God Jul!

Nu tänker Bokmania ta julledigt från bloggandet, umgänget med nära och kära, hälsosamma promenader i skog och (bar)mark samt bokläsning kommer att prioriteras. Bokhögen som jag har sparat till julsemestern går inte av för hackor och är säkert på minst tusen sidor, så det blir en utmaning i sig att kombinera familjeumgänget, matintag och lässtunder. Inte en chans att jag kommer att plöja igenom fler än två tre. Ja, ja, det ett angenämt litet problem, egentligen. För övrigt ser jag fram emot svt:s serie om Selma Lagerlöf som sänds i jul (nu ska Selma komma ut ur garderoben, haha).

Så god jul kära läsare, ha en riktigt trevlig helg. Hoppas att det väntar sköna hårda bokklappar på er under granen. Kram!

Kärleken är dödens motsats

Så länge man lever kvar i en älskad persons minne är man inte död, för kärleken är dödens motsats. Denna tes utgör både stommen och titeln i Roberto Savianos nya bok Kärleken är dödens motsats.

I centrum för novellen befinner sig sjuttonåriga Maria och hon sörjer. Hon sörjer sin fästman Enzo som sprängdes till döds i Afghanistan. Liksom många andra arbetslösa unga män i Syditalien hade nämligen Enzo tagit värvning i armén. Det fredsbevarande uppdraget i Afghanistan skulle finansiera deras förestående bröllop och utgöra grundplåten för ett bolån, men ingenting blev som Maria hade tänkt sig.

Maria klär sig i svart, som alla andra kvinnor i trakten, och lever som änka sina unga år till trots. Fast egentligen vill hon inte förstå att Enzo är död. Marias röst talar om besvikelse, vilsenhet, saknad och kärlek. Så länge hon älskar, lever Enzo kvar...

Utöver Marias röst hörs även en annan röst, en berättarröst - den som förklarar det syditalienska samhällets grundproblem med fattigdom och arbetslöshet. Att ta värvning i armén och strida i ett krig som bär epitetet "det senaste kriget" är inget annat än ett alternativ till camorran. Allt handlar om desperation och önskan att tjäna pengar.

"Det finns nästan ingen här i trakten som inte minst en gång har funderat på att ta värvning", skriver Saviano. I övriga landet förknippas ordet krigsveteran med "vithåriga före detta partisaner", i södra Italien är de unga. I den miljön uppstår konkurrens om vems krig som var svårast och viktigast, vilka umbäranden som var mest outhärdliga, om det var Balkan, Somalia, Irak eller Afghanistan. Soldaterna vill att det är just deras krig som folk minns, men så fort det kommer ett nytt uppdrag att åka till faller de äldre krigen i glömska.

När man i till exempel Sverige talar om "det senaste kriget" syftar man oftast på Andra världskriget. Men det gäller inte i trakterna runt Neapel. Där sträcker sig det kollektiva minnet sällan längre än till Libanon 1982. Så olika kan det vara...

Kärleken är dödens motsats är ett mustigt verk på blott 53 sidor, mer en novell än en kortroman. Bitvis känns den aningen uppskruvad eftersom Saviano uppenbarligen gillar kraftfull retorik, men den fängslar och berör. Det är mycket vrede och mycket kärlek som rinner genom bokens ådror. En angelägen bok som tar slut alldeles för snabbt.

Recensioner i DN och i SvD.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Marx och Shakespeare

Sparbössa i form av Kapitalet för att öka kapitalet... (Finns här.)

Utifall att intaget av Shakespeare skulle överskrida tillåten gräns... (Finns här.)

Årets underbaraste barnböcker - 4 tips

1)

Ingrid ska sova av Katerina Janouch (text) och Mervi Lidman (illustrationer) är en god-natt-bok för de allra minsta barnen och den är nummer fem i en serie om lilla Ingrid. Ingrid ska sova utspelar sig på kvällen, det är sängdags och Ingrid är trött. Men innan hon går och lägger sig måste hon plocka undan sina leksaker (både dockor och bilar), bada och borsta tänderna. Och senare i drömmen... ja då händer det spännande saker!

Texten är så sparsam som möjligt, bara fyra korta uttrycksfulla rader per uppslag medan bilderna är desto mer talande. Härliga figurer med stora ögon och leende munnar i mjuka glada färger illustrerar vad texten berättar. Mycket att peka på och prata om innan bebisen somnar. Natti natti, sov gott!


2)

Matildas katter av Jan Lööf är en alldeles alldeles underbar bok, i synnerhet om man gillar katter. Den är också för de allra minsta. Matilda, som själv är lite större, har två katter. En randig som heter Nisse och en gul som heter Bosse. De är snälla och gulliga. Men de är jättestora. Matilda låtsas nämligen att Nisse är en fullvuxen tiger och Bosse ett lejon, vilket innebär att hon har händerna fulla med att mata dem eller gå ut med dem på promenad. Och när Nisse och Bosse får för sig att springa runt i huset och busa, ojojoj, då blir Matilda riktigt arg. Roligast är det, tycker jag, när Nisse och Bosse ska badas på kvällen och få tänderna borstade. De stretar nämligen emot!

Det är lite text och mycket bilder i Matildas katter och Jan Lööfs illustrationer är som egna konstverk. En mycket vacker bok.

3)

Astons presenter av Lotta Geffenblad passar för barn i 3-6 års åldern och är mycket förtjusande även den. Aston är en hundvalp som är förkyld och hemma från dagis i några dagar. Men på torsdag måste han bli frisk för då fyller han år. Medan han fortfarande är sjuk roar han sig med att slå in diverse hushållsföremål i presentpapper och ge dem till mamma eller pappa. Inte alltid så lyckat kanske... (Någon som känner igen företeelsen?) Sedan, när födelsedagen kommer får Aston själv presenter: en cykel och en drake, men dem kan han ite gå ut med på en gång för vädret är dåligt och det tokregnar. Typiskt! Men stödplankan från drakpaketet kan han leka med och det sätter fantasin i gång. Den tål alla väder, som tur är.

Lotta Geffenblads teckningar är ganska speciella och mycket fina. Figurerna är mjuka och har uttrycksfulla ansikten och talande gester. Jag gillar särskilt bilden där Astons mamma är jättekissnödig och vill gå på toaletten men så är Aston där för han håller på att slå in toan i presentpapper. Mamman ser både förskräkt och road ut.

