Det hänger en vild lunga, en ljuv, nej hänförande lila vild lunga av siden, en klänning, som vinden fyller och åter tömmer, brutalt, vinden slår luften ur klänningen genom att daska den mot husväggen, uppför sig som en våldförande övermakt: tar hårt tag i den, för brusande runt den så att den snurrar ett halvt varv på sin galge, vältrar den bakåt, tvekar, förser den med bröst och rund mage, fyller den till bristningsgränsen och kastar den ifrån sig igen, galgen nu i kollision med fönstret; någon gång kommer antagligen en hand att sträckas ut och känna efter om klänningen är torr.
(Christina Hesselholdt, en text ur En trädgård utan slut)
