Många är de som har läst romanen Tusen strålande solar av Khaled Hosseini, författaren till världssuccén Flyga drake. Nu tillhör även jag denna lyckliga skara, även om jag samtidigt är avundsjuk på alla som fortfarande har denna fängslande berättelse framför sig, oläst.Om Flyga drake har jag skrivit att den är en av de tio bästa böckerna som jag någonsin har läst, och Tusen strålande solar håller samma mått. Fyra enkla ord sammanfattar min upplevelse av Hosseinis andra roman: stark, fängslande, gripande, oförglömlig. Alla som läst boken höjer den upp till skyarna och jag kan inte göra annat än att hålla med om alla superlativen som haglar över den i var mans mun och blogg.
Tusen strålande solar handlar om Mariams och Lailas liv i Afghanistan under ungefär trettio års tid och fram till talibanernas fall. Mariam är bara femton år gammal, fattig och utan utbildning, när hon tvingas lämna sin bergsby för att åka till Kabul och gifta sig med Rashid som är trettio år äldre än hon. Det blir ett kärlekslöst, barnlöst och våldsamt äktenskap. Efter nästan tjugo år tar sig Rashid en ny hustru, den mycket unga Laila. Laila är född i Kabul, i en bildad familj, men hennes föräldrar dör vid ett bombdåd. Vad Rashid inte vet är att Laila är gravid med grannpojken vars kärlek hon nu tvingas glömma, naturligtvis utan framgång.
Förhållandet mellan Mariam och Laila är i början mycket kyligt, det råder svartsjuka och maktkamp mellan hustrurna, men detta förändras med tiden. Kvinnorna förstår så småningom att de är olyckssystrar och hjälper varandra att uthärda det tilltagande våldet från mannens sida. Deras kärlek och vänskap ger dem kraft att överleva och så småningom en ny riktning åt deras liv. De blir som systrar, eller som mor och dotter, som bästa väninnor. Ända in i döden.
Det är en grym värld som beskrivs i Tusen strålande solar. Förakt och allt svårare misshandel i familjen ackompanjeras av Afghanistans stormiga och sorgliga nutidshistoria. Den lilla och den stora världen löper parallellt, ibland uppfattar jag Rashid och hans förhållande till sina kvinnor som en symbol för hela Afghanistans syn på kvinnan – relativt oproblematisk i början, men allt värre med tiden. Även det faktum att Mariam och Laila är av olika sociala skikt har betydelse. Innan talibanerna raderar ut kvinnan ur alla sociala sammanhang märks det att Mariam är en ”lägre stående varelse” på grund av sitt ursprung. Men när kvinnan som sort tappar allt sitt värde, försvinner skillnaderna mellan Mariam och Laila och de blir jämlika i kampen mot maken och våldet. Samhällets värderingar avspeglar sig i familjelivet, smärtan slår mot kroppen med oanad kraft. Allt kommer plågsamt nära tills det bara finns en utväg…
Tusen strålande solar är en stor episk berättelse berättad på ett enkelt men ändå poetiskt språk. Jag gillar att Hosseini använder afghanska ord då och då, det ger en extra trovärdighet åt historien. Trots att den är påhittad, känns handlingen äkta i varje vrå. Jag tvivlar inte en enda sekund på äktheten i berättandet. Även om inget har hänt på riktigt, så hade det kunnat hänt. Eller så har det kanske hänt tusentals gånger, om och om igen, i tusentals afghanska familjer. Just så som det berättas i denna bok.
Khaled Hosseini är också mycket bra på gestaltning, han litar på läsarens förmåga att läsa mellan raderna och förstå ett och annat utan att han för den delen känner sig tvingat att bekräfta att man har förstått rätt. Eller fel. Han lägger ut små tunna trådar, lätta fotavtryck i stället för tydliga spår. Det kan mycket väl hända att en ouppmärksam läsare inte alls noterar signalerna. Jag tänker till exempel på vad som händer Lailas lilla dotter när hon är placerad på barnhemmet. Varför börjar hon plötsligt stamma och visar sådan oro? Jag har min teori, men beviset för att den stämmer är mycket subtilt, bara ett enda litet stycke i texten (på sidan 320 för den som vill kolla). Inga konkreta ord, bara antydningar.
Och så måste jag erkänna en sak: jag grät mycket medan jag läste de sista hundra sidorna. Kunde inte värja mig längre. Vilken bok!
