söndag, december 09, 2007

P.S. Jag älskar dig!

Cecelia Aherns debutroman P.S. Jag älskar dig! har toppat bästsäljarlistorna i England och Irland, sålts till ett trettiotal länder och ska filmatiseras. Jag undrar om det är för att Ahern bara var 21 år gammal när hon publicerade romanen, eller för att hon är dotter till Irlands premiärminister och svägerska till en av grabbarna i popgruppen Westlife, eller för både och, för knappast kan det vara romanens originalitet, djupsinnighet och författarinnans sprudlande språkbegåvning som är orsaken. Visst är romanen underhållande, men knappast märkvärdig. Ungefär som Westlifs låtar. Det finns en och annan låt som man förtjust nynnar till när man hör den på radio, men likväl glömmer man den ganska omgående. P.S. Jag älskar dig är en "tantroman" med stort T och rätt underhållande för stunden. Vi pratar Barbie-och-Ken-sockervaddsrosa-romantik försedd med sorgekant i svart spets med glittriga paljetter - på grund av Gerrys för tidiga bortgång (redan på sida två). Gerry var gift med Holly, bokens huvudperson. Gerry borde helgonförklaras för han var en äkta make helt utan fel och brister. Totalt perfekt! Och så går han och får hjärntumör och dör, den svikaren, snyft snyft, så stackars Holly måste klara sig själv. Hur ska det gå? Som tur var så tänkte Gerry på det också och skrev tio korta brev som Holly skulle hitta och läsa efter hans död. Holly får öppna ett brev i månaden, fälla några tårar som vätter ner hennes kinder, och noggrannt följa instruktionerna. Det är meningen att hon efter det tionde brevet ska förvandlas till en självständig kvinna som kan stå på egna ben, har fått sitt drömjobb och är redo för ett nytt förhållande med en ny sagoprins. Jag är inte rädd att jag avslöjar för mycket om jag skriver att det lyckas hon med, naturligtvis, för detta är en romantisk saga med lyckligt slut, det skulle inte funka annars.

Handlingen i romanen följer chick-lit-genrens regler till punkt och pricka, och tar man den för vad den är, så får man faktiskt några timmar av underhållning. Mitt problem är dock att jag gillar böcker som tvingar mig att tänka, jag vill känna mig smart när jag läser en bok. När jag läste P.S. Jag älskar dig! kände jag mig inte smart, för det behövdes inte. Cecelia Ahern ställer inga som helst krav på läsaren, tvärtom. Hon talar alltid om vad som händer, kommer att hända och varför. Gestaltning är definitivt inte hennes starkaste sida, vilket är synd, för ämnet i sig är intressant och gripande. Men tyvärr är språket banalt och fullt med klyschor som bitvis ger mig rysningar. Det är också ett problem jag har: jag vill njuta av språket i en bok, hitta små ordkonstverk som ingen har skapat förut. Det Cecelia Ahern skriver har skrivits tusen gånger förut och kommer att skrivas lika många gånger igen. Att hon jämförs med Marian Keyes betraktar jag inte som ett plus, snarare som ett bevis på att Ahern inte är sin egen, utan bara härmar någon som är bättre. Hon vill likna originalet och lyckas utmärkt, förvisso. Jag hoppas att Ahern med tiden kommer att hitta sin egen stil och sitt eget språk, för visst har hon författartalang. Men hon måste också hitta sig själv och våga stå på egna ben.

Inga kommentarer: