Dagens dikt

Människor,

samlen icke guld och ädelstenar:

fyllen edra hjärtan med längtan,

som bränner likt glödande kol.

(Edith Södergran)

Konsten att bli något utöver det vanliga

Undertitel: En inspirationsbok för alla som vill sticka ut från mängden, av Göran Adlén. Konsten att bli något utöver det vanliga innehåller tjugo kapitel av peppning mot jantelagen. Jag har råkat få boken i handen vid precis rätt tillfälle då jag är extra mottaglig för allt som heter positivt tänkande och att tro på sig själv och sin förmåga, tacka vet jag omständigheterna. Det är huvudsaken, tror jag, att vara mottaglig för dylika budskap just när man ska läsa den här boken, för annars kanske den inte funkar alls. Om man tycker att allt som står i den bara är svammel och dynga, så läser man den förmodligen inte. Så enkelt är det. Förutsättningen är att man VILL läsa en massa uppmuntrande saker, att man VILL suga åt sig bekräftelser på att man kan åstadkomma det man drömmer om. Att jag fullkomligt slukade den kanske avslöjar en hel del om mig själv just nu ... Och många understrykningar blev det:

• Vi är så vana vid att förställa oss inför andra att vi till slut förställer oss inför oss själva.


• Autenticiteten är grunden.
  
• Det är bättre att misslyckas i originalitet än att lyckas i imitation.

• Du kan aldrig bli en äkta kopia.
  
• Diplomet som du fått från din utbildning ger dig inte per automatik framgång. Den skapar du själv.


• Passion får man genom att ha hittat sina drivkrafter och att man förstått vilka värderingar man har.


• Många glömmer bort att använda sig av sina "svagheter" som sina fördelar och försöker hela tiden istället att dölja dem.


• Identifiera dina styrkor och lyft fram det som är unikt.


• Bli en extrem nörd.


• Fördelen med att vara klok är att man kan spela dum. Motsatsen är mycket svårare.


• Glöm inte bort att få ut ditt budskap till andra. Beroende på vilka ambitioner du har, se till att du får ut din kunskap till rätt målgrupp.


• Kunskap är inte kunskap förrän någon annan vet att du vet.


• Bli bra på att kommunicera.


• Våga säga: "Jag har fått en idé."


• När du inte har någonting att säga, säg ingenting.


• Var äkta och trovärdig, annars missar du hela poängen med att bli något utöver det vanliga.


• Vad du än gör, glöm aldrig bort passionen.


• Vem som helst kan tala om sig själv, bara han är underhållande.


• Det är viktigt att din personlighet kommer fram.


• Humorn kan vara konkurrensmedel. Det handlar mycket om mod att använda humorn. Det handlar om att våga sticka ut.


• Ta avsked av inte-just-nu-kulturen.


• Våga trotsa kritikerna. För i samma stund du blir rädd för att göra något missar du också chansen att sticka ut från mängden.


• Man har inget att göra, om man inte gör något.


• Du kan aldrig bli något utöver det vanliga om du väljer att skjuta upp allting.


• Använd känslorna och lita på din maggropskänsla.


• Du måste sträva efter att bli ännu bättre. Du får inte drabbas av överdrivet självförstroende.


• Skapa din egen fanclub.


• Räkna med att verkligheten är krass.


• Ljug inte.


• Planera för tur.


• Sätt inget mål långt bort i tiden.


• Försök att känna dig framgångsrik var dag.


• Undvik att skryta, det lönar sig aldrig.


• Var inte rädd att misslyckas.


• Ingen segrare tror på tillfälligheter.


• Våga trotsa Jante.


• Våga vara dig själv.


• Våga ha skoj.


• Våga se dina styrkor.


• Våga stå för dina värderingar.

*** Konsten att bli något utöver det vanliga finns på Bokus och AdLibris.

Noveller

Det är sällan jag läser noveller, bara om jag råkar snubbla över dem, ingen genre som jag målmedvetet söker mig till. Idag har jag läst två stycken och båda av samma författare: Eric-Emmanuel Schmitt. Sitt tysktklingande namn till trots är han fransman. Den ena novellen heter Monsieur Ibrahim och koranens blommor och den andra Oscar och den rosa damen och var och en är en egen liten pocketbok på 69 respektive 94 sidor. Till utseende påminner novellböckerna om presentböcker och jag tycker att de faktiskt lämpar sig alldeles utmärkt som små presenter, kanske i stället för en blomma. Båda, på var sitt unika sätt, behandlar ämnet vad det innebär att vara människa och människans förhållande till det gudomliga. Det gemensamma för båda novellerna är att huvudpersonen är en pojke i tioårsåldern som knyter känslomässiga band till en vuxen och denne vuxen får stor betydelse i pojkens liv. Utöver det är de helt olika varandra. Men det är inga barnböcker, inte alls, tvärtom. På ett lättsamt och humoristiskt språk ställer Eric-Emmanuel Schmitt viktiga och dödsallvarliga frågor och söker besvara dem. Det är pittoreska och rörande berättelser, de nyper tag i en och vill inte släppa. Små originella konstverk till berättelser, det är vad de är.

I Monsieur Ibrahim och koranens blommor blir en tolvårig judisk pojke vän med den gamle arabiske butiksinnehavaren på gatan Rue Bleue som inte alls är blå och ordet arab betyder "natt- och söndagsöppet i butiksbranschen". Första meningen lyder som följer:

"När jag var elva år slog jag sönder min gris och gick till hororna." Jag lovar att novellen bjuder på överraskningar och bjuder till skratt.

Oscar och den rosa damen kan tyckas vara sorglig eftersom den handlar om tioårige Oscar som är svårt sjuk i cancer och både han och hans omgivning vet att det inte längre finns något hopp kvar, men den är inte sorglig. Den är varm, kärleksfull och humoristisk. Tack vare Mamie Rose, rosa damen, upplever Oscar tolv dagar fulla av liv, fast de är hans sista. Genom att föreställa sig att varje dag är som tio år lyckas han uppleva puberteten, gifta sig, få fyrtioårskris och bli gammal och trött. Och varje dag skriver han ett brev till Gud från barnsjukhuset - det är dessa brev som utgör novellen. Första brevet börjar: "Hej Gud! Jag heter Oscar, jag är tio år, jag har tuttat eld på katten, hunden, huset (jag tror till och med jag grillade guldfiskarna), och det här är första brevet jag skriver till dig för jag har inte haft tid tidigare för jag har gått i skolan." Visst blir man sugen att läsa vidare?

*** Köp Oscar och den rosa damen på Bokus
*** Köp Monsieur Ibrahim och koranens blommor på Bokus

Bokfemma v 5

Veckans bokfemma handlar om filmatiserade böcker. Hm... Lite klurigt är det att välja fem bokfilmatiseringar som besitter "det lilla extra" för en själv. Anledningarna till "det lilla extra" varierar naturligtvis, kan vara allt på skalan från känslan av ett mästerverk till simpel underhållning med god skratt som följd. Dessutom finns det en uppsjö av filmer som bygger på böcker. Generellt tycker jag att boken är i nio fall av tio bättre än filmen. Kommer tyvärr inte på något exempel då filmen varit bättre, men garderar mig åtminstone genom att påstå att det kan hända. Det värsta scenariot är när filmmakarna får för sig att filamtisera en dålig bok tillika bästsäljare som inte kan bli annat än en usel film. Och här har jag ett exempel: Da Vinci koden. Jag ryser vid blotta tanken. Men tillbaka till bokfemman. Till slut gör jag ett ytterst subjektivt val.

1. Timmarna av Michael Cunningham. Fantastisk bok, fantastisk film. Gillar när tre livsöden vävs samman genom en berättelse, trots att huvudpersonerna lever sina liv åtskilda i både tid och rum (1990-tal i New York, 1949 i Los Angeles och 1929 i Bloomsbury utanför London). Den sammanhållande länken är Virginia Woolfs roman Mrs Dalloway. Mycket skickligt gjort. Makalösa skådespelarinsatser av Julianne Moore, Meryl Streep och Nicole Kidman.

2 och 3. Utvandrana och Invandrarna av Vilhelm Moberg. Jag betraktar dessa två som en helhet. Någon motivering av varför jag väljer Mobergs böcker antar jag är onödig, hans plats här är självklar.

4. Bridget Jones dagbok av Helen Fielding. Vad ska jag säga? Ja, jag erkänner att jag älskar Bridget Jones dagbok, både som bok och film. Mest som film. Alla har vi våra svagheter, man är inte mer än en människa eller hur.

5. Parfymen av Patrick Suskind. Jag läste boken första gången för 20 år sedan och blivit fast. Efter det blev det otaliga omläsningar, inte minst för att jag skrivit min d-uppsats i tyska om den för sju år sedan. Rubriken var Das Parfum - eine Parodie? Och slutsats? Att Parfymen är en parodi på den tyska romantiken, vilket dock på intet vis minskar dess originalitet i samtida tyskspråkiga litteratur. Det var ett mycket spännande arbete och jag hade vansinnigt roligt medan jag höll på och skrev uppsatsen. Och så kom filmen förra året. Men vet du vad? Jag har ännu inte sett den. Jag ville först, men sen tog något emot. Jag tror att jag har skapat mig så många egna bilder i huvudet utifrån boken att jag inte vill få dem ändrade eller utraderade genom filmen. Sen tänker jag lite grann också att vad kan filmen ge mig som inte boken hade? Jag har kikat in i bokens innersta och filmen känns mera som en glansig yta. Fast någon gång kommer jag att se den, när den visas på tv. Det kan knappast dröja länge till.

Viktigt medelande!

Nu har Bokmania tagit sig i kragen och skaffat en egen domänadress, http://www.bokmania.net/ . Tack och lov sköter Blogger omdirigeringen, så jag behöver inte oroa mig för att bli lost i cyberrymden och inte heller ni kära läsare. I ett par dagar fungerar båda adresserna parallellt men sen antar jag att det börjar dyka upp en ruta med information om den nya adressen. Kom ihåg då att uppdatera bokmärket i dina Favoriter.

Förresten, vad tycker ni om de nya färgerna? Funkar det med blå text eller ska den vara svart?

Bodil

Bodil Malmsten om den så kallade vanliga människan: läs här.

Litteraturkritiker = misslyckade rockstjärnor?

"Det händer oftare än ni tror att folk frågar mig om jag inte skall skriva en egen bok snart. Det är, förmodar jag, den vanliga gamla föreställningen som spökar – den där om att kritiker är misslyckade författare. I själva verket är det ju tvärtom. Litteraturkritiker är misslyckade rockstjärnor och författare är misslyckade litteraturkritiker. På frågan om vad rockkritiker är, svarar vi vet inte."

Som nybliven distansstudent i ämnet Litteraturkritik ska jag lägga Jonas Thentes ord på minnet, kan vara bra att ha. Kanske. Fast - en misslyckad rockstjärna, det vete katten. Strunt samma. I varje fall ett roligt och underfundigt blogginlägg av besservissern Thente.

Rapport från bokvärlden

Så här en bit in på 2000-talet finns det fortfarande ställen i världen där det är farligt att skriva och läsa. Jag vet att det inte kommer som någon överraskning i nyhetsflödet, men faktum kvarstår och det är bra att påminna sig själv ibland om att det fria ordet inte är en självklarhet för alla, fast det borde. Poeten Saw Wai från Burma greps förra veckan av polisen, anklagad för att han skrivit in ett dolt budskap i en kärleksdikt som publicerades i den burmesiska veckotidningen A Chit, och den turkiske författaren Orhan Pamuk kan återigen åtalas för att ha "förolämpad turkiskheten". Turkiets högsta domstol beslöt nämligen att vilken turkisk medborgare som helst som känner sig kränkt får stämma Pamuk på nytt för hans uttalanden om massmorden på armenier och kurder. Nobelpriset är inte till någon hjälp. Sen har vi Iran. I Iran uppnår censuren nya höjder genom att man förbjudit hundratals böcker som tidigare var tillåtna. Alla exemplar av dessa böcker samlas nu in för att malas till pappersmassa. Bland de förbjudna finns till exempel Fjodor Dostojevskij, Gabriel Garcia Marquez och Isabel Allende. Journalister, författare och studenter förföljs och arresteringar är vardagsmat.

Men olustiga förhållanden råder även i Europa, även om av ett annat slag. I Tyskland är bokhandlaryrket hotat - av de cirka 4000 boklådor som finns i landet idag kommer mer än hälften att vara borta om några år och det är de stora affärskedjornas fel. Tyskland är boktryckarkonstens vagga och bokhandlaryrket har sedan Gutenberg haft en central roll i tyskt kulturliv, så visst är det sorgligt att en tradition och en del av kulturarvet ska gå till graven. Visst kan det vara billigare att handla böcker på stora varuhus, men hur roligt - och hur troligt - är det att diskuttera litteratur med en stressad anställd som håller på att stapla bästsäljande deckare på stora pallar i närheten av kassan? Detta är ett scenario som även gäller Sverige, är jag rädd.

En positiv liten nyhet kunde jag dock notera: EU skjuter upp sitt beslut om momsen på ljudböcker och Sverige får tills vidare betrakta ljudböcker som böcker och inte som cd-skivor. Det är alltid något.

(Samtliga notiser har jag snappat upp i DN)

Färden genom mangroven

Maryse Condés roman Färden genom mangroven utspelar sig i Guandeloupe, ett land i Karibien som genom sin franska tillhörighet till och med är en del av EU idag. Men det är inte det romanen handlar om.

En kväll hittas Francis Sancher död, han ligger på en lerig stig utanför byn Riviére au Sel och det är kväll. Ingen tycks vara förvånad över att han mött en våldsam död, han var en hatad man. En hemlighetsfull man som hade långt till skratt, en utböling. Ändå bärs han hem och byborna samlas till en gemensam likvaka.

Under nattens få timmar träder några män och kvinnor fram med sina tankar och berättar för oss sina livshistorier som alla inbegriper Francis Sancher. Där finns två kvinnor som älskat honom och den unga bär på hans barn som snart kommer att födas. Ändå har det gått rykten om misshandel, tvång och våldtäckt genom byn. Där finns även en vän bland alla ovänner. Kärlek och hat är stommen i berättelsen, men även rädsla. Det är Francis som har burit på en oövervinnelig skräck från sitt förflutna och Maryse Condé låter oss lägga ihop några pusselbitar så att konturer av bilden Francis Sancer träder fram under allt bråte av skvaller, hat och missförstånd. Frågan är om Francis död kan vara början till en försoning. Kan man förstå vem han verkligen var? Och tjänar det någonting till? Kanske finns svaret att hitta i gryningen, i en ny dag som bär löften om att det finns hopp för alla...

"I dag är Francis Sancher död. Med det är bara för honom det är slut. Vi andra, vi lever, vi fortsätter leva som genom det förgångna. Utan att komma överens. Utan att älska oss själva. Utan att dela något. Natten kämpar och klamrar sig fast vid persiennerna. Men snart måste den lämna plats åt dagen och alla tuppar i alla hönsgårdar kommer att gala om dess nederlag. Bananträden, hyddorna, bergssluttningarna kommer så småningom att sväva på skuggans yta och göra sig redo att utstå det starka dagsljuset. Vi hälsar morgondagens nya ansikte."

Romanen heter Färden genom mangroven och jag tror att det är en mycket genomtänkt titel, för vad sägs om denna metafiktion cirka två tredjedelar in i boken:

"För övrigt kommer jag aldrig att avluta den här boken, för innan jag ens hade skrivit den första raden och visste vad jag skulle fylla den med, blod, skratt, tårar, rädsla, hopp, alltså allt som gör en bok till en bok och inte en halvgalnings trista avhandling, kom jag på titeln: Färden genom mangroven.
Jag ryckte på axlarna.
-Man färdas inte genom mangroven. Man spetsas på mangroveträdens rötter. Man begravs och kvävs i den bräckta dyn.
-Just det, precis så är det."

Träden är överallt närvarande, de har sina outtalade positioner och subtila roller i boken, utan alla de exotiska namnen vore inte romanen det den är.

"Jag har gett namn åt alla träd i detta land. Jag gick upp på toppen av kullarna och skrek deras namn och de besvarade mitt rop.
Tabunocu. Sloanea. Pimpernöt. Buchenavia. Cecropia. Myrten. Rökelsträd. Magnolia. Karibisk sapium. Richeria. Chimarrhis. Stjärnäpple. Sterkulia. Mombinspondias. Cordia. Mjölkträd. Malimbe.
Träden är våra enda vänner. De har tagit hand om våra kroppar och själar sedan vi levde i Afrika. Deras doft är magisk, en återerövrad kraft från svunna tider."

Bitvis känns romanen nästan som att läsa gamla myter eller sagor, just för att naturen skildras med en kraft i språket som griper tag i mig. På varje sida njuter jag av Condés språk. Det är poesi utan krusiduller.

"I mörkret sov berget lugnt och vinden sov vid dess fot. Plötsligt ruskade den på sig. Den reste sig. Den tog stöd mot tabonucoträden och i ett huj hade den rusat ner till savannen och vält allt i sin väg. Som en ursinnig for den in i vårt hus och öppnade bryskt dörrar och fönster."

Färden genom mangroven är en bok som jag är glad att ha läst, även om jag inte är säker på att jag har förstått mysteriet Francis Sancher. Kanske var det inte ens meningen, när allt kommer omkring. Desutom är denna roman ett ytterst lyckat sätt att stifta bekantskap med Maryse Condé som anses vara en av den karibiska litteraturens främsta författare. Jag anar att hennes storhet är väl underbyggd. (Recension i SvD)

*** Köp Färden genom mangroven på Bokus

Tiden

Tiden... Jag skyller på den eftersom den fattas mig. Plötsligt, utan förvarning. Två lästa böcker och en hörd väntar på att bli ombloggade.

KURSivt

Jag känner att jag måste skriva några tankar om litteraturkritikkursen som började i torsdags. Det första som slog mig var att männen var i majoritet. Läraren var också man. Med tanke på att det främst är kvinnor som läser böcker (och bloggar om dem), så borde det vara tvärtom, kan man ju tycka. Men icke. Långnäsan. Ändå var jag inte förvånad, fast jag inte riktigt kan förklara varför. Eller så vill jag bara inte erkänna att jag på förhand utgått ifrån att när det kommer till den akademiska kritan och det flummiga "lärda" snacket om vad-det-än-må-vara (i detta fall kultur i allmänhet och litteratur i synnerhet) så är det mannens domän man beträder. Tradition kanske? Det är jättekonstigt det här. Och jobbigt. Måste nog fundera lite mera över företeelsen ...

Finns det något jag har lärt mig under första kurstillfället? Jajamensan. Till exempel hur recensentbranschen ser ut, vad man som blivande frilans ska tänka på, vad kritik är och hur en recension borde vara. Jag har också fått inpräntat att man inte under några som helst omständigheter ska vilja "bränna ner" en bok man anser är riktigt dåligt, då bränningen väcker mycket mycket obehagliga associationer - till Kristallnatten till exempel. Potenciella bokbål ska man som recensent sky som pesten, ett bud som jag godtar utan omsvep.

Sen har jag förstått att det är bra att inte befatta sig med gratistidningar som t ex Metro - om man vill hoppas på att någon gång bli publicerat i dagspressen. (Gissa om jag vill det, haha.) Det handlar om pengar, som det mesta här i världen. Vad har jag då för val? Precis: att bojkotta Metro & com.

Är det för sent för personliga nyårslöften och målsättningar? Äsch, det bestämmar man ju själv. Mitt nya mål under 2008 är i alla fall att få minst två recensioner publicerade i någon dagstidning.

Snart framme

Nu är det nära .

Tågmys

Äntligen!

Humaniora

Jag tycker om ordet humaniora och om dess definition. Så här skrev jag i maj, när jag bestämde mig att för att vidareutveckla mitt boknörderi på universitetsnivå och sökte till kursen Att översätta skönlitteratur (från tjeckiska till svenska). Fast den gången fick jag nobben... Och det var nog lika bra det, tycker jag i dag. Andra utmaningar väntar.

Konsten att bli något utöver det vanliga

Personen som gav mig boken Konsten att bli något utöver det vanliga av Göran Palm tyckte att jag skulle kunna ha nytta av den, eftersom jag är som jag är. Det ska vara "en inspirationsbok för alla som vill sticka ut från mängden", som är beredda att lämna "det grå och trista lagomlandet" och "släppa fram sin passion". Hur ska jag tolka detta? Jag har ännu inte börjat läsa boken, men bläddrat igenom den noggrannt. Gillar vad jag ser. Den har tilltalande utformning med tydliga rubriker, tänkvärda citat och motton och den innehåller anteckningssidor för egna reflektioner. Jag tror att de sidorna kan komma väl till pass, det känns som att det är den sortens bok som man både håller med och säger emot. Tycker emot. Ett av kapitlen heter Bli en extrem nörd. Har en vag känsla av att det är jag redan, haha, så hur svårt kan det vara?

"Om man önskar att ens drömmar går i uppfyllelse är det bäst att man vaknar först." (Okänd)

Jag förmodar att jag är vaken. I dag åker jag till Växjö och påbörjar min inre resa från att vara en reflekterande bokmal till att bli litterarurkritiker. Förhoppningsvis. Det är min blygsamma lilla stora dröm så här mitt i livet. Om det inte blir något av drömmen, så har jag i alla fall försökt. Det är så jag tänker. Senare i dag börjar universitetskursen, så jag önskar mig själv lycka till..

Jag har med mig Konsten att bli något utöver det vanliga som tåglektyr. Det är fyra tågtimmar mellan Eskilstuna och Växjö, alltså gott om lästid. Om jag inte bara sitter, tittar ut genom tågfönstret och dagdrömmer förstås... Inte helt osannolikt, om jag känner mig rätt.

*** Konsten att bli något utöver det vanliga finns på Bokus.

Siffror att fundera över

• Vi tänker ungefär 50 000 tankar om dagen. Om nittio procent av dem är svartfärgade, är det klart att det påverkar kroppen.
  
• Vi föds till ett liv med 700 000 timmar eller 30 000 dagar på kontot och 3,5 miljarder hjärtslag. Vad gör vi med den tiden?


• Hjärnan tänker i 1000 ord per minut. Ju snabbare man läser, desto bättre läser man därför att det matchar hjärnans takt.


• Skrattet mobiliserar samma område i hjärnan som morfin.
  
• Det är vetenskapligt bevisat att optimister lever längre än pessimister.


• Den gudomliga rättvisan visar att både pessimister och optimister får rätt - för livet går tankens väg.


• Meningen med livet är nog att vara lycklig. Så enkelt är det. Och så svårt.

(Hämtat ur "Det lönar sig att vara optimist", DN 071230)

Daniel Sjölin om mäns läsande

Idag är jag avundsjuk på Bokhoran. Varför? Jo, de har intervjuat Daniel Sjölin, min idol från Babel-landet. Bland annat får Daniel frågan om i fall det överhuvudtaget är viktigt att män och pojkar läser mer. Han svarar så här:

"Hmm … och läser männen något så är det facklitteratur eller kanske historiska romaner. Män tycks läsa mest för att lära sig fakta, inte för att utmanas intellektuellt. Då har man en verklighetsuppfattning som går ut på att aldrig få sin världsbild ifrågasatt på en grundligt plan, bara påbyggd, bekräftad, fördjupad och förkunnad. Och vad man ska göra åt det har vi läsande män och kvinnor frågat oss i många år.

Och nu har jag svaret:Skit i dem. Det är inget problem att män inte läser något. Problemet uppstår när att dessa illitterata män sedan har makten i samhället, familjen eller i konsumkön. Alltså, störta dem först, lär de läsa sen! Klassisk hjärntvätt alltså."

Min personliga erfarenhet i fråga av mångårig boklig tvätt av mannens hjärna är enbart positiv. Observera dock ordet mångårig.

Bokfemma v 4

Språket är veckans tema på bokfemman. Härligt härligt. Men svårt. Svårt i det avseende att jag inte klarar av att endast välja ut fem böcker (läs romaner). Därför gör jag det lätt för mig - eller lätt och lätt - och vänder mig till poesin. Poesi är ändå att betrakta som språkmagins högborg. Fast missförstå mig rätt - jag tänker varken på någon konkret diktasmlig eller en bestämd dikt. Jag tänker på Diktaren själv, hans eller hennes förmåga att trollbinda med ord. Jag väljer också att låta deras texter tala för sig själva genom att citera ett kort stycke.

1. Åsa Ericsdotter (ur Oskyld)

Jag minns:
hur jag böjde mig ner mot asfalten för att skrapa upp
mitt spruckna hjärta från marken, hur jag knöt dess skal
runt mina ögon för att slippa se det som höll på att döda
mig hur jag med mitt uppbrutna sköte sökte skyla dess
blodiga insida; jag minns, dör om han återvänder och
dör om jag faller tillbaka; min kärlek är är för stark för att överleva sig själv
det är mitt liv nu bara mitt
jag är ingens och hans
han förstörde mig och jag förstördee aldrig honom min
tårar av svart salt
(vattenfast mascara lämpad för lycka)
fläckade förtvivlan över hans tröja och jag vet inte om det gick bort i tvätten; sådant undrar jag lika mycket som jag undrar varför jag gav honom min kropp och min tveklöshet

ber du mig så dör jag för dig


2. T.S.Eliot (ur Dikter i svensk tolkning)

Ord rör sig, musik rör sig
blott i tiden; men det som endast lever
kan endast dö. Ord, när de talats
sträcker sig in i tystnaden. Endast genom formen, mönstret
kan ord eller musik uppnå orörlighet,
såsom en kinesisk kruka alltjämt
rör sig evigt i sin orörlighet
Ej violinens stillhet medan tonen varar,
ej endast detta, utan den samtidiga existensen,
eller säg att slutet föregår begynnelsen,
och slutet och begynnelsen fanns där alltid
före begynnelsen och efter slutet.
Och allt är alltid nu.


3. Bengt Jacobsson (ur Eftersom min lada brunnit ner kan jag nu se månen)

Min svaghet är min styrka, mitt mörker är mitt ljus,
min rädsla är mitt mod
Jag är min egen motsats, hur kan jag längta efter den ena
sidan utan att först besöka den andra?
För att älska styrka måste jag erfara svaghet. För att åtrå ljus
måste jag dväljas i mörker.
För att utveckla mod måste jag förlamas av rädsla.
Jag är själv det hinder jag måste överskrida
för att bli fri.
Min begränsning
är min möjlighet.


4. Kristina Lugn (ur Hej då, ha det så bra!)


Jag behöver tystnad
och ensamhet
och en språkdräkt med god passform.
Jag behöver en hemlighet
och ett slitstarkt verklighetsunderlag.
Min arbetsuppgift just nu
är att försöka ta mig ut
ur mina egna formuleringar.

Det är ett sorgearbete att leva.
Om man inte förstår det
blir man aldrig glad.


5. Edith Södergran (ur Samlade Dikter)

Jag längtar till landet som icke är,
ty allting som är, är jag trött att begära.
Månen berättar mig i silverne runor
om landet som icke är.
Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld,
landet, där alla våra kedjor falla,
landet, där vi svalka vår sargade panna
i månens dagg.
Mitt liv var en het villa.
Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit -
vägen till landet som icke är.
I landet som icke är
där går min älskade med gnistrande krona.
Vem är min älskade? Natten är mörk
och stjärnorna dallra till svar.
Vem är min älskade? Vad är hans namn?
Himlarna välva sig högre och högre,
och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmor
och vet intet svar.
Men ett människobarn är ingenting annat än visshet.
Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar.
Och det kommer ett svar: Jag är den du älskar och
alltid skall älska.

Torgny Lindgren om skrivande

Skrivande är en handling av medmänsklighet.

(Torgny Lingren i Babel 080122)

Oanade användningsområden

Böcker är uppenbarligen inte enbart till att läsas, de har sannerligen oanade användningsområden. För vad sägs till exempel om en fågelholk gjord av gamla böcker? Jag tycker att den är jättefin. Kul idé. Fast inte så regn-och-rusk-tålig kanske. Eller kan man impregnera den på något sätt? Och hur klarar den hackspetens målmedvetna attacker? För att inte prata om vad som händer när ekorren kommer på besök.

Jag gillar fåglar, små som stora, och fågelholken på baksidan av vårt hus är faktiskt rätt fin den också, särskilt när solrosorna omkring den blommar.

(Bilden hämtades härifrån)

Flow

Det är länge sedan jag senast upplevde känslan av flow, men igår fanns den där. Flow lär uppstå när allting fungerar som bäst, när ens hela uppmärksamhet och skicklighet tas i anspråk för att lyckas med det man har för händer. Jag målade halva söndagen och upplevde det som att varje penseldrag redan från början hamnade på rätt ställe, det fanns inga störningar mellan min idé inne i huvudet och handen som blandade färgen på paletten och förde penseln över duken. Det var så häftigt! Allt försvann och det fanns varken tid eller rum, jag kände ingen törst och ingen hunger. Plötsligt var tavlan klar och jag tänkte redan?, och så var den helt perfekt dessutom, jag ville inte ändra någonting. Av bara farten tog jag itu med ett par tidigare tavlor som behövde "finputsning", det vill säga ändras helt och hållet. Och vipps, så blev även dem färdiga, precis så som jag ville ha dem från början men inte fick till det, hur mycket jag än ansträngde mig vid tidigare försök. När ruset släppte framåt middagstid, kände jag mig utmattad och törstig som efter ett träningspass. Vilken fantastisk känsla.

Att måla är det näst roligaste som finns - efter att läsa en bra bok, förstås. På tredje plats hamnar skrivandet. Ibland önskar jag att dygnet hade fler timmar, så att jag kunde ägna mig åt alla tre sakerna varje dag, men så är det ju inte. Det får bli ibland det ena, ibland det andra. Det tredje är lätt att klämma in när som helst, som tur är.

Det finns ett till sätt för mig att försvinna i tid och rum - trädgårdsarbete. Att gräva i jorden eller bära sten har vanligtvis samma effekt och resulterar i samma mentala tillfredsställelse. För att inte tala om kroppslig trötthet... Trädgården har nu sin viloperiod, men min energi är på topp, känns det som. Jag målar och läser som om det gällde livet.

På torsdag börjar distanskursen i Växjö, jag är hur taggad som helst. Det har varit stiltje ett bra tag, som om jag bidade min tid och vilade min talang, så att säga (haha), men i vår blir det full fart framåt igen. Och ett nytt jobb har jag fått, ska börja snarast möjligt, vill börja snarast möjligt, helst i morgon. Men det går inte. Måste ha t-å-l-a-m-o-d.

Vacker sång

Från en ny skiva med Andrea Bocelli: Because We Believe. Han sjunger duett tillsammans med Carola och fast jag inte alls gillar henne (nu svär jag i kyrkan, ursäkta), får hon nu dispans. Because We Believe är musik som får nackhåren att ställa sig i givakt.

Musikens Hamlet 200 år

Beethovens femma, denna symfoniernas symfoni, fyller 200 år. Musikens Hamlet kan man även kalla den - fyndigt, tycker jag. Ta ta ta taaa.. Här kan du lyssna på den och säga grattis till farbror Beethoven.

Möbler för boknördar!

(Bilden kommer härifrån.)

(Bilden kommer härifrån)

Häftiga möbler. Mest fascineras jag av människors fantasi och skaparlust. Undrar hur man sover i boksängen... Gäsp.. God natt och sov gott.

Äntligen Boklördag igen

Vad jag har saknat DN:s bilaga Boklördag. Den har nämligen haft jullångledigt. Men nu är den tillbaka och en boknörd som jag kurar gladeligen ihop sig i soffan med en kopp te och njuter av veckans lilla bokhöjdpunkt. Recensioner, författarporträtt, boktips och annan bokrelaterad läsning. Som lördagsgodis alltså, fast man inte riskerar att förstöra tänderna. Möjligtvis synen.

Topplistan för vecka 3 är fullspäckad av intressanta titlar. Jag noterar att den innehåller tre svenska böcker som har en gemensam nämnare, nämligen livet och resan mot döden. Det är Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna, Carl-Henning Wijkmarks Stundande natten och Peter Kihlgårds Kicki & Lasse (min recension av den finns här). De två första är, så vitt jag har förstått, poetiska skilldringar av männinskans sista tid innan avresan till evigheten, tydligen mycket vackert skrivna. Wijkmark belönades ju till och med med Augustpriset. Den tredje, Kicki & Lasse, betecknas som kärleksroman, inte som en roman om döden. MEN den börjar ju i slutet, med döden. Finns det en trend att ana?

Det finns så mycket bra böcker att läsa hela tiden och nya titlar tillkommer oavbrutet. Vad göra? Jag kan ju inte köpa alla böcker jag är nyfiken på (tex Nemirovskis Ensamhetens vin som också är med på topplistan), jag hinner ju för sjuton knappt läsa de jag redan har. Det är så frustrerande. Ett i-landsproblem i nötskal, fast ett trevligt sådant. Pö om pö verkar vara en bra strategi. Det går ju inte att stressa för läsningens skull, hur skulle det se ut?!

En annan bok som finns på topplistan denna vecka är Sigmund Freuds Konst & Litteratur. Den vill jag nog inte läsa. Är inte så intresserad av att ta del av Freuds psykoanalys med kända (konst)verk som objekt på analyssoffan. Det kan lätt bli för mycket, är jag rädd.

Veckans "personligt"

Denna vecka har jag:

1. ... blivit erbjuden ett en nytt jobb och tackat ja. Yess!!

2. ... fått två oväntade bokpresenter, en bättre än den andra.

3. ... blivit kompis med hamstern. På kvällarna sitter han i mitt knä och vi för intresanta samtal av existentiell karaktär.

4. ... en konstutställning på gång, om två veckor är det vernissage och läget är under kontroll. Men det börjar bli pirrigt.

5. ... inte läst så mycket, har ägnat mig åt annat, som till exempel målande eller bara strunt och slapphet.

6. ... fallit för grupptrycket och inhandlat en stegräknare. Antar att inköpets goda syfte är en förmildrande omständighet i sammanhanget. Resultatet av stegräknandet var inte riktigt så illa som jag befarat. Bara lite. Vad jag kommer att göra åt det vet jag inte.

7. ... en lugn helg framför mig.

Trevlig utmärkelse till Bokmania

"Give the award to up to 10 people whose blogs bring you happiness and inspiration and make you feel so happy about blogland! Let them know by posting a comment on their blog so that they can pass it on. Beware! You may get the award several times!"

Bokmania har fått You make my day awards av Kerstin. Ett stort tack!

Poesiskärmsläckare

Via Spectatia har jag fått tips om att det finns möjlighet att gratis ladda ner en poesiskärmsläckare - bra för alla som gillar vackra ord och är trötta på alla trista saker som flyger runt på skärmen. Ska testa, så klart.

Uppdatering den 17 januari: Poesiskärmsläckaren vill inte fungera, antagligen pga något med brandväggen. Lite synd.

Uppdatering den 19 januari: Nämen, den funkar ju i alla fall. Vad bra. Ser trevligt ut, men går nästan för fort.

Självkänsla

Livet är ett märkligt ting, en pendel som svänger mellan självkänslans två poler: "underbar och älskad av alla" (hoppas Martina Haag ursäktar att jag lånar hennes boktitel) och "värdelös och misslyckad". Min egna känslopendel tycks ha fastnat på plussidan de senaste dagarna och jag njuter så länge det varar, vill lagra och konservera lyckokänslan för nästa hungersperiod - för så gammal är jag för att veta att den förr eller senare kommer igen, svältperioden, allt i livet upprepas i spiraler vare sig man vill eller inte, och jag vill inte, fast det inte alltid spelar roll vad man vill, eller hur. Jag är som vanligt försiktigt pessimistisk. Fast jag kallar det vardagsrealism.

Det som på sistone har hänt är att jag så att säga fick kvitto på att jag blivit sedd som den människa jag är, både på det personliga planet (utanför familjens ramar) och det yrkesmässiga. Jag är glad och mycket tacksam och nöjd med mig själv. Min självkänsla har fått så mycket gödning på sistone att jag kan blomstra länge framöver. Hoppas jag. Livet leker och jag är glad.

En av de bästa sakerna med att leva är att man har chansen att träffa många underbara människor och själv växa med varje sådant möte.

Bloggkartan

Gör ett nytt försök att placera Bokmania på Bloggkartan.se.

Irène Némirovsky

Utifrån en artikel i dagens DN har jag fått intrycket att Irène Némirovsky är en ovanligt spännande författare . Ska lägga hennes namn på min nångång-måste-läsa-lista. Tur att böcker inte är färskvara, särskilt inte böcker med stort B. Romanen Ensamhetens vin verkar vara en Bok.

Berättelsen om Pi

Berättelsen om Pi av Yann Martel (Bookerpriset 2002) är ingen nyhet på bokdiskarna, den har funnits i några år och många är vi som har förälskat oss i den. Nu har jag läst boken för andra gången och min upplevelse av berättelsen är minst lika stark denna gång. Yann Martels berättarkonst är en väldigt lyckad blandning av fantasi och realism, magi och absurdism. Det är en berättelse om människans livsvilja och tron på Gud, vilken som helst eller alla på en gång. Pojken Pi är både muslim, budhist och kristen och ser inga problem med det. Avsnittet där han resonerar kring sin religiösa tillhörighet är ett av dem bästa i boken, tycker jag.

Berättelsen om Pi har sin början i en indisk djurpark och efter denna halva boken lång "introduktionsdel" utspelar sig handlingen uteslutande i en livbåt mitt i Stilla havets oändliga vattenuniversum. I båten befinner sig den indiske pojken Pi, men har är inte ensam. Där finns även en skadad zebra, en urful och blodtörstig hyenhund, en orangutanghona som heter Orange Juice samt en fullvuxen bengalisk tiger på tvåhundra kilo vid namn Richard Parker. Det som har hänt är att Pi och hans familj skulle flytta från Indien till Canada och fartyget som transporterade även ett antal vilda djur från djurparken som Pis pappa ägde, går efter fyra dagars resa till botten, antagligen på grund av ett kraftigt oväder. Pi är den enda mänskliga överlevande. Efter några dagar dödar hyenan både zebran och orangutangen och när tigern gör slut på hyenan, blir det bara Pi och tigern kvar. De lever i en märklig symbios och klarar sig i sammanlagt 227 dygn, tills de kommer i land vid Mexikos kust.

Det är fantastiskt spännande att läsa om hur Pi kämpar för sin och tigerns överlevnad, hur han klarar alla umbäranden, sorg och lidanden utan att för en enda sekund förlora hoppet. Det är en resa genom människans och djurens inre, det är en resa kantad av viktiga livsfrågor och tankar om ett högre väsen som vi brukar kalla Gud.

Om man vill, kan man läsa boken som en alegori, för det kanske är på det viset att tigern egentligen är Pi själv. Men vem är de andra djuren i livbåten?

Berättelsen om Pi är otroligt fascinerande, spännande och intressant. Jag tror till och med att jag genom att läsa boken lärde mig mer om djurens mentala beskaffenhet och om religion än när jag gick i skolan. Och så är det humorn mitt i allt elände som är - ja njutbar. Överhuvudtaget är språket i boken njutbar. Det kluckar lätt ibland och dånar som stormhav ibland. Jag gillar även blandningen av fantasi och verklighet, det får mig att fundera ett extra varv. Och alla överraskningar på vägen - man har aldrig tråkigt. Möjligtvis är slutet lite för abrupt, men det fungerar och det är huvudsaken.

Berättelsen om Pi finns även som CD-bok och det är Johan Rabaeus som läser. Han är helt makalös som uppläsare, en upplevelse i sig.

Bokfemma v 3

Veckans Bokfemma går under parollen "senaste", tolkningen står var och en fritt. Min bokfemma består av senast inköpta böcker, senaste boklån samt senaste bokpresent.

1. Hundhuvud av Morten Ramsland. Dagen efter detta inlägg fick jag boken i present av en tjej som jag tycker väldigt mycket om. Hon hade boken hemma men kom fram till att den kanske skulle göra sig bättre i min bokhylla. Hon själv är inte sugen på att läsa Hundhuvud men jag kan ju gärna försöka, menade hon. Vi får se...

2. Gode Gud, ge mig tålamod - men gör det fort av Lasse Eriksson är mitt senaste bibliotekslån, dagsfärskt faktiskt. Jag gick till biblioteket idag för att återlämna en bok och förlänga några boklån, inte för att låna något nytt. Men då säger bibliotekarien att hon har tänkt på mig och lagt undan en rolig cd-bok åt mig eftersom hon tror att jag kommer att gilla den. Vilken personlig service! Sånt gör en glad. På omslaget till Gode Gud, ge mig tålamod - men gör det fort läser jag att boken är "en ståuppares tankar kring stressens humor, hemligheter och skamligheter". Låter kul. En författaruppläsning dessutom. Ser fram emot att sätta tänderna i den (inte bokstavligen förstås).

Mitt senaste bokinköp består av tre pocketböcker (nr 3-5):

3. Lyckostpulvret och andra sedelärande berättelser av Joanna Rubin Dranger är en tecknad roman som jag bara slängde mig över när jag såg den på bordet i bokhandeln, helt enkelt därför att jag tidigare läst och handlöst förälskat mig i Fröken Livrädd och kärleken och Fröken Märkvärdig och karriären, även de tecknade romaner med hör igenkänningsfaktor. Tyvärr gillade jag inte Lyckostpulvret lika mycket, även om vissa kapitel var roliga och mitt i prick. Lyckostpulvret handlar om jämställdhet mellan män och kvinnor, gubbslämsväldets död, om vad som är den svenska mannens essens, om dagens könsroller. Kapitlet om superhjältinnan Fittflickan har tydliga paralleller med Stålmannen och är sjukt underhållande. Men Fröken Märkvärdig och karriären är ändå en klar favorit.

4. Extrem högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer har jag köpt som en måste-ha-och-måste-läsa-bok. Befarar nämligen att jag är den sista i hela världen som inte har läst den.

5. Ingen i världen av Hisham Matar. Genom en pojkes ögon beskrivs livet i Libyen under Kaddafiregimen. Jag vet väldigt lite om Libyen, men är nyfiken. Boken lär vara skriven på "bländande vacker prosa" och vara en "politisk roman om kärlek".

Anna Karenina

På bloggen Nittonde stolen finns en mycket intressant text om Tolstojs roman Anna Karenina som nyligen kom ut i ny svensk översättning. Rekommenderar den - recensionen alltså. Och romanen i fråga också, för den delen. Rekommenderar att läsa båda två.

Ord av Strindberg

"Mellan våra ögon möttes två tåg med outtalade ord."

Det är en formulering ur Strindbergs självbiografiska roman En dåres försvarstal som jag
började lyssna på i bilen i morse. Strålande, tycker jag. Vilken kraft det finns bakom de orden.

Tillökning

Hjälp! Jag är med hamster! Fostermatte. Har adopterat en liten mörkbrun rackare av honkön som genast döptes om till Bjarne, alternativt Greger. Eller Bjarne-Greger, det går också fint. Fråga bara inte varför, orkar inte förklara. Lilla stackaren. Inte nog med att hennes förra husse tröttnade och hon fick flytta, hon bytte ju kön medan flyttlasset gick och blev omdöpt så fort hon kom fram. Förut hette hon Kim. Är rätt söt, men väldigt avvaktande. Håller sig undan, visar sig knappt. Ligger och trycker i sitt lilla hus hela dagen. Vad ska han göra? Uppmärksamhet har blivit bristvara, därför tyckte jag synd om honom. Min man förtydligar att det är jag som har fått vårdnaden om hamstern och lovar att inte göra några som helst anspråk på Bjarne-Greger vid eventuell bodelning, haha. Fast gift, är jag en ensamstående fostermatte till en övergiven hamster. Allt man ska vara med om... Önska oss lycka till.

Kan man omvandla hamstrar till sällskapsdjur? Jag pratar med honom och lockar med äppelbitar.

Bokskulpturer

Den brittiska konstnären Su Blackwell blåser liv i gamla böcker som annars vore dömda till ett undanskymd tillvaro på dammiga antikvariat. Hennes specialité är att göra tredimensionella verk som hon bokstavligen låter växa upp ur sidorna i gamla böcker. Hennes book-cut sculptures är fantasieggande skapelser som jag tittar på med häpnad. Vilka grejer! Återvinning när den är som bäst.

The Wizard of Oz

The 12 Dancing Princesses

Magnolia Tree

Alice - A Mad Tea Party

(Bilderna är hämtade från http://www.sublackwell.co.uk/)

Queerläsning av Strindberg

Litteraturvetaren Ann-Sofie Lönngren har i sin avhandling behandlat det samkönade begäret i sex verk av Strindberg, läser jag i en notis i gårdagens pappers-DN. Hon menar att det hos Strindberg förekommer såväl erotiska trianglar som samkönade erotiska begär. Hm. Gäller män, uppfattar jag det som: "Mäns relationer ska inte innehålla begär, ändå förväntas de ständigt hylla varandra." Hm. På frågan vad Strindber själv hade tyckt om hennes avhandling svarar Ann-Sofie Lönngren rakt på sak: "Han hade nog tyckt att det var ren skit." Jaherregud...

Kicki & Lasse

DN kallar den för en storartad kärleksroman , SVD för en lysande roman. Jag ville till en början inte svälja de överpositiva recensionerna helt utan vidare, var snarare avvaktande nyfiken inför läsningen av Kicki & Lasse av Peter Kihlgård. En kärleksroman, vad kan det vara så himla annorlunda med en sådan? Nu vet jag det. Nu tycker jag också att det är en mycket bra roman. Annorlunda. Okonventionell, inte banal, inte patetisk, inte rosaromantisk, inte billig, inte tråkig, inte förutsägbar.

Kicki och Lasse är båda i åldern femtio plus, de har levt tillsammans i tjugofem år, de har inte lyckats få några barn. Nyss har de flyttat in i en tjusig lägenhet. Lasse tillverkar och med stor framgång säljer amerikanska jeans som är mer amerikanska än de amerikanska, medan Kicki rör sig i intelektuella kretsar, men har tidigare jobbat med allt möjligt och varit till och med helikopterpilot. Hon har för vana, eller ovana, att byta jobb ungefär vartannat år. Lasse är den trogna typen, Kicki den otrogna. Hon hamnar lätt i destruktiva kärleksförhållanden fast hon egentligen inte vill annat än att leva med Lasse. Det blir gräl, separationer och återföreningar men ändå älskar de varandra ända in i döden, bokstavligen. Kicki har cancer.

"Undersökning på undersökning och hon hade fått något att spreja upp i näsan så att hon hamnade i klimakteriet, med vallningar och ännu större humörsvängningar och allt. Sen skulle mensen sättas igång och hon födas på nytt som könsvarelse och det skulle knullas på bestämda tider och skitjobbiga situationer där det var som om de mest blev generade av att älska. För att leka bort det tvångsmässiga i det hela hade han en gång smugit sig fram och rytande slängt sig över henne där hon låg hopkurad under täcket. Hon hade skrikit: Aj! Termometern! Du bröt av termometern. Glas. Kvicksilver. Hjälp! Och han hade väl vrålat Nej! och Förlåt! Och Det var inte meningen vad ska jag göra? och mötts av den där skeva blicken som i ett säkerställde honom som grundlurad. Och efter ett tag, när han pustat ut och hon bett om ursäkt : Men allvarligt, Lasse, vad tror du följderna skulle blivit om det verkligen hänt? Anal galvanism? Kunde inte låta bli, hans Kicki. Men det hade blivit lättare med könsumgänge på kommando efter det."

Berättelsen börjar med slutet och rör sig sedan steg för steg bakåt, man befinner sig här och nu och där och då, återblikar och olika berättarsynvinklar avlöser varandra utan att man för en enda sekund tappar bort sig i texten. Ibland berättar Kicki, ibland Lasse. Ibland som ett jag, ibland som ett du. De brukar berätta för varandra också, det blir ömsint och fint. Mycket skickligt skrivet alltsammans, känns inte konstigt alls

Det bästa med romanen Kicki & Lasse är språket, tycker jag. Det är lekfullt och lätt, författaren upplöser gärna meningsbyggnaden och jonglerar med ord. Vissa passager är hur roliga som helst, jag skrattar. Det underliggande allvaret i Lasses och Kickis relation piggas upp med pinsamma historier liknande den jag citerar här ovan, farsartade scener och sanslösa skrönor. Skildringar av erotiska lekar som Kicki och Lasse gärna ägnar sig åt spelar också en betydande roll för bilden av deras liv tillsammans. Liksom övriga personer som tillhör berättelsen, i synnerhet Lasses pappa och Kickis mamma.

Kicki & Lasse är underhållande från första till sista sidan och det är en kärleksroman som inte liknar någon annan, kommer i alla fall inte på något exempel. Kicki & Lasse är en berättelse som helt och hållet står på egna ben. Jag rekommenderar den varmt.

Icke europeiska romaner

I samband med att flertalet andra bokbloggare skrivit sina 2007-årsredovisningar av lästa böcker samt presenterat sina läsutmaningar inför år 2008 har jag märkt en tendens, en gemensam nämnare - nämligen ett växande intresse för icke europeiska och icke amerikanska författare och romaner. Själv är jag inte så mycket annorlunda på den punkten, vore konstigt annars, utan jag har uppvisat liknande medvetenhet i fråga om val av böcker och tänker självklart fortsätta med att bekannta mig med författarskap från länder utanför Europa och USA. Det är en spännande resa man ger sig in på genom att läsa romaner av författare från Afghanistan, Israel, Karibien, Afrika, Libanon, Iran med mera. Jag har blivit ganska trött på skildringar av vår vanliga västeuropeiska verklighet så som vi känner den, om och om igen. Det är bra att byta perspektiv och ändra fokus ibland, titta på något nytt. Tillåta sig att se något annat, även om det kan innebära en viss omskakning av sedan tidigare förvärvade uppfattningar om världen i en tid vi kallar vår. Sådant är bara nyttigt. Det finns så mycket bakom hörnet...

Skönlitteraturen har en magisk makt att ge liv åt människorna bakom nyhetsrubrikerna, de som vi ofta knappt ens reagerar på, bara rycker på axlarna och fortsätter att äta vår middag. Som sagt finns det böcker som ändrar på detta, åtminstone för en liten stund. Som till exempel dessa:

Att läsa Lolita i Teheran (Azar Nafisi, Iran/USA)*
Kafka på stranden (Haruki Murakami, Japan)*
En berättelse om kärlek och mörker (Amos Oz, Israel)**
Färden genom mangroven (Maryse Condé, Karibien)**
Persepolis (Marjane Satrapi, Iran/Frankrike)*
En halv gul sol (Adichie Chimamanda Ngozi, Nigeria)**
Efter attentatet (Yasmina Khadra, Algeriet/Frankrike)*
Sirenerna i Bagdad (Yasmina Khadra, Algeriet/Frankrike)**
De små tingens gud (Arundhati Roy, Indien)*
Ingen i världen (Hisham Matar, Libyen/England)**
Flyga drake (Khaled Hosseini, Afghanistan/USA)*
Tusen strålande solar (Khaled Hosseini, Afghanistan/USA)*

* Böcker som jag har läst (och bloggat om).
** Böcker som jag har hemma och kommer att läsa under året.

Bokväskor för boktokiga bokmalar

Via bloggen Ett hem utan böcker hittade jag till en hemsida som kan få vilken kvinnlig bokmal som helst att bara "vilja vilja vilja ha" - massor av läckra handväskor som ser ut som böcker. Många kända titlar finns i utbudet, se gärna själv.

(Bilderna kommer från www.rebound-designs.com)

Hundhuvud

I går såg jag ett program om Morten Ramsland, författaren som inte fick tid att skriva. I kväll visas det i repris (19.30 i svt2), för den nyfikne som missade det i går; kan rekommendera. Morten Ramsland är en dansk författare som gjort megasuccé med romanen Hundhuvud. Jag har inte läst boken, än. Borde jag göra det kanske? Har hållit boken i handen några gånger och vänt och vridit på den men hittills avstått från köpet. Omslaget som inkörsport tilltalar mig inte och baksidestexten lyckas inte heller att övertyga mig riktigt, sorry. Har någon av er läst boken? Är den så bra som alla säger? Vad handlar den om? Vore intressant att höra.

Passa dig Thente!

Jonas Thente förstår inte varför Jaroslav Seifert fick Nobelpriset i litteratur 1984. Mitt fädernelands nationalpoet, så stor och så folkkär! Jag säger bara en sak till Thente: håll tassarna borta från min Seifert. Hans storhet överträffar antagligen ditt förstånd.

That I would be good

Vissa dagar känner jag att jag tänker för mycket, som i dag till exempel. Och medan jag då går omkring och ägnar mig åt detta (till synes) meningslösa tänkande, dyker plötsligt den här sången upp i mitt huvud och blir fast där: That I would be good med Alanis Morisette. Vad den har med mina tankar att göra vet jag inte, men den är i alla välkommen att ackompanjera mitt grubblande. (Här finns även ett klipp med vackra bilder att titta på medan man lyssnar.)

Utan titel

I morgon kommer vi till stranden
vid ett hav där valar passerar utom synhåll.
Jag kommer att plocka de minsta snäckorna,
vattenvittnena, och överräcka
deras enstaviga utsagor till dig.

Men i natt klockan fyra sover du.
Då är jag vaken och ler med din mun.

Det är jag som bor i dig när du inte är hemma.

(Ur Människan härstammar från maneterna av Anna-Yezica Norling)

Trollkarlens ord

Jag visste inte att Carl-Einar Häckner skrev krönikor. Men nu vet jag det. Jag köpte dem i lördags i bokform och fått boken signerad efter föreställningen. Riktigt kul var den, föreställningen. Pusseldrömmar. Och på köpet fick jag en liten pusselbit till livets pussel - den har redan fått sin hedersplats i plånboken, som en liten maskot. Skrata inte, jag bara är sådan...

Det var en lyckad helg.

Snödrottningen på Waldemarsudde

Kallt och så grått att naturen förefaller i det närmaste färglös. Men det finns skönhet i det karga också - pilarna som sträcker ut sina snötäckta kraftarmar ut över vattnet, den tunna ishinnan på ytan, änder som börjar flockas i tron att det är mat jag håller i handen, och inte en kamera. Så synd det är om dem, åtminstone tills det kommer en pensionär eller en barnfamilj och matar dem med gammalt bröd. Just nu är det folktomt i parken kring slottet.

Snöflingorna som yr i luften är inte mjuka, utan vassa som glassplitter och jag tänker på en saga av H C Andersen, den om Snödrottningen. Det var min favoritsaga när jag var liten, Kaj och Gerda var mina vänner och deras strappatser var mina, liksom deras glädje vid det obligatoriskt lyckliga slutet. En dag vid pulkaåkningen råkade Kaj få en vass snöflinga i hjärtat och hans hjärta blev kallt och okänsligt och fick Kaj att lämna och glömma sin familj. Men hans storasyster Gerda gav sig ut efter honom, letade och letade, tills hon fann honom och kunde värma hans frusna hjärta med kärlek. Gerda besegrade den känslolösa Snödrottningen. Jag har kvar boken med H C Andersens sagor, tummad av ett barns fingrar och nedfläckad av gudvetvad, jag tog med mig den till Sverige som vuxen, kunde inte förmå mig att kasta den vid flytten. Varken den eller Lille prinsen. Den har jag också kvar.

Vill du veta vem som länkar till din blogg?

Nu kan man få veta det - se längst ner i vänstra spalten hur det kan se ut. Mer info om hur man bär sig åt och koden finns här.

Jag tycker att det är en bra tjänst, för om vi bloggare länkar till vandras inlägg när vi skriver om dem på den egna bloggen, så kan vi hjälpa varandra att få nya läsare. Förhoppningsvis. Eller vad tycks?

Fullspäckad helg väntar

Jag och min man ska till Stockholm över helgen, min så kallade julklapp till honom (och som av en händelse även till mig, haha). På lördagkväll, efter en middag på någon trevlig italiensk restaurang, ska vi gå på Orionteater och se Carl Einar Häckners föreställning Pusseldrömmar och skratta så tårarna sprutar. Vi räknar stenhårt med att det blir så, vi gillar hans crazyhet. Han är en rolig kille han. Och nej, vi ska verkligen inte se honom på tv i kväll, televisionen ska inte få sabba för oss. Varför visar de överhuvudtaget en föreställning som fortfarande spelas live?

Men innan dess, det vill säga på lördag eftermiddag, tar vi oss till Nationalmuseet för att se utställningen Alexander Roslin. Nästa dag, efter söndagsfrukosten, tar vi bussen till Waldemarsudden, promenerar en stund i den vackra omgivningen, fikar och kikar in på konstutställningen som pågår där just nu, bland annat I Love Pop Art. Bo ska vi göra på ett litet hotel i Gamla stan, det blir så mysigt så...

Snöstorm, snålblåst och regn har vi avbeställt, vänligt men bestämt.

Så klart!

En gammal sanning har återigen bekräftats, nämligen att det bakom varje framgångsrik man står en kvinna, strunt samma att den aktuella kvinnan är nästan lika framgångsrik som sin man. Det som hedrar Horace Engdahl är att han med glimten i ögat (föreställer jag mig) erkänner fruns påverkan i fråga om sina bokval och sin boksmak. På franska dessutom, men han kan ju, tror jag.

Kanske har vi Ebba att tacka för att Horace lyckades notera att det finns skrivande kvinnor i litteraturhistorien... också.

Årets första?

I dag är det den 2 januari och jag undrar vilken bok du läser dessa första dagar på nya året. Och varför har du valt just den?

Jag läser Kicki & Lasse för att jag fick boken strax före jul tillsammans med inbjudan om att delta i en bokcirkel och jag tackade ja, förstås.

kallet: romanen

Kallet: romanen är den sjätte romanen på svenska av Hanne Ørstavik, en av Norges mest lästa författare i dag, men mitt första litterära möte med henne. Det är en tunn roman på endast 152 sidor som trots sin fysiska magerhet rymmer flera skikt mellan sina mjuka pärmar. Orden flödar i en strid ström, skapar virvlar, vågor och vattenfall, fast då och då lugnar sig flödet i en stilla vik och det bara porlar lite lätt. Helt stilla blir det aldrig.

Det är en roman om en roman. Huvudpersonen är en kvinnlig författare som just har brutit upp från sitt tidigare liv och vill förverkliga sin mångåriga dröm - att skriva en bok om sin farmor som på 1920-talet reste som missionär till Kina, vad som har drivit henne till det och om hennes liv under och efter resan. Farmors livsuppgift blir hennes livsuppgift att gestalta. Ett inre och yttre tvång, ett behov, ett kall att sätta på pränt. Men varför är det plötsligt så svårt att skriva? Samtidigt kommer en ung journalist för att intervjua henne om hennes skrivande och journalistens frågor väcker tankar som ostyrt rör sig över hela den långa tidsaxeln från farmors ungdom fram till jagets egen nutid.

Skeenden flätas samman, det är här ord- och tankeflödet uppstår, för egentligen är det i jagets inre som handligen utspelar sig. Olika då och olika nu går in i varnadra, ett stycke här, ett stycke där. Styckena är ibland bara några få rader långa, ibland kanske en halv sida. Tankar, tankar, tankar. Någon enstaka fråga eller svar. Om skrivande, om relationer, om tillvarons villkor. Jag får en känsla av att det är en lång prosadikt jag läser, snarare än en roman.

Ørstaviks styrka ligger huvudsakligen i språket, i hennes konstnärliga förmåga att välja de rätta orden och skriva de rätta meningarna. Hon vet när man kan utelämna några ord och när man måste upprepa det redan skrivna. I obegripligheten blir det begripligt, ändå.

"Som med skrivandet, också. Till och med där. Nu, här: Det här sättet, att skriva så här, och inte skriva handling, människor som rör sig, en situation. Bara tankar, tankar inuti mitt huvud där jag står under det gråvita snedtaket högst upp i ett hyreshus i en lägenhet. Inte heller det var riktigt. Så skulle det inte vara. Det skulle vara på ett annat sätt, det visste jag."

Att läsa kallet: romanen kräver koncentration, snabbläsning kan man glömma för då blir man ganska snart lost i ordströmmen. Bitvis tyckte jag, för att vara helt ärlig, att det var lite rörigt med alla kast och växlingar, önskade att jaget kunde tänka en tanke färdigt innan hon gick över till nästa för att sedan återvända till den första. Men... det är så det ofta fungerar. Tankar kan leva sitt eget liv och vägra att inställa sig på rad, det har vi alla varit med om. Många gånger. Kallet: romanen av Hanne Ørstavik är en intressant och mycket läsvärd bok, men det dröjer innan jag personligen kastar mig över en annan roman av henne. Är för tillfället mätt på Hanne Ørstavik. Fylld till bredden.

"... att se att det rum en roman öppnar är ett rum möjligt för alla. Att när det rummet väl är skrivet, är det något alla kan använda. Både sårbarheten och styrkan i det. Om man vill och törs och kan."

Persepolis

Plötsligt hörde jag en högtalarröst:
-Damen i den blå kappan! Spring inte!
-Damen i den blå kappan! Sluta springa!
-??
-Du med blå kappa! Stanna!
-??? Jag?
-Varför springer frun?
-Jag är försenad! Jag sprang för att hinna med bussen.
-Jo... men... när ni springer rör sig er bak på... hur ska jag säga... ett oanständigt sätt!
-Då är det bara att sluta glo på min röv!
Jag skrek så att de inte ens grep mig.

Persepolis (samlingsvolym, del 1-4) av Marjane Satrapi är en självbiografisk roman i serieform, eller en grafisk roman kanske man borde säga. Marjane Satrapi berättar om sin uppväxt och vuxenblivande i Iran och i Europa och berättelsen sträcker sig över ca 10 år. Den tar sin början 1979 när den islamiska revolutionen segrar i Iran och Marji är fjorton år. Barndomen i Teheran präglas av kontraster mellan livet innanför och utanför hemmets väggar, eftersom Marji är dotter till bildade människor och uppfostras på ett västerländskt sätt. Hon bär sjal och fotsida kappor när hon går till skolan -franska skolan- men gömmer händerna med nymålade naglar i fickorna. Hon lyssnar på Abba, Kim Wilde och Iron Maiden och köper kasetter och affischer på svarta marknaden. Hon har en pappa som alltid står på hennes sida, en modern allförstående mamma och en mormor som ger Marji perspektiv på tillvaro med sina originella och inte alltid rumsrena kommentarer. Marji lär sig att bli frispråkig och väga säga vad hon tycker och att det är okej att göra fel. På gott och ont. Ofta på ont, så klart. Blir hon arg så pratar hon fortare än hon tänker.

När kriget mellan Iran och Irak utbryter, skickas Marji till Österrike. Först var hon västerländsk tonåring i Iran, nu är hon iranier i Österrike. Utanförskap och längtan efter att höra till och smälta in, samtidigt som man är sig själv - det är vad Persepolis egentligen handlar om. Vardag och politik, vilt partyliv i Wien och samtal med Gud, kärlek, sex och längtan efter föräldrarna, samt många många misstag på vägen från flicka till kvinna - allt blandas. Och det är klockrent och ändlöst roligt, trots tragiken och allvaret ibland. Det är så mycket kontraster mellan allting, som teckningarna i sig. Ingen gråskala, bara svart eller vitt. Både enkelt och mångbottnat. I sista delen är Marji tillbaka i Teheran, redan vuxen, men det blir inte lättare för det, utan det återstår mycket att brottas med. Ett förhastat äktenskap till exempel.

Persepolis består, som jag redan nämnde, av fyra delar. Varje del består av flera kapitel men i stort hänger berättelserna samman. Som i en vanlig roman. Jättekul! Superbra! Läs den!