fredag, augusti 31, 2007

Universum sover

Se så tyst det är i världen.
Himlen är täckt av stjärnor
gåvor från natten
Det är en sådan stund
då man står upp och talar
till universums och historiens sekler

Hallå alla brandmän
man klättrar försiktigt på ett brinnande hjärta!
Tunna efter tunna full med tårar pumpar jag.
Jag vill klättra nerför revbenens stegpinnar.
Nu hoppar jag! Hoppar jag! Hoppar jag!
Men stegen brister.
Man kan inte hoppa från ett hjärta som brinner.

Släpp fram mig!

Mig stoppar ni inte så lätt.
Jag vill helt lugnt påpeka några saker –
Vare sig jag ljuger eller har rätt.
Titta – man har huggit av stjärnornas huven
Och allting blöder i en himlamassaker!

Hej du!
himlen!
Ta av dig hatten!
Jag kommer!

Tystnad.
Universum sover
det väldiga örat är lutat mot tassen
med gnistrande stjärnklor.

(Vladimir Majakovskij)

Skuggsidan

Jag befinner mig på skuggsidan. Det betyder att jag just nu är insnöad på Linda Skugge. Jag har alltid haft en slags hatkärlek till henne, tyckt både att hon var dum i huvudet och smart. Jag tycker inte längre att hon är dum i huvudet men jag vet inte om jag gillar eller ogillar henne, enbart. Det är blandat. I vilket fall som helst har hon min beundran för sitt sätt att skriva, för att hon inte räds trampa folk på tårna. Att jag inte alltid gillar själva ämnet är ganska ovidkommande. För min del blir det alldeles för tröttsamt i längden med småbarnsbestyr, kräk och blöjor, sådant är inte längre min verklighet. Men många andras, så låt gå, det är okej. Det som förvånat mig mest under läsningen av hennes ”samlade bloggverk” och diverse krönikor på nätet är att hon inte alls är nåt uppblåst feministiskt monster i turkosa ormskinnstövlar (det är ungefär den föreställningen jag hade om henne hur klichéartat det än låter, var jag fick den ifrån vet jag inte), utan är en snål hönsmamma från radhuset i förorten. Dessutom har hon humor. Bitsk, men likväl humor. Hennes krönikor har alltid något att säga och hon är expert på att hitta folks svaga punkter och klämma åt just där så det svider, men hon är ladrig taskig utan anledning. Klart hon är en nagel i ögat och en finne i r…. på folk. Sånt är alltid spännande att bevittna, tycker jag. Ingen lattekrönikör från city som bara flummar runt i det blå. Go Linda!

torsdag, augusti 30, 2007

Promenadtankar

Kvällspromenad medan solen ännu skiner. Noterar följande:
  • Nyponen börjar bli röda, så röda.
  • Hur kan folk ha något så fjantigt som citrogula gardiner i garaget?
  • Det är synd och skam när saker och ting lämnas åt förfall för att ingen bryr sig, till exempel vackra trädgrindar och gamla trädgårdmästarhus från början av förra seklet.
  • På stranden finns det fortfarande spår efter bara fötter i sanden. Människorna är borta.

Högskolepoäng bra mot cancer

Enligt en ny (!) undersökning har högutbildade människor 40% större chans att överleva ett tjugotal olika cancerformer jämfört med lågutbildade och möjligheten att överleva en cancersjukdom ökar dessutom ju högre utbildning patienten har. Vad bra, nu känner jag mig supertrygg med mina 285 hp, haha. Skönt att kunna ha åtminstone nån praktisk nytta av dem.

onsdag, augusti 29, 2007

Nyhetsnotis

I USA går det 92 vapen på 100 amerikaner, spädbarn och dementa åldringar inräknade. Är de helt galna där borta?

tisdag, augusti 28, 2007

Bokpanel tisdagen den 28 aug

Det var faktiskt jätteroligt att vara med i radio tidigare idag. Den positiva kick som jag fick till följd av "medial exponering" varade så gott som hela dagen. Nu hoppas jag att det bli fler tillfällen eftersom jag fick blodad tand och det kändes inte alls nervöst att sitta i direktsändning, konstigt nog. Min panelkollega har för övrigt en hemsida som heter Svarta böcker och som handlar mest om just böcker. Värt ett besök.

måndag, augusti 27, 2007

Chiquita och Lindex

Jag bojkottar Chiquitas bananer, har inte köpt en enda av deras bananer på säkert tre månader. Förut köpte jag dem ibland när de kravmärkta var slut, för bruna eller för gröna. Men inte nu längre, nu blir jag hellre utan eller tar ett äpple i stället. Chiquita-bolaget är ett skurkbolag som först låtit mörda fackliga representanter i de områden där deras bananer odlas och sen anlitat ett PR-skurkbolag för att förbättra sitt nedfläckade yrke. Jag tänker aldrig mer äta deras jävla bananer.

Förra veckan var jag på stan och handlat höstkläder: byxor, blusar och kofta på Lindex. Jag handlar nästan alla mina kläder på Lindex då jag tycker att deras kläder är snygga, prisvärda och passar min kropp. Har alltid handlat där. Och nu kommer katastrofen! I dagens tidning läser jag att Lindex också är ett skurkbolag som man borde bojkotta eftersom det inte följer de uppförandekoder om förbud mot barnarbete, tvångsarbete och diskriminering som finns. Det har gjorts en stor undersökning av hur stora klädkedjor bedriver miljö- och etikarbete i produktionen, som mest kunde man få 100 poäng. Lindex har kammat hem futtiga 17! Det är föga tröst att Benetton och Esprit är ännu sämre (9 resp 4 poäng) för där handlar jag aldrig och nu tänker jag definitivt inte börja. HM däremot har klarat sig bra (73 poäng). Jag har inget utpräglat förhållande till HM fast det händer att jag köper ett och annat basplagg där.

Jag tycker att det är viktigt att ta ställning till saker och ting och agera i det lilla, göra så gott man kan även till vardags. Så nu har jag fått något att bita i. Blunda eller vara konsekvent? Det är det som är frågan… Det är så mycket lättare att vara politiskt korrekt i fråga om bananer, känns det som. Fast försöka ska jag göra.

torsdag, augusti 23, 2007

Läslycka

"Bra litteratur kostar i tid och närvaro och insats och koncentration. Kanske är litteratur den konstart som kostar mest, eftersom den inte strömmar emot dig så självklart som musik eller film eller teater kan göra. Det finns ett motstånd och en tröghet som är otidsenligt kompakt. Kanske är det därför som litteraturen trots sin ringa ekonomiska exklusivitet fortfarande betingar så hög status?"
(Anna Hallberg, DN)

Siffernoja

Jag har ett mycket speciellt förhållande till siffran 22, i synnerhet om den betecknar ett visst klockslag. Om jag lyckas lägga mig just när digitala klockan på nattygsbordet visar 22:22 tar jag det alltid som ett gott tecken fast jag inte vet inför vad. Men tvåorna på rad lugnar mig och jag sover gott. Tror jag. Det ser snyggt ut på något sätt. Utan att låtsas om det anstränger jag mig så ofta som möjligt gå till sängs vid 22:22. En harmlös noja som jag håller hemlig. Så berätta inte för någon!

onsdag, augusti 22, 2007

Simultanförmågan

När det gäller böcker har jag simultanförmågan och just nu läser jag tre samtidigt. Alltså inte på en och samma gång rent tidsmässigt, men jag har dem på gång samtidigt. Olika genrer, det är dagsformen som avgör vilken det blir just då - kanske en lättare sak (Linda Skugges pocketutgåva av Blogg 2005-2007) eller en humoristiskt samhällskritisk mumsbit (Volvo Lastvagnar av Erlend Loe) eller en tungviktare (Nabokovs Lolita). Fungerar hur bra som helst. Inte svårt att välja alls, kroppen lurar man inte, den säger vad den vill ha. Men ingen "öronbok" i bilen, det är länge sen jag var på biblan. Några tips?

Volvo Lastvagnar

Volvo Lastvagnar är en fristående fortsättning på Doppler av Erlend Loe. Galen humor, udda figurer och mycket värme. Att läsa Volvo Lastvagnar (eller Doppler för den delen) är som att frossa i godis. Man får en humor- och ironikick. Boken är svår att beskriva, den liknar inget annat. En pigga-upp-sig-med-bok när arbetsdagen håller på att ta ut sin rätt och man nästan slocknar i soffan.

I den här boken hamnar Doppler, hans son Gregus och älgkalven Bongo i Värmland i Sverige. De har gått till fots från Oslo. Vi möter även Maj-Britt, en bitter och hämndlysten gammal dam som blivit begiven på hasch och reggaemusik, och hennes ärkefiende von Borring, en fågelälskande gammal scout. Tyvärr anser Gregus och Bongo att Doppler bara festar och röker hasch och inte längre för sitt korståg mot oduktigheten, så de lämnar honom. Doppler behöver hjälp att komma ut ur rökdimman och det är där von Borring kommer in i bilden. Det som händer är galet, sjukt, komiskt och helt osannolikt men det gör inget. Jag köper storyn med hull och hår.

Erlend Loes författarstil i Volvo Lastvagnar förtjänar några ord den också. Loe som författare är ytterst närvarande hela texten igenom, han pratar med oss läsare, sina kritiker och med sig själv när han hela tiden resonerar kring sitt skrivande och bokens tillkomst. Metafiktionen är konsekvent genomförd och fungerar bra, eller så har jag blivit van vid Loes stil.

(Men oss emellan: Doppler gillade jag mera. Undrar hur den tredje och avslutande delen kommer att bli...)

tisdag, augusti 21, 2007

Busstankar

Idag är det också buss som gäller, men idag är jag helt med på noterna. Antagligen för att jag har sovit så gott i natt, även om jag fryser om tårna idag också.

Förut åkte jag jämt buss. Jämt betyder tills jag tog mig samman, tog körkort och köpte bil för drygt två år sedan. Sedan dess är min Opel alias Röda faran en av mina favoägodelar. (Vad ska jag ta mig till när den har rostat ihop?) Fast att åka buss är bra, miljöaspekten icke inräknad. Det är bra för man kan sitta och helt försjunka i sina tankar eller så kan man läsa en bok - visst kan man filosofera i bilen också och visst kan man "läsa" böcker med öronen i bilen, men det är inte samma sak. Inte riktigt. Jag har åkt buss i nästan hela mitt liv, så jag vet. Har bara nästan glömt bort det. Gud vad jag är nostalgisk plötsligt, man skulle nästan kunna tro att jag tänker börja åka kollektivt igen, vilket tar 1,5 timme i stället för 0,5 timme med Röda faran. Det avgör saken utan ytterligare betänkligheter - det är bilen som gäller och basta.

Inget sammanhang alls

Klockan 07:28:
På torget sitter ett gäng a-lagare och dricker öl. Hur kan någon överhuvudtaget vilja ha öl på morgonen?

Klockan 09:35:
Tidningens framsida rapporterar om orkanen Dean. Jag är glad att jag bor i Sverige och inte i Mexikanska viken. Tack gode gud!

Klockan 12:25:
Äntligen lunch- och bloggdags.

måndag, augusti 20, 2007

Det reder sig nästan alltid



Ljuset i tillvaron - chefen bjuder på tårta för att visa oss sin uppskattning. Sånt händer inte varje dag... Vi mumsar i oss tills vi inte orkar mer och det känns bra.


Måndag :-(

I natt låg jag och vred mig och tänkte på ditten och datten utan att få något vettigt uttänkt. När jag väl hade somnat var det dags att stiga upp, du vet säkert själv hur det är. Sen fick jag åka buss till jobbet då jag lånat ut min lilla bil och frös om tårna i sommarsandalerna. I centrum var det fortfarande nedskräpat efter helgens festligheter och torget luktate sopbilar och bajamajor. Det var äckligt. Vid tio fick jag huvudvärk. Bättre början på en ny vecka skulle jag inte alls ha något emot. Ska dock försöka gilla läget och inte hänga läpp. Nu är jag hungrig och ska äta min lunch. Klockan ett är det möte.
Ha en bra dag...

lördag, augusti 18, 2007

Helgyra

Lördag. Det ser ut som om husmödrarnas årsmöte skulle äga rum hemma hos oss i morgon, ungefär. Utöver en veckostädning som är noggrannare än vanligt tvättar vi fönster i hela huset och jag slänger till och med alla överväxta krukväxter och åker iväg för att köpa nya, mycket fräschare och grönare. Planterar om dem, med lecakulor och allt. Väldigt fint, jag lovar.

Det där med fönstertvätt har legat över mig rätt länge och om inte min man hade med en väldigt bestämd stämma deklarerat att "vi är för fan inga moderater", så hade jag tagit hit en städfirma, det vore säkert värt femhundra spänn, tyckte jag. Men är man ett team får man ta hänsyn till varandras principer och hjälpas åt. Det gick bra det med. Jag är egentligen ingen moderat jag heller.

Trädgården har också fått en omgång. Mycket har blommat ut och över och vissnat, trädgårdssaxen hade fest. Kunde inte låta bli att inhandla några nya plantor (när jag ändå var i växthandeln) och planterade dem i eftermiddags. Höstaster i lila och flicköga i gult. Nu hoppas jag bara att rådjursbocken som har för vana att äta frukost i vår trädgård inte blir alltför förtjust, den jäkeln. Jag orkar inte att gå ut igen för att fixa med medlet mot rådjur.

Nu ska jag bara slappa i soffan med vinglaset i ena handen och boken i den andra. För det är visst inget på tv i kväll.

torsdag, augusti 16, 2007

Tufftuff

Tufftufftuff tuffar dagen mot kvällen. Tuff var arbetsdagen. Fast om en halvtimme sitter jag på en trevlig After Work restaurang och pratar böcker med mina medsystrar från Litterära klubben. Så här första gången efter sommarlovet brukar vi träffas ute, i stället för hemma hos någon av oss, för det är mysigt att sitta på en uteservering i kvällssolen (om man har tur), ta ett glas vin (om man kan) och vara "kulturell" i största allmänhet. Sommarens läsläxa var Svinalängorna och Montecore. Det är ett bra tag sedan jag läste båda böckerna men visst kommer man ihåg... Hoppas jag.

Jo, den tjeckiska sångkören i går var helt fantastisk. Vilken tur att vi (det vill säga jag) orkade lämna tv-soffan.

Beroende

Jag är bloggberoende. Tänker på ord, ämnen och bilder hela tiden för det är så himla roooliiigt att blogga (läs: skriva, läs: ta bilder, läs: koppla ihop ord och bild). Jag får en liten kick varje gång ett nytt inlägg flyger iväg hit. Ändå är det i första hand för min egen skull jag skriver, att jag har läsare tar jag som en jättebonus.

Nu, när jag kan blogga direkt från mobilen, kommer min nördighet att förvärras - är jag rädd. Jag tar en bild med mobilkameran, skriver rubrik och text och klickar på "skicka till blogg". Och så vipps, inlägget ligger här på en sekund. Är det inte otroligt?

Förresten, finns det nån AB-grupp (anonyma bloggare) nånstans? Och en anhöriggrupp? Hej, jag heter Lasse och min fru är bloggmissbrukare. Haha.

Loppisfynd

Jag är stormkär i min lilla handväska som jag hittade på loppis i början av sommaren. Pris: 10 kronor, prutat och klart. Den är lite fulsnygg, men har i mina ögon en egen personlighet. Det sa bara klick.

onsdag, augusti 15, 2007

Tjeckisk sångkör



Ett kyrkorum. Sitter på en hård och för ryggen obekväm bänk och känner förväntan. Snart ska jag njuta av en tjeckisk sångkör från Pardubice. Förresten kommer min släkt på svärdsidan från Pardubice, så det känns nästan som släktträff. Ovanligt att höra så många tjeckiska röster runt omkring sig, tjeckiskan ljuder oblygt bland publiken. Snart börjar konserten, det är fem minuter kvar. Ute regnar det. I hjärtat sprids värmen. Det kommer att bli en njutningsfull timme, helt säkert.

Andlig frihet

Härom dagen spelade radion Sailig med Rod Stewart, denna numera klassiska låt från 1975, och texten kom till mig på ett sätt som den aldrig gjort tidigare. Att alltid, för alltid, söka efter en högre mening, en andlighet, en Gud om man så vill - att aldrig sluta försöka hitta Det.

Sailing är skriven av Gavin Sutherland och Rod Stewart sjunger den på sitt musikalbum Atlantic Crossing.


I am sailing, I am sailing,
home again 'cross the sea.
I am sailing, stormy waters,
to be near you, to be free.

I am flying, I am flying,
like a bird 'cross the sky.
I am flying, passing high clouds,
to be with you, to be free.

Can you hear me, can you hear me
thro' the dark night, far away,
I am dying, forever trying,
to be with you, who can say.

Can you hear me, can you hear me,
thro' the dark night far away.
I am dying, forever trying,
to be with you, who can say.

We are sailing, we are sailing,
home again 'cross the sea.
We are sailing stormy waters,
to be near you, to be free.

Oh Lord, to be near you, to be free.
Oh Lord, to be near you, to be free,
Oh Lord.



söndag, augusti 12, 2007

Epik i kistan - eller kanske inte ändå

I dagens DN fortsätter debatten om deckarromanens potentiella farlighet och skönlitteraturens hotade överlevnad och denna gång höjs de positiva rösterna - de som menar att skönlitteraturen alltid klarar sig och att kriminalromanen inte alls utgör något större hot. Skönt att höra. I vilket fall som helst kommer antalet nyutgivna deckare under hösten att minska rejält. För mig är det oväsentligt om den planerade minskningen beror på att marknaden är mätt på halvdåliga deckare eller på att förlagen har ryckt upp sig. Det ser ut att bli en spännande bokhöst av utgivningslistan att döma. Nu återstår bara att bokhandlarna och biblioteken lyckas få ut åtminstone några av de skönlitterära höjdarna till den breda läsarmassan. Vad sägs om att hoppa över nya Marklund och nye Guillou i höst?

Jag är medveten om att det låter som om jag aldrig läser deckare, men det är inte sant. Det finns några mycket bra deckarförfattare och även jag har mina favoriter. Jag missar ogärna Karin Alvtegen, Inger Frimansson eller norskan Karin Fossum. Just den sistnämnda är min personliga deckardrottning.

fredag, augusti 10, 2007

Berusa er!

Dagens dikt heter Berusa er! Det är en prosadikt om vikten att njuta av livet och är skriven av Charles Baudelaire (1821-1867)

Man måste alltid vara berusad. Det är allt: det är det enda det är frågan om.
För att inte känna Tidens förfärliga börda som knäcker era skuldror
och böjer er mot marken, måste ni berusa er utan uppehåll.
Men med vad? Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag. Men berusa er!
Och om någon gång, på trappan till ett palats, på det gröna gräset i ett dike, i ert rums dystra ensamhet ni vaknar och berusningen redan är förminskad eller försvunnen, fråga vinden, vågen, stjärnan, fågeln, klockan, allt det som flyr, allt det som kvider, allt det som rullar, allt det som sjunger, allt det som talar, fråga vilken tid det är.
Och vinden, vågen, stjärnan, fågeln, klockan skall svara er:
"Det är tid att berusa sig! För att inte vara Tidens plågade slavar, berusa er utan uppehåll!
Med vin, med poesi eller med dygd, allt efter behag."

torsdag, augusti 09, 2007

Föräldrar är också människor


Låt mig presentera mina föräldrar. Fotografierna visar dem långt innan de blivit mina föräldrar, i ett skede av sina liv som jag inte vet något om. Jag har inte haft en aning om att min far kunde rida, inte förrän jag hittade fotot för ett par år sedan. Han dog 1987. Det är överhuvudtaget väldigt lite jag vet om honom fast jag växte upp i den så kallade kärnfamiljen. När det gäller min mamma har hon inte haft en cykel så länge jag och min syster kan minnas. Hon cyklade aldrig. Om henne vet jag lite mer, men säkert bara "officiella versioner". Jag skriver detta för att illustrera hur lite jag vet om mina föräldrar som de människor de faktiskt är eller har varit. Jag känner dem bara som mina föräldrar, inte som individer med egna liv och drömmar. Ens föräldrar är också människor... Vilken upptäckt!


Jag tittar på fotografierna och önskar jag kunde lära känna den unga mannen och den unga kvinnan, samtala med dem en stund. Vad har de gjort just då, vad har de drömt om, vad ville de med sin framtid? Jag vet vad de har blivit, men inte vad de ville bli. Det är lite sorgligt. Men mamma har jag fortfarande möjlighet att fråga, om jag verkligen vill... Men nu slår det mig - jag är också förälder. Hur ser min son på mig? Undrar han nånsin vem jag är bakom mammafasaden?

Epik i kistan

Det pågår en debatt om den svenska romanens framtid och det var på tiden. Trots att det ges ut fler böcker än någonsin är det kris, sägs det, man pratar om "epik i kistan". Varför? Därför att deckarromanen genom sina framgångar urholkar skönlitteraturens kvalité. Skönlitterära romaner har på senare år trängts undan av bästsäljande deckare vars kvalité i bästa fall är medelmåttig. Författaren Ernst Brunner jämför dem med "skarvarna som skiter ner hans sommarö". En hård jämförelse, men jag förstår honom. Hur kommer det sig? Visst är det bra att folk läser böcker. Visst är det bättre att folk läser deckare än att de inte läser alls. Men det konstiga är att statistiskt har läsning inte alls ökat, snarare tvärtom. Det verkar som att ribban har sänkts, att det bara är en enkel underhållning som människor vill ha, naturligtvis på bekostnad av de riktigt betydande författarna idag - och till dem hör varken Liza Marklund, Jan Guillou, Camilla Läckberg eller Stig Larsson.

