tisdag, januari 01, 2008

Persepolis

Plötsligt hörde jag en högtalarröst:
-Damen i den blå kappan! Spring inte!
-Damen i den blå kappan! Sluta springa!
-??
-Du med blå kappa! Stanna!
-??? Jag?
-Varför springer frun?
-Jag är försenad! Jag sprang för att hinna med bussen.
-Jo... men... när ni springer rör sig er bak på... hur ska jag säga... ett oanständigt sätt!
-Då är det bara att sluta glo på min röv!
Jag skrek så att de inte ens grep mig.


Persepolis (samlingsvolym, del 1-4) av Marjane Satrapi är en självbiografisk roman i serieform, eller en grafisk roman kanske man borde säga. Marjane Satrapi berättar om sin uppväxt och vuxenblivande i Iran och i Europa och berättelsen sträcker sig över ca 10 år. Den tar sin början 1979 när den islamiska revolutionen segrar i Iran och Marji är fjorton år. Barndomen i Teheran präglas av kontraster mellan livet innanför och utanför hemmets väggar, eftersom Marji är dotter till bildade människor och uppfostras på ett västerländskt sätt. Hon bär sjal och fotsida kappor när hon går till skolan -franska skolan- men gömmer händerna med nymålade naglar i fickorna. Hon lyssnar på Abba, Kim Wilde och Iron Maiden och köper kasetter och affischer på svarta marknaden. Hon har en pappa som alltid står på hennes sida, en modern allförstående mamma och en mormor som ger Marji perspektiv på tillvaro med sina originella och inte alltid rumsrena kommentarer. Marji lär sig att bli frispråkig och väga säga vad hon tycker och att det är okej att göra fel. På gott och ont. Ofta på ont, så klart. Blir hon arg så pratar hon fortare än hon tänker.


När kriget mellan Iran och Irak utbryter, skickas Marji till Österrike. Först var hon västerländsk tonåring i Iran, nu är hon iranier i Österrike. Utanförskap och längtan efter att höra till och smälta in, samtidigt som man är sig själv - det är vad Persepolis egentligen handlar om. Vardag och politik, vilt partyliv i Wien och samtal med Gud, kärlek, sex och längtan efter föräldrarna, samt många många misstag på vägen från flicka till kvinna - allt blandas. Och det är klockrent och ändlöst roligt, trots tragiken och allvaret ibland. Det är så mycket kontraster mellan allting, som teckningarna i sig. Ingen gråskala, bara svart eller vitt. Både enkelt och mångbottnat. I sista delen är Marji tillbaka i Teheran, redan vuxen, men det blir inte lättare för det, utan det återstår mycket att brottas med. Ett förhastat äktenskap till exempel.

Persepolis består, som jag redan nämnde, av fyra delar. Varje del består av flera kapitel men i stort hänger berättelserna samman. Som i en vanlig roman. Jättekul! Superbra! Läs den!

Inga kommentarer: