torsdag, januari 31, 2008
Dagens dikt


onsdag, januari 30, 2008
Konsten att bli något utöver det vanliga

- Vi är så vana vid att förställa oss inför andra att vi till slut förställer oss inför oss själva.
- Autenticiteten är grunden.
- Det är bättre att misslyckas i originalitet än att lyckas i imitation.
- Du kan aldrig bli en äkta kopia.
- Diplomet som du fått från din utbildning ger dig inte per automatik framgång. Den skapar du själv.
- Passion får man genom att ha hittat sina drivkrafter och att man förstått vilka värderingar man har.
- Många glömmer bort att använda sig av sina "svagheter" som sina fördelar och försöker hela tiden istället att dölja dem.
- Identifiera dina styrkor och lyft fram det som är unikt.
- Bli en extrem nörd.
- Fördelen med att vara klok är att man kan spela dum. Motsatsen är mycket svårare.
- Glöm inte bort att få ut ditt budskap till andra. Beroende på vilka ambitioner du har, se till att du får ut din kunskap till rätt målgrupp.
- Kunskap är inte kunskap förrän någon annan vet att du vet.
- Bli bra på att kommunicera.
- Våga säga: "Jag har fått en idé."
- När du inte har någonting att säga, säg ingenting.
- Var äkta och trovärdig, annars missar du hela poängen med att bli något utöver det vanliga.
- Vad du än gör, glöm aldrig bort passionen.
- Vem som helst kan tala om sig själv, bara han är underhållande.
- Det är viktigt att din personlighet kommer fram.
- Humorn kan vara konkurrensmedel. Det handlar mycket om mod att använda humorn. Det handlar om att våga sticka ut.
- Ta avsked av inte-just-nu-kulturen.
- Våga trotsa kritikerna. För i samma stund du blir rädd för att göra något missar du också chansen att sticka ut från mängden.
- Man har inget att göra, om man inte gör något.
- Du kan aldrig bli något utöver det vanliga om du väljer att skjuta upp allting.
- Använd känslorna och lita på din maggropskänsla.
- Du måste sträva efter att bli ännu bättre. Du får inte drabbas av överdrivet självförstroende.
- Skapa din egen fanclub.
- Räkna med att verkligheten är krass.
- Ljug inte.
- Planera för tur.
- Sätt inget mål långt bort i tiden.
- Försök att känna dig framgångsrik var dag.
- Undvik att skryta, det lönar sig aldrig.
- Var inte rädd att misslyckas.
- Ingen segrare tror på tillfälligheter.
- Våga trotsa Jante.
- Våga vara dig själv.
- Våga ha skoj.
- Våga se dina styrkor.
- Våga stå för dina värderingar.
*** Konsten att bli något utöver det vanliga finns på Bokus


tisdag, januari 29, 2008
Noveller


*** Köp Oscar och den rosa damen på Bokus
*** Köp Monsieur Ibrahim och koranens blommor på Bokus
Bokfemma v 5




Viktigt medelande!
Förresten, vad tycker ni om de nya färgerna? Funkar det med blå text eller ska den vara svart?


måndag, januari 28, 2008
Litteraturkritiker = misslyckade rockstjärnor?
Som nybliven distansstudent i ämnet Litteraturkritik ska jag lägga Jonas Thentes ord på minnet, kan vara bra att ha. Kanske. Fast - en misslyckad rockstjärna, det vete katten. Strunt samma. I varje fall ett roligt och underfundigt blogginlägg av besservissern Thente.


Rapport från bokvärlden
Men olustiga förhållanden råder även i Europa, även om av ett annat slag. I Tyskland är bokhandlaryrket hotat - av de cirka 4000 boklådor som finns i landet idag kommer mer än hälften att vara borta om några år och det är de stora affärskedjornas fel. Tyskland är boktryckarkonstens vagga och bokhandlaryrket har sedan Gutenberg haft en central roll i tyskt kulturliv, så visst är det sorgligt att en tradition och en del av kulturarvet ska gå till graven. Visst kan det vara billigare att handla böcker på stora varuhus, men hur roligt - och hur troligt - är det att diskuttera litteratur med en stressad anställd som håller på att stapla bästsäljande deckare på stora pallar i närheten av kassan? Detta är ett scenario som även gäller Sverige, är jag rädd.
En positiv liten nyhet kunde jag dock notera: EU skjuter upp sitt beslut om momsen på ljudböcker och Sverige får tills vidare betrakta ljudböcker som böcker och inte som cd-skivor. Det är alltid något.
(Samtliga notiser har jag snappat upp i DN)


söndag, januari 27, 2008
Färden genom mangroven
Maryse Condés roman Färden genom mangroven utspelar sig i Guandeloupe, ett land i Karibien som genom sin franska tillhörighet till och med är en del av EU idag. Men det är inte det romanen handlar om.
En kväll hittas Francis Sancher död, han ligger på en lerig stig utanför byn Riviére au Sel och det är kväll. Ingen tycks vara förvånad över att han mött en våldsam död, han var en hatad man. En hemlighetsfull man som hade långt till skratt, en utböling. Ändå bärs han hem och byborna samlas till en gemensam likvaka.
Under nattens få timmar träder några män och kvinnor fram med sina tankar och berättar för oss sina livshistorier som alla inbegriper Francis Sancher. Där finns två kvinnor som älskat honom och den unga bär på hans barn som snart kommer att födas. Ändå har det gått rykten om misshandel, tvång och våldtäckt genom byn. Där finns även en vän bland alla ovänner. Kärlek och hat är stommen i berättelsen, men även rädsla. Det är Francis som har burit på en oövervinnelig skräck från sitt förflutna och Maryse Condé låter oss lägga ihop några pusselbitar så att konturer av bilden Francis Sancer träder fram under allt bråte av skvaller, hat och missförstånd. Frågan är om Francis död kan vara början till en försoning. Kan man förstå vem han verkligen var? Och tjänar det någonting till? Kanske finns svaret att hitta i gryningen, i en ny dag som bär löften om att det finns hopp för alla...
"I dag är Francis Sancher död. Med det är bara för honom det är slut. Vi andra, vi lever, vi fortsätter leva som genom det förgångna. Utan att komma överens. Utan att älska oss själva. Utan att dela något. Natten kämpar och klamrar sig fast vid persiennerna. Men snart måste den lämna plats åt dagen och alla tuppar i alla hönsgårdar kommer att gala om dess nederlag. Bananträden, hyddorna, bergssluttningarna kommer så småningom att sväva på skuggans yta och göra sig redo att utstå det starka dagsljuset. Vi hälsar morgondagens nya ansikte."
Romanen heter Färden genom mangroven och jag tror att det är en mycket genomtänkt titel, för vad sägs om denna metafiktion cirka två tredjedelar in i boken:
"För övrigt kommer jag aldrig att avluta den här boken, för innan jag ens hade skrivit den första raden och visste vad jag skulle fylla den med, blod, skratt, tårar, rädsla, hopp, alltså allt som gör en bok till en bok och inte en halvgalnings trista avhandling, kom jag på titeln: Färden genom mangroven.
Jag ryckte på axlarna.
-Man färdas inte genom mangroven. Man spetsas på mangroveträdens rötter. Man begravs och kvävs i den bräckta dyn.
-Just det, precis så är det."
Träden är överallt närvarande, de har sina outtalade positioner och subtila roller i boken, utan alla de exotiska namnen vore inte romanen det den är.
"Jag har gett namn åt alla träd i detta land. Jag gick upp på toppen av kullarna och skrek deras namn och de besvarade mitt rop.
Tabunocu. Sloanea. Pimpernöt. Buchenavia. Cecropia. Myrten. Rökelsträd. Magnolia. Karibisk sapium. Richeria. Chimarrhis. Stjärnäpple. Sterkulia. Mombinspondias. Cordia. Mjölkträd. Malimbe.
Träden är våra enda vänner. De har tagit hand om våra kroppar och själar sedan vi levde i Afrika. Deras doft är magisk, en återerövrad kraft från svunna tider."
Bitvis känns romanen nästan som att läsa gamla myter eller sagor, just för att naturen skildras med en kraft i språket som griper tag i mig. På varje sida njuter jag av Condés språk. Det är poesi utan krusiduller.
"I mörkret sov berget lugnt och vinden sov vid dess fot. Plötsligt ruskade den på sig. Den reste sig. Den tog stöd mot tabonucoträden och i ett huj hade den rusat ner till savannen och vält allt i sin väg. Som en ursinnig for den in i vårt hus och öppnade bryskt dörrar och fönster."
Färden genom mangroven är en bok som jag är glad att ha läst, även om jag inte är säker på att jag har förstått mysteriet Francis Sancher. Kanske var det inte ens meningen, när allt kommer omkring. Desutom är denna roman ett ytterst lyckat sätt att stifta bekantskap med Maryse Condé som anses vara en av den karibiska litteraturens främsta författare. Jag anar att hennes storhet är väl underbyggd. (Recension i SvD)
*** Köp Färden genom mangroven på Bokus
lördag, januari 26, 2008
KURSivt
Finns det något jag har lärt mig under första kurstillfället? Jajamensan. Till exempel hur recensentbranschen ser ut, vad man som blivande frilans ska tänka på, vad kritik är och hur en recension borde vara. Jag har också fått inpräntat att man inte under några som helst omständigheter ska vilja "bränna ner" en bok man anser är riktigt dåligt, då bränningen väcker mycket mycket obehagliga associationer - till Kristallnatten till exempel. Potenciella bokbål ska man som recensent sky som pesten, ett bud som jag godtar utan omsvep.
Sen har jag förstått att det är bra att inte befatta sig med gratistidningar som t ex Metro - om man vill hoppas på att någon gång bli publicerat i dagspressen. (Gissa om jag vill det, haha.) Det handlar om pengar, som det mesta här i världen. Vad har jag då för val? Precis: att bojkotta Metro & com.
Är det för sent för personliga nyårslöften och målsättningar? Äsch, det bestämmar man ju själv. Mitt nya mål under 2008 är i alla fall att få minst två recensioner publicerade i någon dagstidning.


torsdag, januari 24, 2008
Humaniora


Konsten att bli något utöver det vanliga

Siffror att fundera över
- Vi tänker ungefär 50 000 tankar om dagen. Om nittio procent av dem är svartfärgade, är det klart att det påverkar kroppen.
- Vi föds till ett liv med 700 000 timmar eller 30 000 dagar på kontot och 3,5 miljarder hjärtslag. Vad gör vi med den tiden?
- Hjärnan tänker i 1000 ord per minut. Ju snabbare man läser, desto bättre läser man därför att det matchar hjärnans takt.
- Skrattet mobiliserar samma område i hjärnan som morfin.
- Det är vetenskapligt bevisat att optimister lever längre än pessimister.
- Den gudomliga rättvisan visar att både pessimister och optimister får rätt - för livet går tankens väg.
- Meningen med livet är nog att vara lycklig. Så enkelt är det. Och så svårt.
(Hämtat ur "Det lönar sig att vara optimist", DN 071230)


onsdag, januari 23, 2008
Daniel Sjölin om mäns läsande
"Hmm … och läser männen något så är det facklitteratur eller kanske historiska romaner. Män tycks läsa mest för att lära sig fakta, inte för att utmanas intellektuellt. Då har man en verklighetsuppfattning som går ut på att aldrig få sin världsbild ifrågasatt på en grundligt plan, bara påbyggd, bekräftad, fördjupad och förkunnad. Och vad man ska göra åt det har vi läsande män och kvinnor frågat oss i många år.
Och nu har jag svaret:Skit i dem. Det är inget problem att män inte läser något. Problemet uppstår när att dessa illitterata män sedan har makten i samhället, familjen eller i konsumkön. Alltså, störta dem först, lär de läsa sen! Klassisk hjärntvätt alltså."
Min personliga erfarenhet i fråga av mångårig boklig tvätt av mannens hjärna är enbart positiv. Observera dock ordet mångårig.


Bokfemma v 4
1. Åsa Ericsdotter (ur Oskyld)
Jag minns:
hur jag böjde mig ner mot asfalten för att skrapa upp
mitt spruckna hjärta från marken, hur jag knöt dess skal
runt mina ögon för att slippa se det som höll på att döda
mig hur jag med mitt uppbrutna sköte sökte skyla dess
blodiga insida; jag minns, dör om han återvänder och
dör om jag faller tillbaka; min kärlek är är för stark för att överleva sig själv
det är mitt liv nu bara mitt
jag är ingens och hans
han förstörde mig och jag förstördee aldrig honom min
tårar av svart salt
(vattenfast mascara lämpad för lycka)
fläckade förtvivlan över hans tröja och jag vet inte om det gick bort i tvätten; sådant undrar jag lika mycket som jag undrar varför jag gav honom min kropp och min tveklöshet
ber du mig så dör jag för dig
2. T.S.Eliot (ur Dikter i svensk tolkning)
Ord rör sig, musik rör sig
blott i tiden; men det som endast lever
kan endast dö. Ord, när de talats
sträcker sig in i tystnaden. Endast genom formen, mönstret
kan ord eller musik uppnå orörlighet,
såsom en kinesisk kruka alltjämt
rör sig evigt i sin orörlighet
Ej violinens stillhet medan tonen varar,
ej endast detta, utan den samtidiga existensen,
eller säg att slutet föregår begynnelsen,
och slutet och begynnelsen fanns där alltid
före begynnelsen och efter slutet.
Och allt är alltid nu.
3. Bengt Jacobsson (ur Eftersom min lada brunnit ner kan jag nu se månen)
Min svaghet är min styrka, mitt mörker är mitt ljus,
min rädsla är mitt mod
Jag är min egen motsats, hur kan jag längta efter den ena
sidan utan att först besöka den andra?
För att älska styrka måste jag erfara svaghet. För att åtrå ljus
måste jag dväljas i mörker.
För att utveckla mod måste jag förlamas av rädsla.
Jag är själv det hinder jag måste överskrida
för att bli fri.
Min begränsning
är min möjlighet.
4. Kristina Lugn (ur Hej då, ha det så bra!)
Jag behöver tystnad
och ensamhet
och en språkdräkt med god passform.
Jag behöver en hemlighet
och ett slitstarkt verklighetsunderlag.
Min arbetsuppgift just nu
är att försöka ta mig ut
ur mina egna formuleringar.
Det är ett sorgearbete att leva.
Om man inte förstår det
blir man aldrig glad.
5. Edith Södergran (ur Samlade Dikter)
Jag längtar till landet som icke är,
ty allting som är, är jag trött att begära.
Månen berättar mig i silverne runor
om landet som icke är.
Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld,
landet, där alla våra kedjor falla,
landet, där vi svalka vår sargade panna
i månens dagg.
Mitt liv var en het villa.
Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit -
vägen till landet som icke är.
I landet som icke är
där går min älskade med gnistrande krona.
Vem är min älskade? Natten är mörk
och stjärnorna dallra till svar.
Vem är min älskade? Vad är hans namn?
Himlarna välva sig högre och högre,
och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmor
och vet intet svar.
Men ett människobarn är ingenting annat än visshet.
Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar.
Och det kommer ett svar: Jag är den du älskar och
alltid skall älska.


Torgny Lindgren om skrivande


måndag, januari 21, 2008
Oanade användningsområden

Jag gillar fåglar, små som stora, och fågelholken på baksidan av vårt hus är faktiskt rätt fin den också, särskilt när solrosorna omkring den blommar.
(Bilden hämtades härifrån)


Flow
Att måla är det näst roligaste som finns - efter att läsa en bra bok, förstås. På tredje plats hamnar skrivandet. Ibland önskar jag att dygnet hade fler timmar, så att jag kunde ägna mig åt alla tre sakerna varje dag, men så är det ju inte. Det får bli ibland det ena, ibland det andra. Det tredje är lätt att klämma in när som helst, som tur är.
Det finns ett till sätt för mig att försvinna i tid och rum - trädgårdsarbete. Att gräva i jorden eller bära sten har vanligtvis samma effekt och resulterar i samma mentala tillfredsställelse. För att inte tala om kroppslig trötthet... Trädgården har nu sin viloperiod, men min energi är på topp, känns det som. Jag målar och läser som om det gällde livet.
På torsdag börjar distanskursen i Växjö, jag är hur taggad som helst. Det har varit stiltje ett bra tag, som om jag bidade min tid och vilade min talang, så att säga (haha), men i vår blir det full fart framåt igen. Och ett nytt jobb har jag fått, ska börja snarast möjligt, vill börja snarast möjligt, helst i morgon. Men det går inte. Måste ha t-å-l-a-m-o-d.


söndag, januari 20, 2008
Vacker sång


Musikens Hamlet 200 år


lördag, januari 19, 2008
Möbler för boknördar!
(Bilden kommer härifrån.)
(Bilden kommer härifrån)
Häftiga möbler. Mest fascineras jag av människors fantasi och skaparlust. Undrar hur man sover i boksängen... Gäsp.. God natt och sov gott.

Äntligen Boklördag igen
Topplistan för vecka 3 är fullspäckad av intressanta titlar. Jag noterar att den innehåller tre svenska böcker som har en gemensam nämnare, nämligen livet och resan mot döden. Det är Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna, Carl-Henning Wijkmarks Stundande natten och Peter Kihlgårds Kicki & Lasse (min recension av den finns här). De två första är, så vitt jag har förstått, poetiska skilldringar av männinskans sista tid innan avresan till evigheten, tydligen mycket vackert skrivna. Wijkmark belönades ju till och med med Augustpriset. Den tredje, Kicki & Lasse, betecknas som kärleksroman, inte som en roman om döden. MEN den börjar ju i slutet, med döden. Finns det en trend att ana?
Det finns så mycket bra böcker att läsa hela tiden och nya titlar tillkommer oavbrutet. Vad göra? Jag kan ju inte köpa alla böcker jag är nyfiken på (tex Nemirovskis Ensamhetens vin som också är med på topplistan), jag hinner ju för sjuton knappt läsa de jag redan har. Det är så frustrerande. Ett i-landsproblem i nötskal, fast ett trevligt sådant. Pö om pö verkar vara en bra strategi. Det går ju inte att stressa för läsningens skull, hur skulle det se ut?!
En annan bok som finns på topplistan denna vecka är Sigmund Freuds Konst & Litteratur. Den vill jag nog inte läsa. Är inte så intresserad av att ta del av Freuds psykoanalys med kända (konst)verk som objekt på analyssoffan. Det kan lätt bli för mycket, är jag rädd.


fredag, januari 18, 2008
Veckans "personligt"
5. ... inte läst så mycket, har ägnat mig åt annat, som till exempel målande eller bara strunt och slapphet.
6. ... fallit för grupptrycket och inhandlat en stegräknare. Antar att inköpets goda syfte är en förmildrande omständighet i sammanhanget. Resultatet av stegräknandet var inte riktigt så illa som jag befarat. Bara lite. Vad jag kommer att göra åt det vet jag inte.


torsdag, januari 17, 2008
Trevlig utmärkelse till Bokmania
Bokmania har fått You make my day awards av Kerstin. Ett stort tack!


onsdag, januari 16, 2008
Poesiskärmsläckare
Uppdatering den 17 januari: Poesiskärmsläckaren vill inte fungera, antagligen pga något med brandväggen. Lite synd.
Uppdatering den 19 januari: Nämen, den funkar ju i alla fall. Vad bra. Ser trevligt ut, men går nästan för fort.


Självkänsla
Det som på sistone har hänt är att jag så att säga fick kvitto på att jag blivit sedd som den människa jag är, både på det personliga planet (utanför familjens ramar) och det yrkesmässiga. Jag är glad och mycket tacksam och nöjd med mig själv. Min självkänsla har fått så mycket gödning på sistone att jag kan blomstra länge framöver. Hoppas jag. Livet leker och jag är glad.
En av de bästa sakerna med att leva är att man har chansen att träffa många underbara människor och själv växa med varje sådant möte.


tisdag, januari 15, 2008
Irène Némirovsky

Berättelsen om Pi



måndag, januari 14, 2008
Bokfemma v 3
Anna Karenina


Ord av Strindberg
Det är en formulering ur Strindbergs självbiografiska roman En dåres försvarstal som jag
började lyssna på i bilen i morse. Strålande, tycker jag. Vilken kraft det finns bakom de orden.


söndag, januari 13, 2008
Tillökning
Kan man omvandla hamstrar till sällskapsdjur? Jag pratar med honom och lockar med äppelbitar.


Bokskulpturer


lördag, januari 12, 2008
Queerläsning av Strindberg


Kicki & Lasse

Kicki och Lasse är båda i åldern femtio plus, de har levt tillsammans i tjugofem år, de har inte lyckats få några barn. Nyss har de flyttat in i en tjusig lägenhet. Lasse tillverkar och med stor framgång säljer amerikanska jeans som är mer amerikanska än de amerikanska, medan Kicki rör sig i intelektuella kretsar, men har tidigare jobbat med allt möjligt och varit till och med helikopterpilot. Hon har för vana, eller ovana, att byta jobb ungefär vartannat år. Lasse är den trogna typen, Kicki den otrogna. Hon hamnar lätt i destruktiva kärleksförhållanden fast hon egentligen inte vill annat än att leva med Lasse. Det blir gräl, separationer och återföreningar men ändå älskar de varandra ända in i döden, bokstavligen. Kicki har cancer.
"Undersökning på undersökning och hon hade fått något att spreja upp i näsan så att hon hamnade i klimakteriet, med vallningar och ännu större humörsvängningar och allt. Sen skulle mensen sättas igång och hon födas på nytt som könsvarelse och det skulle knullas på bestämda tider och skitjobbiga situationer där det var som om de mest blev generade av att älska. För att leka bort det tvångsmässiga i det hela hade han en gång smugit sig fram och rytande slängt sig över henne där hon låg hopkurad under täcket. Hon hade skrikit: Aj! Termometern! Du bröt av termometern. Glas. Kvicksilver. Hjälp! Och han hade väl vrålat Nej! och Förlåt! Och Det var inte meningen vad ska jag göra? och mötts av den där skeva blicken som i ett säkerställde honom som grundlurad. Och efter ett tag, när han pustat ut och hon bett om ursäkt : Men allvarligt, Lasse, vad tror du följderna skulle blivit om det verkligen hänt? Anal galvanism? Kunde inte låta bli, hans Kicki. Men det hade blivit lättare med könsumgänge på kommando efter det."
Berättelsen börjar med slutet och rör sig sedan steg för steg bakåt, man befinner sig här och nu och där och då, återblikar och olika berättarsynvinklar avlöser varandra utan att man för en enda sekund tappar bort sig i texten. Ibland berättar Kicki, ibland Lasse. Ibland som ett jag, ibland som ett du. De brukar berätta för varandra också, det blir ömsint och fint. Mycket skickligt skrivet alltsammans, känns inte konstigt alls
Det bästa med romanen Kicki & Lasse är språket, tycker jag. Det är lekfullt och lätt, författaren upplöser gärna meningsbyggnaden och jonglerar med ord. Vissa passager är hur roliga som helst, jag skrattar. Det underliggande allvaret i Lasses och Kickis relation piggas upp med pinsamma historier liknande den jag citerar här ovan, farsartade scener och sanslösa skrönor. Skildringar av erotiska lekar som Kicki och Lasse gärna ägnar sig åt spelar också en betydande roll för bilden av deras liv tillsammans. Liksom övriga personer som tillhör berättelsen, i synnerhet Lasses pappa och Kickis mamma.
Kicki & Lasse är underhållande från första till sista sidan och det är en kärleksroman som inte liknar någon annan, kommer i alla fall inte på något exempel. Kicki & Lasse är en berättelse som helt och hållet står på egna ben. Jag rekommenderar den varmt.
fredag, januari 11, 2008
Icke europeiska romaner
Skönlitteraturen har en magisk makt att ge liv åt människorna bakom nyhetsrubrikerna, de som vi ofta knappt ens reagerar på, bara rycker på axlarna och fortsätter att äta vår middag. Som sagt finns det böcker som ändrar på detta, åtminstone för en liten stund. Som till exempel dessa:
Att läsa Lolita i Teheran (Azar Nafisi, Iran/USA)*
Kafka på stranden (Haruki Murakami, Japan)*
En berättelse om kärlek och mörker (Amos Oz, Israel)**
Färden genom mangroven (Maryse Condé, Karibien)**
Persepolis (Marjane Satrapi, Iran/Frankrike)*
En halv gul sol (Adichie Chimamanda Ngozi, Nigeria)**
Efter attentatet (Yasmina Khadra, Algeriet/Frankrike)*
Sirenerna i Bagdad (Yasmina Khadra, Algeriet/Frankrike)**
De små tingens gud (Arundhati Roy, Indien)*
Ingen i världen (Hisham Matar, Libyen/England)**
Flyga drake (Khaled Hosseini, Afghanistan/USA)*
Tusen strålande solar (Khaled Hosseini, Afghanistan/USA)*
* Böcker som jag har läst (och bloggat om).
** Böcker som jag har hemma och kommer att läsa under året.


torsdag, januari 10, 2008
Bokväskor för boktokiga bokmalar


onsdag, januari 09, 2008
Hundhuvud

Passa dig Thente!


tisdag, januari 08, 2008
That I would be good


måndag, januari 07, 2008
Utan titel
vid ett hav där valar passerar utom synhåll.
Jag kommer att plocka de minsta snäckorna,
vattenvittnena, och överräcka
deras enstaviga utsagor till dig.
Men i natt klockan fyra sover du.
Då är jag vaken och ler med din mun.
Det är jag som bor i dig när du inte är hemma.
(Ur Människan härstammar från maneterna av Anna-Yezica Norling)


söndag, januari 06, 2008
Trollkarlens ord
Jag visste inte att Carl-Einar Häckner skrev krönikor. Men nu vet jag det. Jag köpte dem i lördags i bokform och fått boken signerad efter föreställningen. Riktigt kul var den, föreställningen. Pusseldrömmar. Och på köpet fick jag en liten pusselbit till livets pussel - den har redan fått sin hedersplats i plånboken, som en liten maskot. Skrata inte, jag bara är sådan...


Det var en lyckad helg.


Snödrottningen på Waldemarsudde
Kallt och så grått att naturen förefaller i det närmaste färglös. Men det finns skönhet i det karga också - pilarna som sträcker ut sina snötäckta kraftarmar ut över vattnet, den tunna ishinnan på ytan, änder som börjar flockas i tron att det är mat jag håller i handen, och inte en kamera. Så synd det är om dem, åtminstone tills det kommer en pensionär eller en barnfamilj och matar dem med gammalt bröd. Just nu är det folktomt i parken kring slottet.
Snöflingorna som yr i luften är inte mjuka, utan vassa som glassplitter och jag tänker på en saga av H C Andersen, den om Snödrottningen. Det var min favoritsaga när jag var liten, Kaj och Gerda var mina vänner och deras strappatser var mina, liksom deras glädje vid det obligatoriskt lyckliga slutet. En dag vid pulkaåkningen råkade Kaj få en vass snöflinga i hjärtat och hans hjärta blev kallt och okänsligt och fick Kaj att lämna och glömma sin familj. Men hans storasyster Gerda gav sig ut efter honom, letade och letade, tills hon fann honom och kunde värma hans frusna hjärta med kärlek. Gerda besegrade den känslolösa Snödrottningen. Jag har kvar boken med H C Andersens sagor, tummad av ett barns fingrar och nedfläckad av gudvetvad, jag tog med mig den till Sverige som vuxen, kunde inte förmå mig att kasta den vid flytten. Varken den eller Lille prinsen. Den har jag också kvar.


fredag, januari 04, 2008
Vill du veta vem som länkar till din blogg?
Jag tycker att det är en bra tjänst, för om vi bloggare länkar till vandras inlägg när vi skriver om dem på den egna bloggen, så kan vi hjälpa varandra att få nya läsare. Förhoppningsvis. Eller vad tycks?


Fullspäckad helg väntar
Men innan dess, det vill säga på lördag eftermiddag, tar vi oss till Nationalmuseet för att se utställningen Alexander Roslin. Nästa dag, efter söndagsfrukosten, tar vi bussen till Waldemarsudden, promenerar en stund i den vackra omgivningen, fikar och kikar in på konstutställningen som pågår där just nu, bland annat I Love Pop Art. Bo ska vi göra på ett litet hotel i Gamla stan, det blir så mysigt så...
Snöstorm, snålblåst och regn har vi avbeställt, vänligt men bestämt.


torsdag, januari 03, 2008
Så klart!
Kanske har vi Ebba att tacka för att Horace lyckades notera att det finns skrivande kvinnor i litteraturhistorien... också.


onsdag, januari 02, 2008
Årets första?
Jag läser Kicki & Lasse för att jag fick boken strax före jul tillsammans med inbjudan om att delta i en bokcirkel och jag tackade ja, förstås.


tisdag, januari 01, 2008
kallet: romanen

Persepolis
Plötsligt hörde jag en högtalarröst:
-Damen i den blå kappan! Spring inte!
-Damen i den blå kappan! Sluta springa!
-??
-Du med blå kappa! Stanna!
-??? Jag?
-Varför springer frun?
-Jag är försenad! Jag sprang för att hinna med bussen.
-Jo... men... när ni springer rör sig er bak på... hur ska jag säga... ett oanständigt sätt!
-Då är det bara att sluta glo på min röv!
Jag skrek så att de inte ens grep mig.
Persepolis (samlingsvolym, del 1-4) av Marjane Satrapi är en självbiografisk roman i serieform, eller en grafisk roman kanske man borde säga. Marjane Satrapi berättar om sin uppväxt och vuxenblivande i Iran och i Europa och berättelsen sträcker sig över ca 10 år. Den tar sin början 1979 när den islamiska revolutionen segrar i Iran och Marji är fjorton år. Barndomen i Teheran präglas av kontraster mellan livet innanför och utanför hemmets väggar, eftersom Marji är dotter till bildade människor och uppfostras på ett västerländskt sätt. Hon bär sjal och fotsida kappor när hon går till skolan -franska skolan- men gömmer händerna med nymålade naglar i fickorna. Hon lyssnar på Abba, Kim Wilde och Iron Maiden och köper kasetter och affischer på svarta marknaden. Hon har en pappa som alltid står på hennes sida, en modern allförstående mamma och en mormor som ger Marji perspektiv på tillvaro med sina originella och inte alltid rumsrena kommentarer. Marji lär sig att bli frispråkig och väga säga vad hon tycker och att det är okej att göra fel. På gott och ont. Ofta på ont, så klart. Blir hon arg så pratar hon fortare än hon tänker.
När kriget mellan Iran och Irak utbryter, skickas Marji till Österrike. Först var hon västerländsk tonåring i Iran, nu är hon iranier i Österrike. Utanförskap och längtan efter att höra till och smälta in, samtidigt som man är sig själv - det är vad Persepolis egentligen handlar om. Vardag och politik, vilt partyliv i Wien och samtal med Gud, kärlek, sex och längtan efter föräldrarna, samt många många misstag på vägen från flicka till kvinna - allt blandas. Och det är klockrent och ändlöst roligt, trots tragiken och allvaret ibland. Det är så mycket kontraster mellan allting, som teckningarna i sig. Ingen gråskala, bara svart eller vitt. Både enkelt och mångbottnat. I sista delen är Marji tillbaka i Teheran, redan vuxen, men det blir inte lättare för det, utan det återstår mycket att brottas med. Ett förhastat äktenskap till exempel.
Persepolis består, som jag redan nämnde, av fyra delar. Varje del består av flera kapitel men i stort hänger berättelserna samman. Som i en vanlig roman. Jättekul! Superbra! Läs den!

