tisdag, februari 05, 2008

Dagens dikt

Jag kan bete mig som en
morgonrock
när jag inte vill vara ensam.
Jag kan vara ett stativ
till en sänglampa
när strömmen gått.
Jag är ett elavbrott.
Där min spegelbild borde vara
möter jag ett språk
som aldrig begär ordet
det skingras som tankar
som inte har någon känsla
att ta kraft ifrån.
Jag läcker.
Det kallas diskbänksrealism.
Jag ville gärna vara utsikten
från ditt sovrumsfönster.
Eller ditt tjuvlarm.
Jag ville gärna vara konstnärlig ledare
för samtliga din hemmiljös produktioner.
Eller vandringssägen
i dina drömmar.
Det kallas för att falla på eget grepp.
Jag är en solokarriär.
Ibland skrattar någon elakt
i skogen bakom ryggen på mig.
Och så fort jag ser en utväg
snubblar jag på smärttrösklarna.
Det kallas lyteskomik.
Skräm inte livet ur mig!
Tänd inte era cigaretter
på ljuset i mitt barns ögon!
Det kallas att tigga om nåd.
Det här är en kroppshydda.
Jag är ett hem.
Förr eller senare kommer jag att bli vräkt.
Den stora skillnaden mellan en människa
som tyngs av sina bördor
och en bärande vägg
är att människan kan åstadkommas
av praktiskt taget vilket klantarsle som helst.
Varje dag dör en kändis.
Det kallas att ha ett marknadsvärde.
Glöm aldrig hur det känns
när dörrar öppnas
mot vänner
när portar öppnas
mot vänliga synfält
och universum älskar levande och döda
i samma andetag.
Och till och med jag kan gråta.
Och känna barmhärtighet.


(Av Kristina Lugn, ur Hej då, ha det så bra!)

Inga kommentarer: