Berättelsen om Pi av Yann Martel (Bookerpriset 2002) är ingen nyhet på bokdiskarna, den har funnits i några år och många är vi som har förälskat oss i den. Nu har jag läst boken för andra gången och min upplevelse av berättelsen är minst lika stark denna gång. Yann Martels berättarkonst är en väldigt lyckad blandning av fantasi och realism, magi och absurdism. Det är en berättelse om människans livsvilja och tron på Gud, vilken som helst eller alla på en gång. Pojken Pi är både muslim, budhist och kristen och ser inga problem med det. Avsnittet där han resonerar kring sin religiösa tillhörighet är ett av dem bästa i boken, tycker jag.Berättelsen om Pi har sin början i en indisk djurpark och efter denna halva boken lång "introduktionsdel" utspelar sig handlingen uteslutande i en livbåt mitt i Stilla havets oändliga vattenuniversum. I båten befinner sig den indiske pojken Pi, men har är inte ensam. Där finns även en skadad zebra, en urful och blodtörstig hyenhund, en orangutanghona som heter Orange Juice samt en fullvuxen bengalisk tiger på tvåhundra kilo vid namn Richard Parker. Det som har hänt är att Pi och hans familj skulle flytta från Indien till Canada och fartyget som transporterade även ett antal vilda djur från djurparken som Pis pappa ägde, går efter fyra dagars resa till botten, antagligen på grund av ett kraftigt oväder. Pi är den enda mänskliga överlevande. Efter några dagar dödar hyenan både zebran och orangutangen och när tigern gör slut på hyenan, blir det bara Pi och tigern kvar. De lever i en märklig symbios och klarar sig i sammanlagt 227 dygn, tills de kommer i land vid Mexikos kust.
Det är fantastiskt spännande att läsa om hur Pi kämpar för sin och tigerns överlevnad, hur han klarar alla umbäranden, sorg och lidanden utan att för en enda sekund förlora hoppet. Det är en resa genom människans och djurens inre, det är en resa kantad av viktiga livsfrågor och tankar om ett högre väsen som vi brukar kalla Gud.
Om man vill, kan man läsa boken som en alegori, för det kanske är på det viset att tigern egentligen är Pi själv. Men vem är de andra djuren i livbåten?
Berättelsen om Pi är otroligt fascinerande, spännande och intressant. Jag tror till och med att jag genom att läsa boken lärde mig mer om djurens mentala beskaffenhet och om religion än när jag gick i skolan. Och så är det humorn mitt i allt elände som är - ja njutbar. Överhuvudtaget är språket i boken njutbar. Det kluckar lätt ibland och dånar som stormhav ibland. Jag gillar även blandningen av fantasi och verklighet, det får mig att fundera ett extra varv. Och alla överraskningar på vägen - man har aldrig tråkigt. Möjligtvis är slutet lite för abrupt, men det fungerar och det är huvudsaken.
Berättelsen om Pi finns även som CD-bok och det är Johan Rabaeus som läser. Han är helt makalös som uppläsare, en upplevelse i sig.