Bästsäljare och skönlitteratur är inte längre samma sak, avgrunden mellan de båda växer för varje år. Det sorgliga är, och här citerar jag Ernst Brunner igen, att "Jan Guillou som tillhör de absolut största skräpförfattarna inom svensk litteratur också upplever sig som skönlitterär författare. Detsamma gäller antagligen många av deckardrottningarna. De har backats upp av kritiker och marknad att tro att skönlitteratur ska se ut som de skriver den."

Det är inte det att deckarförfattarna skulle sakna fantasi, inte kunde bygga upp storyn eller inte vävde in ett visst mått av samhällskritik blandad med realism. Nej, det är de ganska bra på. Problemet är att de generellt sett är hopplöst dåliga stilister. De har ett litterärt språk som säkert skulle lyfta noveller i tidskriften Min häst, men duger inte till att föra August Strindbergs eller Selma Lagerlöfs kulturarv vidare. Däri består tragiken.

Själv längtar jag efter svenska romaner med bredd och djup, sådana som gör att man begriper världen omkring sig bättre, att man lär sig något nytt om hur det är att vara människa och som dessutom är skrivna på ett språk man bara suger i sig som livgivande elixir. Sådana romaner är sällsynta idag, men de finns - tack och lov (till exempel av Jonas Hassen Khemiri, Kerstin Ekman, P O Enquist, Mirja Unge, Carl-Johan Vallgren, Susanna Alakoski, Björn Ranelid, Bodil Malmsten, Marie Hermansson eller Marcus Birro). Men tittar man på försäljningsstatistik som Svensk Bokhandel har sammanställt ser man att åtta av tio böcker på topplistan är deckare, en är en riddarroman och den tionde boken är Marian Keyes senaste verk. Så ser verkligheten ut. Jag blir illamående.

Skrivande gör världen mera begriplig

"Litteratur är tröst och igenkänning. Allt skapande, det är min fasta övertygelse, är sprunget ur en defekt, en saknad, en brist. Vid katastrofer blir pennan viktig för många människor. Man skriver för att göra världen runt omkring en aning mer begriplig." (Marcus Birro)

Om skrivande

Skrivande gör världen mera begriplig

"Litteratur är tröst och igenkänning. Allt skapande, det är min fasta övertygelse, är sprunget ur en defekt, en saknad, en brist. Vid katastrofer blir pennan viktig för många människor. Man skriver för att göra världen runt omkring en aning mer begriplig." (Marcus Birro)

onsdag, augusti 08, 2007

Tredje gången gillt

Jag kan inte låta bli att nämna ytterligare en norskdoftande sommarupplevelse, det får bli tredje gången gillt som det heter. Har inte alls tänkt på att våra semesterveckor i år var så in i Norden "norska". Det är nästan lite lustigt. Men i alla fall...

I mitten av juli var vi ett par dagar i Tällberg i Dalarna i syfte att besöka Dalhalla och lyssna på norskan Sissel Kyrkjebös vackra sång hela kvällen igenom. Dalhalla är en mäktig musikscen, helt fantastisk både i skymning och i strålkastarljus. Akustiken är trollsk. Sissel är en fantastisk sångerska. Men när fyra tusen personen iklädda färggranna regnkappor och med plastluvorna över halva ansiktet sitter i regnet - att beskriva det med uttrycket "regnet står som spön i backen" känns i det här fallet som en underdrift - och njuter av musiken av pur envishet för man har ju trots allt betalat åtskylliga hundralappar i biljettpris redan i december förra året, ja - då är upplevelsen närmast surrealistisk, inte ens komisk. Som uppradade blöta påskkycklingar i alla hemska gälla färger satt vi åskådare där, stela av vätan och plaskande klappade våra skrynkliga händer när det begav sig. Även när Sissel uttryckte sin förtjusning över regnets vackra susande i sommarkvällen, vilket påminde henne om hemstaden Bergens mysiga atmosfär (har de två hundra regnadagar om året där eller är ännu fler?). Och Idas sommarvisa sjöng vi alla tillsammans, spöregnet till trots. Det kändes faktiskt inte dumt alls.

Alla som någon gång varit i Dalhalla på konsert påstår att ett Dalhallabesök är oförglömligt. Det är det i allra högsta grad för oss också, även om inte på ett sätt som vi från början har föreställt oss.

tisdag, augusti 07, 2007

Berlinerpopplarna

Fördelen med att få böcker i present är att man på det sättet upptäcker små pärlor som annars lätt förblivit gömda i sitt pärmskal på bokhandelns botten. En sådan liten pärla har visat sig vara boken Berlinerpopplarna av den norska författarinnan Anne B Ragde. Redan omslaget väcker stämning och undran – en gammal gård vid randen av en norsk fjord med blå berg i bakgrunden; allt på bilden är egentligen översköljt av ett blått disljus. Man anar att lugnet bara är på ytan, att vattnet i fjorden är en svart djup utan botten… Känslan av slumrande förväntan och händelser som ännu inte anar att de kommer att hända lyser igenom lika stark som den bleka fullmånen på omslaget.

Berättelsen har sitt centrum på en släktgård utanför Trondheim där tre sinsemellan mycket olika bröder som inte har träffats på tjugo år samlas vid sin mors dödsbädd, det är adventstider. Inte ens utgångspunkten är given, desto mindre själva utgången. Persongalleriet är skapat med sådan skicklighet att man tror sig sitta så nära människorna att det bara räcker att sträcka ut handen för att röra vid dem. De är i allra högsta grad levande, liksom miljön som de rör sig i. Karaktärerna, färgerna, dofterna, det glamourösa och det förfallna, det udda och det i våra ögon normala, allt tycks man ha inom räckhåll. Författaren verkar vara lika hemmastadd i svinstallet som i Köpenhamns glamourösa miljö.

Vi möter begravningsmannen Margido som aldrig funnit någon att älska, Erlend som lever i ett homosexuellt förhållande och är dekoratör i Köpenhamn, samt Tor som driver den förfallna gården och som har en okänd dotter vid namn Torunn. Alla är de ganska luggslitna av livet.

”Jag ville att de skulle ha så långt mellan sina världar som möjligt. På så sätt kunde jag visa hur starka rötter och blodsband är när det kommer till kritan”, säger författaren Anne B Ragde (Sundsvalls tidning, 060912).

Berättelsen rör sig framåt genom gradvisa avslöjanden av familjehemligheter och livslögner när tystnaden bryts, genom länge undertryckt vrede som väntar på att få upplopp och genom försiktig längtan efter försoning. Hat, förakt, makt, plikt, självbehärskning, självutplåning, längtan efter kärlek, rädslan inför livet – allt detta påverkar familjerelationerna i denna något pittoreska miljö.

Berlinerpopplarna är en fängslande historia som det är svårt att lägga ifrån sig och som lämnar spår efter sig i ens medvetande ett bra tag efter att man slagit igen boken. Det brukar vara så med böcker som lär oss hur det är att vara människa, på gott och ont. Visserligen håller jag inte med att det är en feelgood-bok som det står på omslaget, men visst finns det en försoning i berättelsen.

Jag ser fram emot uppföljaren som redan är på gång. Och sen har jag hört att boken filmatiseras i Norge – det ska bli en norsk variant av Änglagård (och visst finns det likheter när man tänker efter.)

söndag, augusti 05, 2007

En lång dags färd mot natt

Att vara en del av Livet självt

I fjärde akten av Eugene O`Neills pjäs En lång dags färd mot natt sitter yngste sonen Edmund och pratar med sin far om sitt livs höjdpunkter. Det är ett mästerligt stycke! Språket, närvaron, känslan... Det är ett stycke som det är omöjligt att inte fastna för, inte ta till sig. För visst har var och en av oss någon gång, någonstans, i någon form, upplevt något liknade. Naturen och kärleken har ibland kraft nog att ge oss känslan att vi uppgår i något större utanför oss själva. En sådan känsla är magisk och nästan omöjlig att beskriva. Om man inte är O`Neill, förstås:

"Vill du höra på mina? Dom hänger med sjön allihopa. Här har du en: Det var när jag gick med den där norska fullriggarn, på Buenos Aires. Fullmåne i passaden. Det gamla skrovet gjorde fjorton knop. Jag låg framme på bogsprötet, vänd mot akterskeppet, och vattnet var rykande skum under mej och masterna med alla sina vita segel i månskenet tornade upp sej över mitt huvud. Jag blev berusad av skönheten och den sjungande rytmen i det, och för några ögonblick var jag - upplöst, fri! Jag uppgick i havet, i vita segel och flygande skum, i skönheten och rytmen, i fartyget och månskenet och den höga, disiga stjärnrymden! Utan förflutet eller framtid uppgick jag i friden och enheten och en vild glädje, i någonting större än mitt eget liv, än människolivet, i Livet själv! I Gud, om du vill uttrycka det så. - Och en annan gång: På Sydamerika-linjen, när jag hade dagvakten uppe i utkiken. Det var stiltje den gången, bara lång, loj dyning och en långsam sövande rullning. Passagerarna sov och ingen av besättningen syntes till. Inte ett mänskligt ljud. Svart rök bolmade ur skorstenarna bakom och under mej. Jag hängde däruppe, drömmande och pliktförgäten, kände mej ensam, och ovanför, och bortom, såg gryningen komma svävande som regnbågsdröm över hav och himmel, slumrande i varandras famn. Då kom det där ögonblicket av extatisk frihetskänsla. Friden, målet för allt sökande, den sista hamnen, glädjen att uppgå i en fulländning bortom alla mänsklighetens futtiga, lystna, eländiga bekymmer och förhoppningar och drömmar! Och många gånger i mitt liv, när jag har simmat långt ut, eller legat ensam på stranden, har jag haft samma upplevelse. Blivit ett med solen, med den varma sanden, med det gröna sjögräset, förankrat vid sina klippor, vajande för tidvattenströmmarna. Som ett helgons vision av saligheten! Som en slöja över tingen som dras undan av en osynlig hand. För ett ögonblick blir man seende, vetande - och att veta hemligheten är att bli ett med den! För ett ögonblick finns det mening! Sedan låter den osynliga handen slöjan falla tillbaka, och man är ensam igen, förlorad i dimman, snubblande framåt mot ingenstans, för ingenting! Det var ett stort misstag att jag blev född till människa. Jag skulle ha blivit mera lyckad som fiskmås, eller fisk. Som det är nu kommer alltid att vara en främling som aldrig känner sig hemmahörande, som ingenstans längtar och ingenstans är efterlängtad, som är oförmögen att uppgå i någon gemenskap, som alltid måste vara en smula förälskad i döden!"
(Eugen O`Neill: En lång dags färd mot natt, översättning av Sven Barthel)

lördag, augusti 04, 2007

fredag, augusti 03, 2007

torsdag, augusti 02, 2007

I Norge



Atlanten! Jag vill ha ett hus vid havet där jag kan höra alla måsarna. Eller vid en fjord där bergen med snöklädda toppar speglar sin skönhet i vattnet. Det är sådana kontraster på allting i Norge! Skarpa konturer och uppenbara former. Molnen glider nerför berget som en snölavin, bara längs ena sluttningen. Vattenforsar i det för övrigt tysta landskapet. Sommarblomster och snö i ett och samma blickfång. Måsen mot himlen, berget mot horisonten, stenbockens siluett på bergstoppen, gula blomster bland stenar vid en tjärn, vitskära krabbskal på stenblocket och musselskal på svartvåta stenhällar efter fåglarnas avslutade måltider. Röda sjöstjärnor på mörkbrun botten. Lila ljungöar på bergsluttningarna. En värld av färger, vind och hav. Kraft och energi.


Att stå på en udde ganska högt upp över havet - med himlen över sig och berget i ryggen – det är lyckan i ögonblicket. Och när havsörnen uppenbarar sig, ja, då är magiken fullständig. Så ljudlöst och majestätiskt örnen glider genom luften, ingenting undgår hans skarpa blick. Det är han som äger riket jag besöker, ingen tvekan om saken. Bara vördnad och tacksamhet över att ett litet tag få andas hans luft.

På vistelseöns finaste kiselstenstrand bygger jag årets utgåva av stentavlan (Gubben med hunden i solskenet), en semestertradition sedan några år tillbaka – min variant av jag-har-varit-här-inskriptionen. Tyvärr inte lika beständig, är jag rädd. Dock ändå som att lämna ett avtryck i naturen, fast jag vet att första stormen suddar ut alla spår. Och eftersom jag befinner mig i Norge, är en variant av Skriet ett själklart val.

Att vandra över stenklippor, gå över heden, klättra uppför berget, blicka över näset – jag hittar inga ord för att beskriva känslan. Endorfiner pumpas helt enkelt ut i tusentals liter per sekund. Jag hoppas att det dröjer länge innan de försvinner ut ur kroppen.