söndag, december 30, 2007

Om Döden

"Döden är en mamma som ropar hem sina barn efter livets hårda skola", säger Kristina Lugn i ett samtal med Mustafa Can. Vad vackert sagt! Med en sådan syn på döden behöver man inte vara rädd för den. Sen säger hon också att det egentligen är konstigt att ingen är rädd för tiden före livet, fast det logiskt sett måste vara samma sak. Om det finns ett efter, måste det finnas ett före också. Jag tror att det är så, att det även finns ett före. Med tanke på hur kort tid vi lever och hur lång tid vi inte gör det, så kan livet inte vara själva grejen, bara och enbart. Jag tror också att det finns något mer, något annat någon annanstans. Därmed inte sagt att jag tror på himmel och helvete och allt det där, för det gör jag inte.

Jag vill inte träffa jourhavande människa
jag vill inte tala med akutteamet och krisgruppen.
Jag vill att Mörkrets furste ska komma och underteckna mitt sista frånvarointyg.

Jag vill inte samarbeta med Döden.
Jag vill hon ska veta vem jag är
och utmana mig på duell om mina identitetshandlingar.
Dessutom vill jag ha mycket
mycket morfin
och långa nekrologer.

Trubadurerna ska samlas
på mitt fönsterbleck.
Och kungen och drottningen
ska sätta på sig sina kronor
och be mig om ursäkt.

(Kristina Lugn, ur Hej då, ha det så bra!)
En av mina favoritdiktsamlingar - gillar Kristinas humoristiska syn på döden.

Inga kommentarer: