris.

Hälsningar från Småland

Tågen här har fina namn.

I väntan på kritikkursen

Idag är jag återigen på universitetet i Växjö, det är dags för seminarieträff för oss som går kursen Att läsa och skriva litteraturkritik. Jag är taggad, ska bli kul med alla diskussioner - bland annat kring vår senaste recensionsuppgift (i mitt fall recension av I trygghetsnarkomanernas land). Övriga böcker som man kunde välja mellan var Mörkt vatten av Oates, Kafka på stranden av Murakami och Jesus - jude, rebell, gud? av, av... nej, nu kommer jag inte på vad författaren heter, men det är en bok som tillhör genren sakprosa. De senaste dagarna var det full fart i diskussionsforummet på nätet, alla skulle kommentera en skönlitterär och en faktalitterär recension. Och själv skulle man besvara alla synpunkter man fått. Jag hade fullt sjå med att hinna, inte minst för att jag oturligt drabbades av migrän i förrigår och av det skälet höll mig ganska långt borta från datorns blinkande skärm. (Då förstår ni också varför det är tunnt på bloggen den här veckan.)

Att få konstruktiva synpunkter på sina texter är så himla bra! Att få höra hur ens egen text fungerar på läsaren, om den fungerar som man har tänkt sig, eller om man har skjutit över målet. Jag lär mig en hel del och hoppas att det märks även här på bloggen. För recensionen av I trygghetsnarkomanernas land fick jag både ris och ros, definitivt mycket att ta till sig och dra lärdom av.

Jag kom till Växjö redan vid lunchtid och måste vänta i ungefär fyra timmar tills kursen börjarklockan 16. Har naturligtvis tänkt att vara duktig och ägna mig åt kurslitteraturen som jag ligger efter med, men så snubblade jag över tidsskriften 00-tal nummer 26. Tema: Självbiografi. Då var det kört med kurslitteraturen och svensk litteraturkritiks historia efter 1890. Vilken bra tidsskrift! Jag fastnade särskilt för Aase Bergs essä Intimitetsbluffen som handlar om självbiografiska pocketböcker som trängs i fullproppade ställ i närheten av livsmedelsbutikernas kassor. Hon tar del av "smörjan" som hon kallar "skitdåliga självbiografier" och analyserar fenomenet. Böcker hon utgår ifrån är Pojken som kallades Det (Dave Pelzer), Jag dödade mitt barn (Michele Remington), Trasdocka (Yvonne Domeij), Iskallt och stenhårt - mina tjogo år i Texas fängelser (Rickard Flinga) och Jag väljer livet (Sabine Dardenne). Hon ger sig även på Ett år av magiskt tänkande (Joan Didion), men är inte lika hård eftersom Didion har ju en annan kulturell status och det är svårare att ifrågasätta henne. Jag hinner inte att gå närmare in på vad Aase Berg skriver då jag just nu har ett begränsat tidsuttrymme att disponera, men jag rekommenderar artikeln. Tidsskriften finns säkert på alla bibliotek. Kanske finns texten på nätet också, det är fullt möjligt, har inte kollat.

Och det finns fler intressanta ariklar i den aktuella tidsskriften - en intervju med Bodil Malmsten, Erlend Loes dagboksanteckningar, en text av Marguerite Duras samt en artikel om Martina Lowdens dagboksroman Allt. Oj,oj,oj. Måste svänga in på Pressbyrån och se om 00-tal nummer 26 finns att inhandla. Jag ska ju sitta på tåget i fyra timmar i morgon... Och så ska jag överväga en prenumeration. Vi får se.

Dagens dikt

Orkidéerna.

Vita hjärtformade blad.

Oskuldsberöring.

(Av Ivana Eklund, ur Och en till...)

Veckans boktillskott

Slutresultat av årets bokrea

Bokpaket från Kabusa

Var någonstans kan man köpa extra timmar att förlänga dygnet med? Tjugofyra timmar räcker inte långt. Schemalagda lästimmar som i ungdomsskolan vore inte fel... Ett tips någon?

Dagens dikt

Ett kantstött hjärta

lagas bäst genom ömhet

Hanteras varsamt.

(Av Ivana Eklund, ur Och en till...)

Frida Kahlo

Frida Kahlo, Den brutna pelaren, 1944, olja på duk, 40 x 31 cm

Frida Kahlo (1907-1954) är en av mina favoritkonstnärer, både hennes levnadsöde och konst fascinerar mig. Hon målade mycket, men mest är hon nog känd för sina utlämnande självporträtt. Sist jag var på biblioteket råkade jag se boken Till sängs med Frida, en roman av Slavenka Drakulic som skildrar Frida Kahlos liv och konstnärskap. Ser fram emot att börja läsa den.

Tyngd

"Gränser, alltid gränser, och längtan efter oändlig rymd."

Det är grått och småregning ute idag, huset är städat och tvätten är tvättad. Jag tänder en brasa i spisen och sätter mig till rätta i soffan - med en kopp kaffe och Jeanette Wintersons lilla stora bok Tyngd. Det kan inte bli bättre just nu. Jag läser ut boken på ett par timmar.

Jeanette Winterson blev inbjuden att delta i Mytserien, ett världsomspännande litterärt projekt som gick ut på att återberätta någon av mänsklighetens äldsta myter. Själv säger hon att hon visste direkt vilken antik myt hon ville berätta - den om Atlas och Herakles. Efter att ha läst boken förstår jag precis varför valet var så självklart för henne.

Atlas är titanen, hälften människa och hälften gud, sonen till Jorden och Posseidon. Av gudarna döms han till att i all evighet bära världen på sina axlar. Atlas är den stabile och ansvarsfulle hjälten...

"Eftersom jag älskade jorden. Eftersom jordens hav inte skrämde mig. Eftersom jag hade lärt mig planeternas positioner och stjärnornas banor. Eftersom jag är stark - blev mitt straff att bära Kosmos på mina skuldror. Jag axlade bördan av hela världen, himlarna där ovanför och djupen där under. Allt som finns där är mitt, men ingenting av det har jag kontroll över. Det är detta som utgör min ohuggliga börda. Gränsen för det som är jag.

Och min längtan?

Oändlig rymd."

Herakles är son till Zeus, en oäkting. Zeus lurar sin hustru Hera att amma Herakles, vilket hon inte gillar och skickar en orm att döda Herakles, men han stryper den där han ligger i vaggan. Herakles liv är präglad av Heras hat och hans egen åtrå till henne. Herakles är den själviske, svekfulle, oansvarige och kvinnotjusande pojke i en mans kropp...

"I min ungdom var jag lite stöddig - jag dödade allt, knullade det som fanns kvar och åt upp resten. Hur som helst så bestämde sig Hera att driva mig in i galenskapen, och medan jag var galen skar jag halsen av sex av mina egna barn, vilket jag ångrar, samt ett helt tält fullt med andra människor som jag inte ens visste namnen på. Inget gott uppförande..."

Det som är fängslande med romanen Tyngd är att Winterson lyckas sätta myten om Atlas och Herakles i ett dels globalt perspektiv, dels ett djupt personligt. Hela berättelsen är skriven i jag-form, ett grepp som gör att texten kommer nära inpå huden. I och med att grunden i alla myter är oändlighet, kan vi möta Atlas och Herakles även i vår tid. Scenen där Atlas lyckas fånga en förbiflygande rymdkapsel och rädda den skräckslagna hunden Lajka är en av de starkaste i boken.

"Hunden, en liten prick i det stjärnvida världsaltet, slickade jättens hand. I samma stund rörde sig nålen i kapseln för att injicera giftet i sitt offer, men det var för sent. Lajka var fri.

Atlas knuffade undan kapseln, den dumma tingesten av plåt och ståltråd, och Lajka kröp darrbent uppför hans arm tills hon hittade ett ställe att sova på, i fördjupningen i hans axel strax under hans svallande hår.

Atlas hade för länge sedan upphört att känna tyngden av den värld han bar upp, men han kände den lilla hundens hud och ben. Nu bar han på något som han ville behålla, och det förändrade allting."

I ett annat kapitel träder en liten adoptivflicka fram, Jeanette Winterson själv, vi befinner oss fortfarande i Lajkas årtionde - femtiotalet. De två lyckas befria Atlas från hans börda, för i sagorna är allt möjligt. Som liten hade Winterson en jordglob som lyste, hon brukade snurra på den och drömma om världen. Jag uppfattar Tyngd som Wintersons försök att placera sig själv i universum och att hitta sitt kosmiska ursprung, eftersom hon inte vet någonting alls om sina biologiska föräldrar. "De bor på en förlorad DNA-kontinent. Som med Atlantis har all dokumentation om dem gått förlorad. De är gissningar, spekulation, mytologi", skriver hon i slutet av boken. Winterson vill besegra vreden, men det är svårt. Är livet en gåva eller en börda? Det är nog bokens centrala fråga, och svaret får var och en hitta själv.

Jag gillar bokens upplägg, blandningen av mytologi, geologiska och astronomiska fakta och självbiografi. Det är fängslande och känns fullständigt naturligt. Att läsa Tyngd är som att blicka mot en mörk natthimmel upplyst av tusentals stjärnor. Lite magiskt, lite skrämmande, lite befriande.

Tyngd ingår i Mytserien.

Köp boken på Bokus eller AdLibris.

I trygghetsnarkomanernas land

Trygghetsnarkomanernas land i verkligheten. Jag hittade bilden på Malins sida och kunde inte motstå frestelsen att låna den. (Läs mitt inlägg om David Eberhards bok här.)

T-shirt med Kafka-text

Det är några år sedan Akademibokhandeln hade t-tröjor med texten Kafka hade inte heller så roligt. Ni minns dem säkert. Eller? Jag minns dem, liksom att jag var såååå avundsjuk. Det var reklambyrån Hall & Cederqvist som gjorde tröjorna åt Akademibokhandeln, de var svarta med vit text. Nu har jag en likadan, sörru! Fast vit med svart text. Den ser ut så här:

Ensamhetens vin

När dagstidningarna recenserade romanen Ensamhetens vin av Iréne Nemirovsky hajade jag till direkt, som om det var ett förebud om en ovanlig läsupplevelse. Boken utövade en enorm dragningskraft på mig, jag anade genast att Ensamhetens vin var en Bok med stort B. Jag blev inte besviken. Och det är nu det svåra kommer, för hur många sätt att omskriva "mycket bra" finns det? Knappt 200 sidor lång berättelse, men ack så kompakt och intensiv. Historien, språket... Jag har läst ut boken för nästan en vecka sedan men är fortfarande drabbad av den till förstummelse.

Romanen, som man kanske kan katalogisera under rubriken utvecklingsroman, tar sin början vid en tid då 1900-talet var nyfött, i ett Ukraina som beskrivs med kärlek och hänförelse.

"Långt nere vid himlaranden kunde man skönja ett obestämt rött sken; mot staden förde vinden med sig en doft från de ukrainska slätterna, en svag lukt av stickande rök men också av av flodens porrlande vatten och brinkarnas vass. Det blåste en vind från Asien; den hade trängt igenom Uralbergen och över Kaspiska havet; den hade skuffat framför sig mängder av gult damm som knastrade mellan tänderna; den var torr och bitande; den fyllde luften med ett dovt muller som rullade vidare och försvann i väster. Då blev det alldeles lugnt. Den nedgående solen vilade nu blek och kraftlös bakom ett blygrått moln innan den dök ner i floden."

Huvudpersonen är en flicka med olyckligt barndom vid namn Héléne Karol. Mamman är en självupptagen egoist medan pappan är frånvarande, fast förmögen. Den enda människa som visar positiva känslor gentemot Héléne är fröken Rose, hennes franska guvernant. I hennes famn finns kärleken som Héléne törstar efter, sagorna och sången - inte hos modern som tar sig en älskare, till på köpet Hélénes kusin. Héléne slutar tidigt att tro på familjelivets lycka och meningsfullhet och hon gör sig definitivt inga illusioner om kärleken mellan en kvinna och en man. Hon tvingas att snabbt växa upp, hos ser mycket men förstår lite. Först, sen förstår hon mer och mer. Och ännu mer. När Rose dör, drabbas Héléne av outhärdlig sorg som hon inte kan dela med någon annan eftersom ingen annan har delat hennes känslor till Rose. Ensamhet. Att inte passa in i mallen. Att vilja springa och leka ute i snön i stället för att sitta inomhus och brodera. Men beslutsamhet.

Sen kommer ryska revolutionen och familjen måste fly, först till Finland och sedan till Frankrike. Héléne älskar Paris, där känner hon sig fri. Hon mognar till en ung kvinna som vågar ha en egen vilja och mod att utmana sin mor. Romanen slutar med orden: "Hon reste sig och just då skingrades molnen; mellan Triumfbågens pelare var himlen blå och lyste upp hennes väg." Det vilar en symbolik över naturbeskrivningarna, tycker jag, miljöerna är en viktig del av berättelsen. Utan dem vore Ensamhetens vin inte den bok den är.

Och omslaget är också vackert.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Självbiografi?

"Det självbiografiska är inte viktigt. Det viktiga är autenticiteten. Författaren måste bränna av sig själv genom texten, bli det nersmälta ämne som gjuter samman skilda element. Jag tror att det alltid finns utsathet, sårbarhet, i skrivarprocessen, vilket inte betyder att den är vare sig bekännande eller självbiografi. Den är helt enkelt på riktigt."

(Jeanette Winterson, ur förordet till Tyngd, myten om Atlas och Herakles)

Strindberg åt folket

Citat av Strindberg ingjutna i asfalten på Drottninggatan i Stockholm. Riktigt kul att pendla från det ena citatet till det andra och läsa. Helst på kvällen, när gatan är tömd på folk och de metalliska bokstäverna glittrar i gatlycktornas sken.

I trygghetsnarkomanernas land

Det är farligt att leva, så låt oss göra det tills vi dör.

Trygghet är inte detsamma som undvikande av faror, det är livsviktigt att lära sig hur man värderar risker. Att leva är farligt ibland, men om Myndighetssverige förbjuder allt som kan vara farligt blir vi människor bara räddare och räddare, tills vi slutligen tappar förmågan att tänka självständigt. Och det, om något, är farligt när livet drabbar oss. I boken
I trygghetsnarkomanernas land försöker författaren David Eberhardt, till vardags överläkare på en stor psykiatriskt klinik, ta tempen på Sverige och fastställa huruvida landet lider av ett nationellt paniksyndrom.

Det är i princip omöjligt att argumentera mot ökad trygghet, då blir man i det närmaste betraktad som bakåtsträvare och cynisk. Fast David Eberhardt argumenterar ändå och han gör det bra. Med både allvar och humor. Jag tycker mig skönja en liten glimt i ögat på honom till och med. Han provocerar oss för att få oss att tänka till, vill åtminstone få igång en diskussion eftersom han knappast kan hoppas på att vi skulle sluta använda bilbälten eller låta barnen cykla utan hjälm. Jag gillar hans lätt absurda, men målande, exempel - som exempelvis det om hjälmtvång på krogen efter klockan 22 för att minska slagsmålsrelaterade olyckor. Inte helt otänkbart om trenden håller i sig, menar författaren.

Det är mycket som blott är skräckpropaganda, tycker Eberhardt. Jag blir ibland rejält uppretad av hans sätt att resonera kring allt från säkerhetsbälten, hastighetsbegränsningar, cykelhjälmstvång och djungelolja till curlingföräldrar, men erkänner snabbt att han trots allt har en poäng där. Ett överdrivet säkerhetstänkande leder till missbruk av trygghetsbegreppet och den globala trygghetsepidemin har redan blivit ett faktum. Folkhemmet är psykiskt sjukt och borde gå i terapi. Bevisen som Eberhardt lägger fram som stöd för diagnosen ”nationellt paniksyndrom” är värda en läsning i sig.

Författaren släpper sina knarkhundar lösa över boksidorna, och överallt nosar de upp trygghetsanrkomanerna. I skolan, inom EU, på Arbetsmiljöverket, i sjukvården och på ålderdomshem, på Kemikalieinspektionen, Livsmedelsverket och i radhusens mysiga kök. ”Inom område efter område sprider sig trygghetsfarsoten. En smitta som bygger på föreställningen om att allting hela tiden blir bättre. En sjuka som går så djupt in i vårt inre att vi inte ens ser den. Den gör oss bara allt inkompetentare och allt mindre stryktåliga.” Ungdomar som aldrig stötte på några faror när de var små står plötsligt handfallna inför vardagens tuffa verklighet, med panikångest och skärsår på armarna som följd och alla undrar hur det kommer sig. Pappa staten fattar noll.

I sin bok I trygghetsnarkomanernas land beter sig David Eberhardt som den läkare han är - han undersöker patienten (staten), noterar och förklarar sjukdomens alla symptom, ställer diagnos och föreslår behandling som består i att uppmärksamma förekomsten av fenomenet, för det är först när man har gjort det som man kan införa förändringar. Avslutningsvis visar han en mera optimistisk syn genom att peka på några tillfriskningstecken.

Den grafiska utformningen av boken irriterar mig i viss mån, särskilt när det gäller två saker: kapitlens inledning och punktlistorna. Boken gör ett rörigt intryck. Och innehållsförteckningen är fullständigt ogenomtränglig. Det är synd, för kapitlen har ofta underfundiga namn. Sedan hade boken kunnat vara kortare, mycket i texten upplever jag som en upprepning av det redan sagda, bortsett från en del favoritfraser som dyker upp i tid och otid. En rejäl gallring hade gagnat texten.

Men på det stora hela tycker jag att I trygghetsnarkomanernas land av David Eberhardt är en viktig och nyttig bok, så pass givande att jag vill flagga för en obligatorisk läsning på föräldrakurser. Verkligen. Läs den.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Bokbilen

Hur glassbilen låter vet alla. Men hur låter bokbilen?

Bilden kommer härifrån.

Så är det...

Jag vill inte passa in, jag vill passa på!

(Ur föreställningen Ängelen, av och med Cecilia Frode)

Kina?!

080808 klockan 8.00 invigs OS i Peking och hela världens blickar kommer att riktas mot Kina, ett land som inte accepterar det fria ordet. Författaren Gao Xingjian som fick Nobelpriset i litteratur år 2000 är fortfarande en icke-person i kinesiska media, en nolla i statens ögon. Men antagligen en farlig nolla, för annars skulle de inte vara så rädda för honom. Både Gao Xingjian och hans böcker är bannlysta i Kina. Demokrati?

Ett annat exempel är journalisten Huang Jingu. Han dömdes 2004 till tolv års fängelse och fyra års förlust av politiska rättigheter för ett "reaktionärt" skrivande på internet. Ordet "reaktionärt" verkar vara jätteläskigt! Och förresten, vilka politiska rättigheter hade han, som han därmed förlorade? Dessutom torterades han i fängelset. Demokrati?

Fy skam, säger jag bara.

Söta drömmar

Att bara kura ihop sig under en boksida och somna invaggad i en fantasivärld - rena drömmen för oss boknördar. Det vackra sänglinnet finns här. Undrar vilken bok som de har tryckt på lakanet. Säkert en vacker klassiker...

No Country for Old Men

No Country for Old Men av Cormac McCarthy finns inte på svenska men den finns på tjeckiska (mitt modersmål nämligen och därmed helt okej att läsa). När jag upptäckte att boken finns att beställa via en tjeckisk internetbokhandel, jublade jag, den var billig också - bara 230 tjeckiska kronor. Sen fick jag en chock! När boken låg i kundkorgen och jag skulle bekräfta köpet, visade det sig att frakten till Sverige skulle gå på drygt 700 tjeckiska kronor, alltså summakardemumma nästan tusen tjeckiska spänn för ett litet bokpaket. Helt sjukt! Hur i hela friden kan portot vara mer än tre gånger så dyrt som själva varan? Jag fattar inte. Jag köpte ingen bok. Någon sorts spärr inne i skallen hindrade mig från att göra det, det kändes inte principiellt acceptabelt. Nu har jag bett min mamma att ta reda på vad portot blir om hon köper boken i en affär och skickar den till mig som ett vanligt brev under ett kilo. Måste bli skillnad.

När jag var inne på den där tjeckiska internetbokhandleln så kollade jag också om böcker av Siri Hustvedt finns, men inte. De finns inte översatta. Stackars icke engelskkunniga tjecker, nu går de misste om något. Hoppas de tar igen det snart.

Stockholmstripp

Om knappt två timmar sitter jag på tåget till Stockholm, jag och en kompis ska se föreställningen Ängelen med Cecilia Frode. Hoppades även på att hinna titta in på Kulturhuset för att se utställning med Joanna Rubin Drangers bilder Fröken Livrädd på Sergels torg men tyvärr stänger de redan klockan 17. Synd, men inget att göra åt. Men jag får en ny chans om två veckor...

Snart...

... kommer mina recensioner av Ensamhetens vin och I trygghetsnarkomanernas land.

Vad tokigt det blev...

Åkte till stan idag för att äntligen gå på bokrean, rent fysiskt alltså, för att se om jag missat någon dyrgrip när jag gjorde min förhandsbeställning. Men jag hamnade först i en klädbutik och gick bärsärkagång bland galgarna. Resultatet efter tre timmars shoppande blev en ny vårgarderob och - bara en endaste reabok. Har fallit för kommersialismen och skäms. Fast bara pyttelite, för nya kläder är också ganska trevliga att komma hem med. Eller hur tjejer?

Litteratur som en form av skvaller?

"Litteraturen ger oss en nödvändig inblick i andras tankar och handlingar, ett slags skvaller på en mer generell nivå än när man träffas över en kopp kaffe. Litteraturen fäster uppmärksamheten på förhållanden som vi kanske annars aldrig skulle tänka på..."

(Ronny Ambjörnsson, ur Bokkrönikan i DN 080301)

Mannen bakom boken bakom filmen

DN:s Boklördag idag är som en välfylld godispåse, massor med trevlig läsning. Bland annat en lång artikel om Cormac McCarthy. Så sent som i morse visste jag knappt vem han var, men nu vet jag att han bland annat skrivit boken som den Oscarsbelönade filmen No Country for Old Men bygger på. Missa inte artikeln i DN. Filmen är antagligen också ett måste, fast efter att ha sett filmklippet på SvD tycker jag att den förefaller rätt våldsam. Förresten, någon som har läst boken? Jag är jättenyfiken på den. Undrar om den finns på svenska. Förmodligen inte, men ska kolla upp det.

Paolo Coelho gratis på nätet

Inom kort ska Paolo Coelhos förlag Harper Collins lägga ut en gratis upplaga av The Witch of Portobello på sin webbplats. För några år sedan fanns Alkemisten som en fri upplaga på nätet och det ledde till en stor försäljningsframgång för Coelho, i alla fall påstår han det. Enligt en notis i dagens pappers-DN stödjer Coelho fildelning och tycker att gratis nätupplagor av böcker är bra.

Varför kan inte alla författare tycka och göra som han? Oj oj oj, vilket bokfrosseri det skulle innebära! Törs knappt tänka tanken.