tisdag, januari 01, 2008

kallet: romanen

Kallet: romanen är den sjätte romanen på svenska av Hanne Ørstavik, en av Norges mest lästa författare i dag, men mitt första litterära möte med henne. Det är en tunn roman på endast 152 sidor som trots sin fysiska magerhet rymmer flera skikt mellan sina mjuka pärmar. Orden flödar i en strid ström, skapar virvlar, vågor och vattenfall, fast då och då lugnar sig flödet i en stilla vik och det bara porlar lite lätt. Helt stilla blir det aldrig.

Det är en roman om en roman. Huvudpersonen är en kvinnlig författare som just har brutit upp från sitt tidigare liv och vill förverkliga sin mångåriga dröm - att skriva en bok om sin farmor som på 1920-talet reste som missionär till Kina, vad som har drivit henne till det och om hennes liv under och efter resan. Farmors livsuppgift blir hennes livsuppgift att gestalta. Ett inre och yttre tvång, ett behov, ett kall att sätta på pränt. Men varför är det plötsligt så svårt att skriva? Samtidigt kommer en ung journalist för att intervjua henne om hennes skrivande och journalistens frågor väcker tankar som ostyrt rör sig över hela den långa tidsaxeln från farmors ungdom fram till jagets egen nutid.


Skeenden flätas samman, det är här ord- och tankeflödet uppstår, för egentligen är det i jagets inre som handligen utspelar sig. Olika då och olika nu går in i varnadra, ett stycke här, ett stycke där. Styckena är ibland bara några få rader långa, ibland kanske en halv sida. Tankar, tankar, tankar. Någon enstaka fråga eller svar. Om skrivande, om relationer, om tillvarons villkor. Jag får en känsla av att det är en lång prosadikt jag läser, snarare än en roman.

Ørstaviks styrka ligger huvudsakligen i språket, i hennes konstnärliga förmåga att välja de rätta orden och skriva de rätta meningarna. Hon vet när man kan utelämna några ord och när man måste upprepa det redan skrivna. I obegripligheten blir det begripligt, ändå.
"Som med skrivandet, också. Till och med där. Nu, här: Det här sättet, att skriva så här, och inte skriva handling, människor som rör sig, en situation. Bara tankar, tankar inuti mitt huvud där jag står under det gråvita snedtaket högst upp i ett hyreshus i en lägenhet. Inte heller det var riktigt. Så skulle det inte vara. Det skulle vara på ett annat sätt, det visste jag."

Att läsa kallet: romanen kräver koncentration, snabbläsning kan man glömma för då blir man ganska snart lost i ordströmmen. Bitvis tyckte jag, för att vara helt ärlig, att det var lite rörigt med alla kast och växlingar, önskade att jaget kunde tänka en tanke färdigt innan hon gick över till nästa för att sedan återvända till den första. Men... det är så det ofta fungerar. Tankar kan leva sitt eget liv och vägra att inställa sig på rad, det har vi alla varit med om. Många gånger. Kallet: romanen av Hanne Ørstavik är en intressant och mycket läsvärd bok, men det dröjer innan jag personligen kastar mig över en annan roman av henne. Är för tillfället mätt på Hanne Ørstavik. Fylld till bredden.

"... att se att det rum en roman öppnar är ett rum möjligt för alla. Att när det rummet väl är skrivet, är det något alla kan använda. Både sårbarheten och styrkan i det. Om man vill och törs och kan."

2 kommentarer:

Amoroso- Nu vill jag sjunga dig milda sånger sa...

Vad kul! Ska du läsa litteraturvetenskap? Har gjort det på distans, fungerade kanon och diskussionenra var såååå omfattande! Jag lägger dina förslag på listan. Madame Bovary är bara helt fantastisk, den måste du läsa!!

Ivana Eklund sa...

Nej, jag ska läsa Att läsa och skriva litteraturkritik, i Växjö. Litteraturvetenskap och litteraturhistoria har jag läst tidigare, det var jättekul, ville aldrig sluta. Det är bara synd att det inte är något inkomstbringande område...