Jag känner att jag måste skriva några tankar om litteraturkritikkursen som började i torsdags. Det första som slog mig var att männen var i majoritet. Läraren var också man. Med tanke på att det främst är kvinnor som läser böcker (och bloggar om dem), så borde det vara tvärtom, kan man ju tycka. Men icke. Långnäsan. Ändå var jag inte förvånad, fast jag inte riktigt kan förklara varför. Eller så vill jag bara inte erkänna att jag på förhand utgått ifrån att när det kommer till den akademiska kritan och det flummiga "lärda" snacket om vad-det-än-må-vara (i detta fall kultur i allmänhet och litteratur i synnerhet) så är det mannens domän man beträder. Tradition kanske? Det är jättekonstigt det här. Och jobbigt. Måste nog fundera lite mera över företeelsen ...
Finns det något jag har lärt mig under första kurstillfället? Jajamensan. Till exempel hur recensentbranschen ser ut, vad man som blivande frilans ska tänka på, vad kritik är och hur en recension borde vara. Jag har också fått inpräntat att man inte under några som helst omständigheter ska vilja "bränna ner" en bok man anser är riktigt dåligt, då bränningen väcker mycket mycket obehagliga associationer - till Kristallnatten till exempel. Potenciella bokbål ska man som recensent sky som pesten, ett bud som jag godtar utan omsvep.
Sen har jag förstått att det är bra att inte befatta sig med gratistidningar som t ex Metro - om man vill hoppas på att någon gång bli publicerat i dagspressen. (Gissa om jag vill det, haha.) Det handlar om pengar, som det mesta här i världen. Vad har jag då för val? Precis: att bojkotta Metro & com.
Är det för sent för personliga nyårslöften och målsättningar? Äsch, det bestämmar man ju själv. Mitt nya mål under 2008 är i alla fall att få minst två recensioner publicerade i någon dagstidning.
