Livet är ett märkligt ting, en pendel som svänger mellan självkänslans två poler: "underbar och älskad av alla" (hoppas Martina Haag ursäktar att jag lånar hennes boktitel) och "värdelös och misslyckad". Min egna känslopendel tycks ha fastnat på plussidan de senaste dagarna och jag njuter så länge det varar, vill lagra och konservera lyckokänslan för nästa hungersperiod - för så gammal är jag för att veta att den förr eller senare kommer igen, svältperioden, allt i livet upprepas i spiraler vare sig man vill eller inte, och jag vill inte, fast det inte alltid spelar roll vad man vill, eller hur. Jag är som vanligt försiktigt pessimistisk. Fast jag kallar det vardagsrealism.
Det som på sistone har hänt är att jag så att säga fick kvitto på att jag blivit sedd som den människa jag är, både på det personliga planet (utanför familjens ramar) och det yrkesmässiga. Jag är glad och mycket tacksam och nöjd med mig själv. Min självkänsla har fått så mycket gödning på sistone att jag kan blomstra länge framöver. Hoppas jag. Livet leker och jag är glad.
En av de bästa sakerna med att leva är att man har chansen att träffa många underbara människor och själv växa med varje sådant möte.
