Kallt och så grått att naturen förefaller i det närmaste färglös. Men det finns skönhet i det karga också - pilarna som sträcker ut sina snötäckta kraftarmar ut över vattnet, den tunna ishinnan på ytan, änder som börjar flockas i tron att det är mat jag håller i handen, och inte en kamera. Så synd det är om dem, åtminstone tills det kommer en pensionär eller en barnfamilj och matar dem med gammalt bröd. Just nu är det folktomt i parken kring slottet.
Snöflingorna som yr i luften är inte mjuka, utan vassa som glassplitter och jag tänker på en saga av H C Andersen, den om Snödrottningen. Det var min favoritsaga när jag var liten, Kaj och Gerda var mina vänner och deras strappatser var mina, liksom deras glädje vid det obligatoriskt lyckliga slutet. En dag vid pulkaåkningen råkade Kaj få en vass snöflinga i hjärtat och hans hjärta blev kallt och okänsligt och fick Kaj att lämna och glömma sin familj. Men hans storasyster Gerda gav sig ut efter honom, letade och letade, tills hon fann honom och kunde värma hans frusna hjärta med kärlek. Gerda besegrade den känslolösa Snödrottningen. Jag har kvar boken med H C Andersens sagor, tummad av ett barns fingrar och nedfläckad av gudvetvad, jag tog med mig den till Sverige som vuxen, kunde inte förmå mig att kasta den vid flytten. Varken den eller Lille prinsen. Den har jag också kvar.