Det är möjligt att provläsa texten och provtitta på bilderna om du klickar på länken.


4)

Legenden om Sally Jones av Jakob Wegelius är 2008-års vinnare av Augustpriset för årets bästa barnbok. Jag förstår att den vann, för den är bra, annorlunda, spännande, lärorik, vacker och... ja, det finns mycket positivt man skulle kunna säga om den. Legenden om Sally Jones passar lite större barn, ungefär i mellanstadieåldern. Textstyckena och meningarna är lite längre, berättelsen är mera kompakt och bilderna är fulla med små detaljer.

Legenden om Sally Jones är en berättelse om livets onda och goda sidor. Den utspelar sig för flera hundra år sedan och på olika platser på jorden, både på land och till sjös. Gorillan Sally Jones är huvudperson och hennes liv är drabbat av många olyckor och full av sorg. Som liten unge förs Sally bort från Kongos djupa djungel, blir såld upprepade gånger, är tvingad att arbeta som tjuv, visas upp på cirkus, sitter åratal i en trång bur tills hon en dag träffar sin sanna vän Chiefen som räddar henne från alla umbäranden. Tillsammans skapar de sig ett bra liv. Legenden om Sally Jones är en fantastiskt spännande skröna om grymhet, svek och djup förtvivlan, men även om längtan, hopp, vänskap och lycka i det lilla.

Klicka på länken om du vill provläsa boken och se de vackra illustrationerna.

Köp gärna böckerna via Bokus- eller AdLibris-länken i menyn till höger.

Sex dagar kvar till julafton...

... och det betyder att juldoping av alla slag är tillåten i syftet att komma i julstämningen. I mitt fall består dopingen av två obligatoriska inslag:

1) Läsa Jonas Gardells pjäs Mormor gråter. Jag gråter också, fast av skratt, varje gång jag läser den. Jag tycker att Mormor gråter är vansinnigt roligt, fast jag är van vid att omgivningen inte delar min åsikt. (Klicka på länken ovan om du vill läsa pjäsen. Den är kort.)

2) Se tomten-kommer-klippet ur filmen Ogifta par - en film som skiljer sig. Skrattar så jag får hicka. Nästan alltid. Helt galen humor! Klockren galenskap, precis i min smak.

Maria Larssons eviga ögonblick

Jan Troells senaste film Maria Larssons eviga ögonblick är nominerad till Golden Globe för bästa utländska film, tillsammans med bland andra Gomorra (Italien) och The Baader Meinhof Complex (Tyskland). (DN, SvD).

Jag har inte sett filmen, men är bekannt med den bokliga förlagan Att människan levde - Maria Larssons eviga ögonblick som skrivits av Troells fru Agneta Ulfsäter-Troell. "Du får aldrig ge bort den här historien till någon annan – än till mig !” lär Jan Troell ha sagt till sin hustru mer än en gång. Och så blev det också. Men vad är det då för en fascinerande historia?

Boken handlar om Maria som föddes 1876 och dog 1930. Hon levde hela sitt liv i Göteborgstrakten och var faster till Agneta Ulfsäters pappa. Det är en släktsaga tagen direkt ur verkliga livet, men trots det har berättelsen en allmängiltig karaktär. Bokens Maria är en kvinna som berör, och vi kan föreställa oss hur hennes slitsamma liv kan ha varit, ett liv i större eller mindre fattigdom under långa perioder, ett liv hon delade med tusentals kvinnor vid den här tiden.

Det som dock gör Maria speciell och skiljer henne från alla andra kvinnor i början av förra seklet som även de levde sina liv med en försupen kvinnokarl som inte sällan var våldsam är att hon i sin ungdom vann en kamera på lotteri och lärde sig att fotografera och framkalla bilder, vilket blev hennes livslånga intresse och källa till mental styrka när livet var särskilt svårt och hårt.

Aldrig att Maria skulle sälja sin kamera, inte ens när nöden var som störst. Hon hade ett bildöga. Tog massor av bilder. Många av dem finns naturligtvis kvar i familjens ägo och var till stor hjälp när Marias dotter Maja och dotterdotter Marry höll på att berätta Marias livshistoria för Agneta Ulfsäter-Troell.

Det som jag uppskattade mest i boken, vid sidan om Marias fängslande livshistoria, var den historiska bakgrunden. Det var mycket spännande och lärorikt att läsa hur alla dessa en gång livslevande människor vid förra sekelskiftet levde sina liv i dåtidens Göteborg - föddes, gifte sig, bodde, arbetade, dog. Vad de gladde sig åt, vad de fruktade. Hur deras vardag tedde sig medan år lades till år. Industrialisering och teknikens intåg. Första världskriget. Hungersnöden. Bättre tider igen.



Boken Att människan levde - Maria Larssons eviga ögonblick kan för övrigt vara intressant även för den som intresserar sig för författarens kusin, Abba-musikern Björn Ulvaeus, eftersom detta är berättelsen om en del av hans historia också.

Har kört fast - behöver hjälp!

Gårdagens ledtråd i DN:s jultävling Illustrerade klassiker har inte lett mig någonstans. Jag kan inte komma på vad det är för bok illustrationen syftar på och håller på att bli galen av frustration - en ung flicka som står mitt i en virvel av spelkort och värjer sig mot något...

Finns det någon beläst bokmal där ute som är villig att hjälpa mig på traven? Jag har hakat upp mig på Fredmans epistlar men tvivlar på att det är rätt svar. Snälla någon, hjälp mig lite...

Världskultur är inte samma sak som världsledande kultur

Intrycket som J.M.G. Le Clézio har gjort på mig är att han är en klok, bildad och ödmjuk man:

"Vi lever i en tid som präglas av internet och av virtuell kommunikation. Det är gott och väl, men vad är dessa förbluffande uppfinningar värda utan undervisning i skriftspråk och utan böcker? Att förse största delen av mänskligheten med LCD-skärmar är en utopi. Håller vi inte i så fall på att skapa en ny elit, att dra en ny gränslinje mellan dem som har tillgång till kommunikation och kunskap och dem som är uteslutna. Betydande folk och kulturer har gått under för att de inte har insett detta. Visserligen har viktiga kulturer, minoritetskulturer, tack vare muntlig överföring av kunskap och myter lyckats bestå fram till idag. Det är nödvändigt och nyttigt för oss att erkänna vad dessa kulturer har tillfört oss. Men vare sig vi vill det eller inte är myternas tid förbi, även om vi inte helt är framme i verklighetens tid. Det är omöjligt att tala om jämställdhet och respekt för andra om man inte ser till att varje barn får tillgång till skriftspråket och till böckernas värld."
/.../
"Världskulturen är vår gemensamma angelägenhet. Men den är särskilt läsarnas sak, det vill säga förläggarnas sak. Visserligen är det orättvist att en indian från norra Kanada för att bli läst måste skriva på erövrarnas språk ─ franska eller engelska. Visserligen är det en illusion att tro att kreolskan från Mauritius eller från Västindien kan göra sig hörd i samma utsträckning som de idag fem eller sex enväldigt härskande språken i medierna. Men kan vi genom översättningar läsa litteratur från dessa områden sker någonting nytt som inger hopp. Kulturen är som sagt hela mänsklighetens gemensamma egendom. Men för att detta skall bli verklighet krävs att alla får samma möjligheter att tillägna sig den. Boken är i all sin ålderdomlighet ett idealiskt verktyg. Den är praktisk, behändig och ekonomisk. Den fordrar ingen särskild teknologi och kan förvaras i samtliga klimat. Den enda nackdelen ─ och här vänder jag mig speciellt till förläggarna ─ är att dess pris i många länder fortfarande är orimligt. " (J.M.G. Le Clézio, ur I paradoxernas skog; © NOBELSTIFTELSEN 2008)


J.M.G. Le Clézios Nobelföreläsning med titeln I paradoxernas skog finns att läsa i sin helhet på Svenska Akademiens hemsida.

Ett författarporträtt av Le Clézio som SVT har visat kan du se om du klickar här.

Det är bara lite aids

Gillar du sjuk humor? Gillar du cynisk humor som spräcker tabugränserna? Då ska du inte missa Sara Granérs tecknade bok Det är bara lite aids som nyligen kom ut. Bilderna är för det mesta enrutingar men längre "berättelser" förekommer också.

Sara Granér ritar skämtteckningar som angriper samhället ungefär som "en obs-klass hög på sockerdricka angriper sin lärarvikarie" står det i baksidestexten (jag citerar detta i brist på bättre uttryck). Dock med en skillnad: hon är inte taskig, hon är aldrig ute efter att vinna billiga poäng hos de tuffa tjejerna i klassen. Trots att hon skämtar om tabubelagda saker gör hon inte narr av de svaga i samhället. Tvärtom syns det tydligt på vems sida hon står. Sara Granérs humor är intelligent, men friskt sjuk. Hon kan inte vara riktig klok, tänker jag vid varannan enruting. Men ack så rolig! Deffinitivt min sorts humor. Ironi och sarkasmer som sätter fingret på just DET.

Vad är det då för figurer som befolkar Sara Granérs värld? Hm, det är svårt att artbestämma dem, men mycket tyder på att det är sköldpaddor, hundar och konstiga robottliknande varelser med stora tänder och fötter. När de inte är väldigt färgglada, är de bara svartvita. Det beror på.

Till de riktiga höjdarna i boken hör till exempel vykort från donationsregistret "Tack för din gåva" och "Har du glömt något?" samt berättelsen "Fostret och fästingen" som närmast är genial, tycker jag. Och annonserna från "Informationskampanjen" skrattar jag hejdlöst åt. Och när man känner igen sig själv i en inte så smickrande situation är det kanske inte så kul, men himla roligt ändå:

- Vattnet kokar ju inte!

Men, du har ju inte satt på plattan!

- Nä. Men ändå!!

Det är bara lite aids är en perfekt julklapp till alla med sjuk humor. Till ett pris av endast en dryg hundralapp. Och glöm inte att "från och med nu blir allt bara värre"....

Läs gärna även SvD:s recension. Några av Sara Granérs bilder finns att se här .

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Bok.nu

Bok.nu är en ny boksida med massor av betygsatta recensioner och kommentarer samt boktips som till och med kan vara skräddarsydda för var och en. En kul grej. Hur mycket titlar som helst.

Gå in och se själv, men det finns en stor risk att du blir fast länge. Man kan rent av gå vilse bland alla bokomslag.

Något som är jättebra för oss bokbloggare är att man kan se vad som skrivs på olika bokbloggar runt om i landet just nu. Mycket generöst med denna gratis reklam som förhoppningsvis kommer att generera nya läsare.

Utmanad av Lyran

Lyran har valt mig som objekt till gårdagens utmaning. Jag tackar och accepterar utmaningen. Det är alltid lika roligt att få prata/skriva om sig själv. Mina svar står att läsa nedan ;-P

Sedan skickar jag utmaningen vidare till Spectatia och Calliope, hoppas att ni bli glada.

Två minnesvärda restauranger:

1) Året är 1990, några månader efter att kommunismen föll i mitt forna hemland Tjeckien, och jag befinner mig på min första resa till väst, 25 år gammal. Jag är i Wien. Avsåndet mellan hemstaden och Wien är endast 16 mil, men jag har aldrig varit där förut. Jag sitter på Mc Donald´s och för första gången i mitt liv äter en Bic Mac med pommes frittes och sallad. Det smakar himmelskt, minns jag. (Idag är jag vegetarian, haha.)

2) Flera år senare, jag och min man är på semester på Sardinien. Vi äter middag på en kvartersrestaurang i staden som jag just nu glömt namnet på. Vi sitter ute i en smal gränd, vid ett bord med rödrutig duk och äter hummer och dricker kallt vitt vin. Mitt livs första hummer! Det är så romantiskt som det kan bli en sådan kväll...

Tre favoritprogram:

Hm, jag är ingen inbiten tv-tittare, men några guldkorn finns det.

1) Danska tv-serier (både drama- och krimionalserier) håller i alla väder. Mycket bra. Synd att det inte går nån just nu.

2) Förut var jag en inbiten Lost-fan, men under senaste sässongen har jag tröttnat. Det blev bara för mycket.

3) Naturprogram

Fyra saker jag ser fram emot:

1) Våren, för då ska jag vara tjänstledig för att plugga. Har fått Lärarlyftet. Jättekul.

2) Julen, dock med skräckblandad förtjusning. Varför lämnar jag därhän.

3) Att snart få se min sons nyrenoverade lägenhet.

4) Våren igen och ljuset som kommer med den.

Fem saker jag gjorde igår:

Nu tar jag mig friheten att innefatta hela helgen, hoppas att det är ok.

1) Hade en liten glöggfest för våra närmaste grannar i lördags. Det var mycket trevligt. Kanske föddes en ny tradition?

2) Stod i köket en hel del (se punkt ett).

3) Läste tidningar och bloggade flitigt.

4) Sov en massa, även under dagtid. Läsning fick stryka på foten.

5) Långpromenad med hund och make. Både trevligt och nyttigt.

Sex saker på min önskelista:

Här är de, utan inbördes ordning.

1) Tro.

2) Hopp.

3) Kärlek.

4) Hälsa.

5) Fred.

6) Trygghet.

För mig, mina nära och kära och för dig...

Vår fem månader gamla valp Alvin, lika go´som vild.

Är Liza Marklunds böcker bara en bluff?

För ca en veckan sedan fick Bokmania ett intressant mail från en av sina läsare, som tipsar om ett spännande debattämne. Så här skriver hon:

Hej!
Jag tycker att du ska skriva om "Mia - Sanningen om Gömda" av Monica Antonsson som kommer ut 12/12!

Så här beskriver författaren boken: "Gömda, Asyl och de andra böckerna om Mia Eriksson är makalösa bäst-säljare. Mia och hennes familjs dramatiska flykt undan »Mannen med de svarta ögonen« har engagerat miljoner läsare runt om i världen. Böckerna påstås vara sanna. Det är de inte. Mia gick inte ut med toppbetyg från gymnasiet och har aldrig jobbat på bank. Hon gick i specialklass hela sin skoltid och fick jobb på en lunchbar. Från 1983 levde hon nästan helt på olika bidrag. Mia och hennes familj har kostat svenska skattebetalare miljoner, utbetalade på märkliga grunder. Och än idag lyfter Mia - numera mångmiljonär - pengar från försäkringskassan. Mias man var ingen norrlänning vid namn Anders. Han var chilenare med ett tvivelaktigt förflutet i militärdiktaturens Chile. Han anklagades för mordförsök på Mias f d fästman och hamnade i fängelse. När han frigavs flydde familjen. Om någon var jagad, så var det han. Mia och barnen hade inte behövt gömma sig. Mias lögner har orsakat mycket lidande: Osama berövades sin dotter, Michael förlorade sin mamma, Elisabeth såg sitt livsverk krossas, många känner sig förtalade och lurade. Nu kan de för första gången berätta sanningen om Gömda." (Här är Monica Antonssons blogg i ämnet.)

Tidigare i år kom det även ut en annan bok, Vingklippt, som handlar om Elisabeth Hermons livshistoria, men eftersom hennes liv raserades av en så pass etablerad journalist och författare som Lisa Marklund så har den fått jättelite utrymme i media. Det vore synd om även denna bok fick samma öde!

Det vore intressant om du som har en så välläst blogg kunde skapa lite debatt i alla fall!

Jag tackar för förtroendet, men känner mig inte kappabel att föra debatten - av den enkla anledningen att det är flera år sedan jag läste Marklunds Gömda och de andra böckerna om Mia har jag inte läst alls. Jag saknar alltså grundläggande faktakunskap i ämnet för att kunna argumentera för någon åsikt över huvud taget, men att ägna tid åt att läsa Marklund har jag inte lust med. Hon är inte min favorit precis.

Men det är intressanta uppgifter som Monica Antonsson kommer med, att bläddra igenom hennes blogg var en liten ojojoj-ser-man-på-upplevelse. Roligt att någon vågar sticka hål på myten Liza Marklund.

Jag välkomnar om alla som har läst Gömda och de andra böckerna om Mia och/eller tänker läsa Monica Antonssons bok Mia - Sanningen om Gömda vill dela med sig av sina tankar och funderingar kring sanningshalten i Liza Marklunds böcker. Bokmanias kommentarfunktion står till förfogande. Var så god!

Strunta i skräpet, tack!

I dagens DN skriver litteraturkrikern Malin Ullgren att det är läge för kultursidorna att "komma ut som de snobbar och experter de är och sluta känna plikter mot litteratur som inte har några andra värden än att man kan bygga staplar av den på Åhléns och sälja rubbet." Tack Malin Ullgren, det är precis vad jag länge har tyckt. Jag har också länge undrat varför så mycket skräp (som Ullgren kallar för "poänglös litteratur") hela tiden får så mycket onödig uppmärksamhet och oförtjänt reklam i medierna. Deckare och chick-lit och självhjälpsdravvel skulle ju sälja ändå, utan litteraturkritikens hjälp.

Visst kan man som vanligt invända att det är bättre att folk läser dåliga böcker än att de inte läser alls. Självklart är det så. Men litteraturkritiken ska inte befatta sig med dålig litteratur. Litteraturkritiken borde hålla sig för god för att ödsla tid och kraft på simpel underhållning. "För man läser ju inte underhållningslitteratur för att den har avgörande estetiska och politiska värden, utan för att det är en litteratur som är bra på att göra reklam för sig och för att den i bästa fall är just underhållande. Det är skillnad på folkförakt och ärlighet. Jag tycker inte att jag som kritiker över huvud taget har något att göra i den blott och bart kommersiella litteraturens näringskedja", fortsätter Malin Ullgren. Go, Malin, go!

Det ska inte spela någon roll att en läsekrets som eventuellt tycker att Liza Marklund borde få Nobelpriset eftersom hennes böcker varit bilaga i Expressen blir upprörd över att fina tidningar slutar bry sig om henne och hennes gelikar. Dåliga böcker finns och de blir inte bättre av att de får oförtjänt uppmärksamhet. "Det kan ju vara marknadslogiken som har fått oss att vilja lösa dilemmat dålig bok/kunnig kritiker. Som fått oss att inta hyfsat ansträngda positioner i förhållande till kackig litteratur: man tar en svensk deckare, man läser in samhällskritik, man tar en svensk chick-litt, man läser in subversiv feministisk undertext.Vilket ljug."

Malin Ullgren förklarar fenomenet med att litteraturkritikerna har blivit nojiga och "nojan har blivit till den banala föreställningen att tidningsläsarna har rätt att se bokmarknadens försäljningsstatistik representerad i litteraturkritiken."

Det ÄR skillnad på kvalité och kvantité. Dags att inse det.

Le Clézio är i Stockholm

Le Clézio om sitt skrivande:

"Jag skriver inte för att förändra något. Jag skriver för att jag har en historia att berätta och för att jag har ett behov av att skriva, som kommer inifrån." (DN)

"Jag känner mig mest av allt som en historieberättare. Jag har inget syfte med det jag skriver på så sätt att jag försöker attackera eller försvara något utan känner bara ett starkt behov av att skriva. Jag skriver i stunden, inte för evigheten. Det är svårt för mig att analysera vad jag vill komma åt, mitt blygsamma syfte är att försöka skriva till slutet." (SvD)

Jag ser fram emot hans Nobelföreläsning.

Vad vet du om ruskiga litterära platser?

Testa dig själv. Bokmania är nöjd med 8 rätt av 10. Hur gick det för dig?

Sara Granér får mig att skratta åt eländet

Tecknaren Sara Granér är min nya stjärna på serie- och humorhimlen då jag är väldigt förtjust i hennes bok Det är bara lite aids (recensionen kommer snart). Enrutingen som jag visar här på sidan är extra kul för mig eftersom jag kommer från just Eskilstuna. Fler smakprov finns här eller på Bokhora.

Illustrerade klassiker - tävling

DN har från och med idag och ända fram till julafton en rolig tävling som de kallar Illustrerade klassiker. Tecknaren Stina Wirsén tolkar en litterär­ klassiker varje dag och vår uppgift är att gissa vilken. Den som skickar in sina svar kan med lite tur vinna ett bokpaket. Ska du vara med? Jag ska. Så här till en början är det ganska lätt.

Stundande natten

Det behöver inte alls vara tungt och sorgligt att läsa en bok om döden. Romanen Stundande natten av Carl-Henning Wijkmark är en osentimental men rörande berättelse om skådespelaren Hasse som väntar på att dö - först tillsammans med tre andra dödssjuka män på sal fem, sedan ensam i ett annat rum. På ett hörn är Stundande natten även en kritik av bristande resurser inom sjukvården.

De tre vännerna, som man kan kalla dem, är en tyst främling från andra sida jorden, spelmissbrukaren Börje och uteliggaren Harry. En verkligen omaka samling gubbar som har en sak gemensam: de är alldeles ensamma. Deras till synes dystra tillvaro får en guldkant genom systrarna Angelas och Birgits omsorger och medmänskliga bemötande och genom att humorn inte har lämnat dem. Till persongalleriet hör även den till synes okänslige doktor Möller och prästen Anna-Britta med förmågan för att göra rätt sak vid rätt tidpunkt.

Stundande natten är en vacker text om hur det kan vara att förbereda sig för att inte längre finnas. Hasse läser mycket böcker om döden och funderar kring dödens existentiella väsen och han ser tillbaka på sitt liv. Han är också djupt förälskad i syster Angela, utan att det känns det minsta patetiskt i sammanhanget.

Det förs samtal om döden, om vad som händer sedan och man slår vad om evigheten. Medan Börje och Harry väljer att ha sista ordet i spelet, kämpar Hasse in i det sista trots smärtor och en värld som blir allt trängre och trängre. Men han behåller sin värdighet. Slutligen kommer sista natten och befrielsen och det är bara vackert...

Jag tycker väldigt mycket om Wijkmarks språk som är enkelt, poetiskt, trösterikt och totalt osentimentalt. Jag är verkligen förtjust i den svarta humorn som gör Hasses tillvaro uthärdig och läsningen bitvis rent av rolig. För vad sägs om syster Birgits hojtande på morgonen: "Upp och hoppa, nu får det vara färdigdött här på ett tag!" Den dödssjuke Hasse är bara tacksam för sådant, han tycker att det är precis vad han behöver. Då känner han sig levande. Han vill inte ha medömkan.

Carl-Henning Wijkmark har belönats med Augustpriset 2007 för Stundande natten, denna endast 150 sidor långa hyllning till livet. En fantastisk bok. En hoppfull bok. Trots att huvudpersonen dör på slutet. Eller kanske just därför.

Jag tycker också mycket om omslaget - skeppet som befinner sig på kanten av en jättevåg precis innan det störtar ner i djupet. En talande bild.

Du kan provläsa ett avsnitt ur boken här eller ta del av SvD:s recension här.


Köp boken på Bokus eller på AdLibris. Finns även i pocket.

Juljuljuljuljuljul...

Första advent idag, julstakarna lyser i fönstret. Det första ljuset har blivit tänt och ett och annat föremål antyder vilken helg som är i antågande. Men lagoma julpynt är bäst. Det tycker jag. Så där lite diskret bara. Bara så att det käns juligt utan att man får en rödgrön-tomtenisse-glitterkort-och-frostlyktor-chock. Jag är ingen juloman. Jag vill ha det lugnt och skönt. Blir nervös av julklappshysterin och förkastar julkitsch. Ändå har jag köpt JulAmelia och Allers Julmagasin. Vad har jag förväntat mig? Snacka om att falla för grupptrycket. Olikt mig. Min äkta hälft kommenterade inköpet med "Sånt skit!" Haha. Hohoho.

Nu, när jag har läst de båda, är jag nästan övertygad om att jag måste rusa till närmaste loppis och inhandla gamla handbroderade lakan för att egenhändigt sy sötaste söta krukpåsar till mina julblommor. Annars kanske det inte blir nån riktig jul. Sen ska jag göra egna chokladpraliner åt hela släkten, men innan jag kan ge bort dem så måste jag tillverka gulligaste gulliga pralinlådor av tändsticksaskar. Lätt gjort med lite lim, vackra band, bokmärken och stjärnor och glitter. Och handbroderade tygband att ha runt osten är ett måste. Och småkakor som doftar äkta vanilj till kaffet. Och julgranspynt som man själv syr av filt. Och egentillverkade julklappskort och placeringskort och kransar på dörren och i fönstren. Oj, vilka tjusiga bilder det finns på allting i tidningen, och alla människor ler så där mjukt och lyckligt! Hjääääääälp!

Dags att besinna sig. Om du vill ha 502 säkra tips för hur du garanterat kan gå in i väggen innan julafton, köp dessa tidningar. I annat fall borde du helst låta bli. Vi jobbar väl ändå heltid, många av oss. Så snälla, ta det lugnt. Det finns ett liv även efter jul. Ha en lugn och fin första advent!

Sputnikälskling

Sputnikälskling är Haruki Murakamis senaste bok på svenska, även om den inte är hans senaste, utan har nästan tio år på nacken. Sputnikälskling är ett passionerat triangeldrama och en roman om obesvarad kärlek som vållar mycket smärta. Vi följer tre personer: Sumire, läraren K och Myu. Sumire är huvudpersonen som berättelsen kretsar kring, läraren K är berättaren och affärskvinnan Myu fyller funktionen av en katalysator de två emellan.

Kortfattat handlar Sputnikälskling om den bohemiska unga Sumire som hoppat av universitetsstudierna för att bli författare men det går trögt. På ett bröllop träffar Sumire den smärtsamt vackra och eleganta affärskvinnan Myu och förälskar sig våldsamt i henne, fast hon tidigare inte alls uppvisade några tecken på att vara lesbisk. Kärleken kommer som en orkan över Sumires själsliga landskap. Myu anställer Sumire på sitt framgångsrika vinimportföretag och så småningom åker de till en grekisk ö där Sumire under mystiska omständigheter försvinner. Försvinnandet äger rum efter en natt då Sumires kärlek till Myu har ställts på sin spets. Efter ett surrealistiskt skildrat övergrepp fjorton år tidigare är Myu nämligen oförmögen att ta emot ömheter, vilket innebär att Sumires kärlek aldrig kan bli besvarad. Hela historien berättas av den anspråkslöse läraren K, som i sin tur är olyckligt kär i Sumire. Trots att K kommer till Grekland för att hitta Sumire förblir hon borta. Några månader senare ringer hon visserligen till honom, mitt i natten så som hon alltid brukade göra, men då har hela romanen hamnat i ett skede då det är omöjligt att skilja mellan dröm och verklighet.

Boken har en stark sexuell laddning men trots de ibland förekommande perversionerna är tonen i språket melankoliskt sensuell. Det är sorgligt, vackert, lågmält och musikaliskt. Murakami är en illusionskonstnär som "lurar" sin publik utan att någon fattar hur han bär sig åt. Han kan sina trick. I början känns berättelsen vardaglig och närmast banal, men vardagen i Murakamis berättelser följer alltid sin egen logik tills gränsen mellan dröm och verklighet suddas ut utan att man märker när det sker. Hans historier är förrädiska. Som en mörk skog full med psykologiska och existentiella avgrunder.

En av poängerna i romanen ligger även i den lite märkliga titeln - Sputnikälskling. Sumire har nämligen förväxlat sin favoritförfattare Jack Kerouacs epitet beatnik med ryskans sputnik, ett ord som betyder resesällskap. Kring dessa ord spinner Murakami romanens kärlekshistoria. Sumires, K: s och Myus berättelser slingrar sig in och ut ur varandra och de tre personerna möts och skiljs som små föremål utslungade i rymden. Typiskt för boken är till exempel stället där Myu beskriver flyktigheten i hennes och Sumires intensiva möte natten innan Sumire försvann:

"Men det handlar om ett ögonblick. I nästa ögonblick är vi tillbaka i vår absoluta ensamhet. Tills vi brinner upp och blir ingenting".

Bilden av satelliterna som ensamma vandrare i rymden återkommer hela tiden som genomgående symbol. Men det är inte bara symboliken som gör romanen till det den är. En viktig roll spelar även de talrika referenserna till västerlänsk litteratur och musik. Att berättarrösten i Sputnikälskling bär namnet K är en i synnerhet lyckad symbios av symbolik och litterär referens. Det är både en anspelning på huvudpersonen i Franz Kafkas roman Process och, tror jag, även Kafkas egen vilsenhet i världen.

Trots att Murakami spelar ut hela sitt register är Sputnikälskling betydligt mer avskalat och tillgänglig än till exempel Kafka på stranden som jag också har läst. Å andra sidan är Kafka på stranden intressantare ur litterär synvinkel. För en läsare som inte har stött på Murakami tidigare är dock Sputnikälskling en bra inkörsport.

Läs även recension i DN, SvD och på bloggen Du är vad du läser.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Augustpriset 2008 - kort reflektion

Och vinnare är:

Skönlitteratur: P O Enquist, Ett annat liv. Ett utmärkt och självklart val, tycker jag. En bok för alla och en var. Läs mera i DN. (Boken finns på Bokus och på AdLibris.)

Facklitteratur: Bengt Wanselius & Paul Duncan, Regi Bergman. Ett mastodontverk som föga förvånar som vinnare, men kanske inte en bok som hamnar under gemene mans julgran, inte minst på grund av priset och vikten (drygt 1200 spänn för 6 kg). Läs mer i DN. (Boken finns på Bokus och på AdLibris.)

Barn- och ungdomslitteratur: Jakob Wegelius, Legenden om Sally Jones. En bok som jag inte vet något om, annat än att den handlar om en gorilla. Läs mera i DN. (Boken finns på Bokus eller på AdLibris.)

Lika som bär?

Visst är Staffan Ulfstrand och Charles Darwin rätt lika varandra? Det är bara längden på håret och skägget som skiljer. Staffan Ulfstrand har skrivit boken Darwins idé (recension i ett tidigare inlägg).

Så sant, så sant!

"Vi jobbar mycket mer än vi borde, bara för att tjäna pengar som vi inte behöver, bara för att kunna köpa saker som vi inte vill ha för att sedan imponera på folk vi inte gillar." Ungefär så sa Amos Oz i K-special häromkvällen. Bland annat klokt och mänskligt. Det var givande att lyssna på honom. Om alla tänkte som han så skulle det inte bli några krig världen.

Den israeliske författaren Amos Oz är kanske mest känd för romanen En berättelse om kärlek och mörker.

Darwins idé. Den bästa idén...

Hur ofta händer det att man kommer på sig själv med att sitta och läsa en bok med munnen gapande av förvåning och fascination? Sällan, eller nästan aldrig. Men när jag läser Staffan Ulfstrands Darwins idé. Den bästa idén någon någonsin haft och hur den fungerar idag så händer det ideligen. Helt otroligt.

Nästa år kommer gamle Darwin att fira ett dubbelt jubileum: det blir 200 år sedan han föddes och 150 år sedan hans viktiga bok Arternas uppkomst kom ut. Människans härkomst kom ut först 1871.

Charles Darwin utbildade sig till präst men när han antog erbjudandet om att följa med på en jorden runt resa tog hans liv plötsligt en annan riktning. Resan tog fem år och det var då han började ställa sig frågan hur det kommer sig att arterna förändras och vilka mekanismer som kan tänkas ligga bakom förändringarna. Det var under vistelsen på Galapagosöarna som evolutionsteorin föddes. Darwins idé om naturligt urval gäller fortfarande och är grund till dagens forskning om så väl mikrober som om hur människan har blivit som den har blivit.

Det Darwin har åstadkommit är inget annat än en naturlig skapelseberättelse, byggd på tillgängliga fakta som går att ompröva vetenskapligt. Enligt hans teori finns det inte längre behov att tro att Gud hade ett finger med i spelet. Revolutionerande och provocerande. I vissa delar av världen ännu idag. Trots alla belägg!

I boken Darwins idé. Den bästa idé någon någonsin haft och hur den fungerar idag berättar Staffan Ulfstrand dels hela den spännande historien bakom Darwins upptäckt, dels gläntar han på dörren till dagens moderna evolutionsbiologiska forskning.

Det är otroligt fascinernade läsning om hur olika arter fungerar, har anpassat sig till varandra, fortplantar sig, tar hand om sin avkomma, skaffar föda och lever. Häpnadsväckande läsning! Tänk vad naturen kan!, utbrister jag med jämna mellanrum och tvingar min närmaste omgivning att lyssna på utvalda stycken.

Språket i boken är populärvetenskapligt och kryddat med humor, även om det bitvis är mer vetenskapligt än populärt, borde jag kanske påpeka. Ibland är det alldeles för många naturvetenskapliga termer och uttryck för mitt humanistiska sinnelag, men jag accepterar svårighetsgraden utan att gnälla, för jag förstår att viss terminologi inte kan undvikas i en text om Darwin och hans evolutionsteori. Det är trots allt ingen barnbok man gett sig in på. Dessutom får man lön för mödan i form av ny kunskap om den fantastiska värld som vi är en del av.

För vilken läsare har Staffan Ulfstrand skrivit boken? För alla som är intresserade av livet på Jorden, av all artrikedom och arternas anpassningar till speciella levnadsförhållanden. Boken är även för alla som fascineras av mysteriet människan och hur hon blivit Homo Sapiens.

Och visst liknar författaren och intresseobjektet varandra ?

En perfekt julklapp för alla vetgiriga. Och billig är den också. Hör Staffan Ulfstrand berätta om sin bok. DN:s recension finns att läsa här. Bokhoran är också fascinerad.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Fler tv-tips i kväll

1) K-special i tvåan handlar om författaren Amos Oz. I kväll kl 20.oo. (Även i SVT2 23/11 och SVT2 24/11.)

2) I Beckman, Ohlson och Can pratar man i kväll kl 21.30 om att vara pretentiös. Eva Beckman samtalar om prettoskräck med Kay Pollak, Björn Ranelid, Henrik Schyffert och Björn Wiman. Är mest nyfiken på vad Ranelid har att säga. Är inte han pretto-personifierad?
(Även i SVT2 23/11, SVT24 24/11 och SVT2 25/11)

Intervju med Bodil Malmsten

Igår den 20 november var Bodil Malmsten gäst i Gokväll. Intervjun i sin helhet kan du se här (ca 4 minuter in i programmet). Bodil pratar om Roberto Saviano och om sin nyligen utkomna bok Sista boken från Finistére. Tyvärr säger hon alldeles för ofta ordet liksom, vilket förvånar mig med tanke på vilken ordkonstnär hon är. Men denna lilla brist kanske bara är bevis för hennes påstående att hon sliter något förskräckligt med varje formulering innan hon publicerar någon text. Ingen är alltså fullkomlig, inte ens författarinnan Bodil, Bokmanias lilla husgud.

Bodils egen kommentar till hur det känns att vara gäst i Gokväll finns på hennes blogg.

Bokenkät

På Ett hem utan böcker hittade jag denna bokenkät:


1. Den värsta läsupplevelse du haft?
Jag brukar helst förtränga sådana. Men en som verkligen har etsat sig i minnet är Storlek 37 av Denise Rudberg. En offatbart dålig bok.

2. Vilken bok har påverkat dig mest hittills?
Det finns flera. Men Greven Monte Christo av Alexandre Dumas har en särställning då den på allvar väckt min bokslukarlust. Jag var i 12-årsåldern och glömmer aldrig känslan. Sen är det Borta med vinden av Margrett Mitchel som gav mig tröst i ungdomen när jag hade det lite svårt och Tisdagarna med Morrie av Mitch Albom som lärde mig lite om vad livet går ut på, egentligen.

3. Har du läst någon bok som du blivit riktigt skrämd av?
Tja, säkert. Men kommer inte ihåg. Kanske När lamnen tystnar och de som kom efter, vad de nu heter.

4. Vad använder du som bokmärke?
Jag gillar snygga bokmärken och har flera stycken som dock gärna försvinner. Och jag skäms för att skriva det, men hundöron förekommer.

5. När brukar du läsa? Hemma, på jobbet, på morgonen, på förmiddagen, på kvällen, innan du lägger dig...?
Till vardags är det kvällar som gäller, när jag är ledig när som helst det är möjligt. Nästan aldrig i sängen innan jag somnar, för då somnar jag.

6. Vad var den första bok du läste?
Omöjligt att minnas titeln. Men den handlade om en flicka som inte hade några föräldrar och var mycket ensam. Jag var kanske 8 år.

7. Vad är bättre, pocket eller inbundet?
Båda har sina fördelar respektive nackdelar. Brukar köpa både och.

8. Vilken bok läser du nu?
Lyssnar på Människohamn av John Ajvide Lindqvist. Ska kanske börja på P O Enqvists senaste. Eller något annat. Bokhögen är höööög.

9. Och vilken sida är du på?
Tredje skivan.

10. Brukar du lämna "kännetecken" i dina böcker? (klottrar i dom, spiller mat/dryck på dom & andra barbariska åtgärder?)
Jag markerar gärna intressanta ställen och stryker under citat. Mat och dryck spiller jag inte avsiktligt, men olyckor händer.

11. Påverkar titeln/omslaget dig om du överväger att läsa en bok?
Inte så mycket, tror jag. Jag väljer böcker utifrån vem som har skrivit dem eller vad jag har hört om dem. Jag gör alltså vanligtvis ytterst medvetna bokval.

12. Sidantalet, då?
Spelar ingen roll.

13. Brukar du bläddra fram till sista sidorna för att få reda på slutet?
Måste jag svara på det? Ja, jag vet att jag är hopplös!

14. Finns det någon bok du läst flera gånger?
Självklart. Flera stycken.

15. Har du råkat ut för någon olycka som böcker varit orsaken till?
Fick en bokhylla över mig en gång, men då var jag barn.

16. Brukar du sälja/ge bort dina böcker eller klänger du dig maniskt fast vid dem, även om det är någon bok du inte gillar?
Jag rensar bort böcker som jag är "färdig" med. Det vill säga som jag inte vill läsa fler gånger och som jag så att säga vuxit ifrån. Eller som jag inte gillade.

17. Tar du med dig boken du läser på toa?
Näh, fy, aldrig! Tycker att det är äckligt när folk läser på toan. Har bacillskräck.

18. Just det, läser du i badrummet?
Det är en annan sak. Ett varmt bad, levande ljus, ett glas vin på badkarskanten och en bra bok. Härligt.

19. Har du något boksystem? Skriver du upp vad du läser/ska läsa/ska köpa/köpt för böcker? Skriver du kanske till och med läsdagbok?
Innan bloggen skrev jag en läsadgbok. Nu är det bloggen som gäller. Men inga listor i Excel, det ser jag ingen mening med.

Länge leve Selma!

Idag den 20 november 2008 är det Selmas 150-årsdag. Ett fyrfaldigt leve: hurra, hurra, hurra, hurra!

En svunnen dag

Ett av det tråkigaste som finns för en bokmal är att bli sängliggande utan att kunna läsa. Ännu värdelösare blir det när man knappt kan lyssna på en cd-bok där man ligger i mörkret under filten och med ett huvud som värker och värker, för man somnar stup i ett så dåsig som man är. Migrän är inte kul! En bortkastad dag. Totalt värdelös! Och blogga? Glöm det! Hjärnan är som gröt och dataskärmen attackerar ögonen med sitt starka sken. Inte skönt alls. Men man vill ju så gärna, bara en liten stund - sitta vid datorn som vanligt. Har roat mig lite med testet If You Were a Poet som ska kartlägga ens litterära temperament och resultatet har gjort mig lite snopen. Jag vet inte vem Sapphire är, har aldrig hört talas om henne (där är vi fler, har jag förstått), så det är omöjligt för mig att avgöra testets pålitlighet. Fast jag kan ju, så snart benen bär mig igen, gå till biblan och låna något av denna för mig hittills okända Sapphire.

Var nöjd...

Var nöjd med allt som livet ger
och allting som du kring dig ser
glöm bort bekymmer, sorger och besvär.
Var glad och nöjd, för vet du vad?
En björntjänst gör ju ingen glad.
Var nöjd med livet som vi lever här.
Varthän jag än strövar, varthän jag än går
står djungeln och snår kring mina spår.
Jag älskar bin och deras bon,
för honung är ju min passion
och vill du av myror få munnen full
så ta en titt under sten och mull.
Kanske smaka på dem!
-Äta myror?
-Ha ha, det är världens käk.
Kittlar döskönt i kistan.

(Baloos sång, ur Djungelboken. Text och musik Richard & Robert Sherman. Sv text: M. Söderhjelm)

Ha en skön söndag. Och måndag och tisdag och ...alla andra dagar också!

För att lämna röstmeddelande tryck stjärna

När jag senast skulle resa med tåg, en och en halv timme dit och en och en halv timme tillbaka under en och samma dag, tog jag med mig Bodil Malmstens För att lämna röstmeddelande tryck stjärna i handväskan. En lagom nätt pocketbok att stoppa i handväskan. Så fort tåget rullade iväg åkte boken fram. Innan ens fem minuter hade gått bromsade vi in vid min slutdestination. Jag menar att det kändes som fem minuter. Så uppslukad blev jag av boken.

Jag blir visserligen alltid uppslukad av Bodil Malmstens böcker, det har säkert alla som följer den här bloggen redan förstått. Fast i alla fall...

Vill du läsa en fängslande samtidsskildring av människors liv i Sverige? Läs då För att lämna röstmeddelande tryck stjärna. Det är en bok där fem svenskar, män och kvinnor i olika åldrar, pratar om sig själva. För sig själva. De är ganska ensamma. De mår dåligt fast de är friska, de längtar och de har gett upp. De lever i ett samhälle men känner sig totalt utanför. På omslaget står det att de här människorna "skulle kunna prata med varandra men eftersom de är svenska människor som inte känner varandra så gör de inte det". Och så är det ju, eller hur. Typiskt svenskt.

Det bodilmalmstenska språket slår alltid huvudet på spiken (eller tvärtom, föresten). Bodil Malmsten kallar saker och ting vid deras rätta namn, hon är cynisk och rolig och obarmhärtigt ärlig. Texterna är sorgliga och roliga på en och samma gång.

För att lämna röstmeddelande tryck stjärna är som en bruksanvisning i hur man inte ska göra om man vill vara åtminstone en liten gnutta lycklig någon gång i livet. Det är en bok som man förmodligen vill läsa flera gånger, för så är det med Bodil Malmsten - hon finner alltid hopp i den djupaste förtvivlan.

Köp boken på Bokus eller på AdLibris.

Nya länklistan...

över mina favvobloggar fyller mig med förtjusning. Nu har jag koll över vem-vad-och-när. Strålande.

Varning för julbluff!

OBS! Den som spikar på julafton har allvarliga problem är inte någon uppföljare till Den som inte tar bort luddet ska dö!. Det är exakt samma bok men i en röd julutgåva. Eftersom det tydligen inte står på omslaget kan man lätt tro att innehållet är nytt. Det är det alltså inte.

Förlagets beskrivning lyder som följer: "Julutgåva av succén Den som inte tar bort luddet ska dö! Nytt omslag, ny titel - samma innehåll."

Bokmania buar! Skumt, onödigt, larvigt. Ett idiotiskt säljknep. Vad är det för fel med gult? Min åsikt är att en så vansinnigt rolig bok som Den som inte tar bort luddet ska dö! borde ha förmåga att hitta till sina läsare även oavsett färg. Påsk eller jul, strunt samma.

RS & SR kommer och möts

RS SR

Vad spännande! En begivenhet som man bara inte får missa är på gång. Den 25 november kommer Roberto Saviano och Salman Rushdie att samtala på tema "Det fria ordet och det laglösa våldet" och hela seminariet ska filmas av SVT (tacka vet jag public service). Båda författarna kommer på inbjudan av Svenska Akademien och träffas i Börssalen. Hoppas att SVT tänker sända direkt eller åtminstone rätt snart efter. (Läs mer i DN)