"Döden är en mamma som ropar hem sina barn efter livets hårda skola", säger
Kristina Lugn i ett samtal med Mustafa Can. Vad vackert sagt! Med en sådan syn på döden behöver man inte vara rädd för den. Sen säger hon också att det egentligen är konstigt att ingen är rädd för tiden före livet, fast det logiskt sett måste vara samma sak. Om det finns ett efter, måste det finnas ett före också. Jag tror att det är så, att det även finns ett före. Med tanke på hur kort tid vi lever och hur lång tid vi inte gör det, så kan livet inte vara själva grejen, bara och enbart. Jag tror också att det finns något mer, något annat någon annanstans. Därmed inte sagt att jag tror på himmel och helvete och allt det där, för det gör jag inte.
Jag vill inte träffa jourhavande människa jag vill inte tala med akutteamet och krisgruppen.Jag vill att Mörkrets furste ska komma och underteckna mitt sista frånvarointyg.Jag vill inte samarbeta med Döden.Jag vill hon ska veta vem jag äroch utmana mig på duell om mina identitetshandlingar.Dessutom vill jag ha mycketmycket morfinoch långa nekrologer.Trubadurerna ska samlaspå mitt fönsterbleck.Och kungen och drottningenska sätta på sig sina kronoroch be mig om ursäkt.(Kristina Lugn, ur
Hej då, ha det så bra!)

En av mina favoritdiktsamlingar - gillar Kristinas humoristiska syn på döden.