måndag, december 10, 2007

Om att inte få Nobelpriset och inte se Idol-finalen

Många frågar mig om jag har sett Idol-finalen, men ingen om jag har sett Doris Lessings Nobelföreläsning som även den sändes i fredags. Jag har inte sett Idol. Däremot Doris Lessings föreläsning Om att inte få Nobelpriset sysselsätter ännu mina tankar, värmer mig med sitt djupt humanistiska budskap, får mig att skämmas över vårt västerländska överflöd och får mig att bli ännu mera övertygad om nödvändigheten av utbildning för hela jordens befolkning. Jag blev djupt berörd av Lessings text som lästes upp av Nicholas Pearson, Harper Collins förläggare för Doris Lessing. Anförandet ägde rum i börshuset i Gamla stan i Stockholm fredagen den 7 december.

Doris Lessing växte upp i ett hem som var en lerhydda med halmtak, men till skillnad från de flesta andra lerhyddor var det fullt av böcker. Hennes föräldrar hade haft med sig böcker till Afrika från England, och dessutom brukade de skicka efter nya böcker till barnen. ”Stora bokpaket med brunt omslagspapper som var min stora glädje när jag var liten. En lerhydda, men full av böcker,” skriver Lessing och fortsätter: ”Och ibland får jag brev från folk i någon by som kanske saknar elektricitet och rinnande vatten (precis som vår familj i vår långsträckta lerhydda): ´Jag ska också bli författare, för jag har samma sorts hus som ni bodde i.´
Men här har vi det svåra. Nej.
Författarskap, författare kommer inte från hem utan böcker.
Där har vi klyftan. Där har vi det svåra."

Doris Lessing berättar om bokens och läsningens betydelse i människans liv och relaterar mycket till sina upplevelser och erfarenheter från Afrika. Hela texten Om att inte få Nobelpriset finns på SvD:s hemsida. Läs och lär! Här kommer ett litet utdrag:

”Jag befinner mig i nordvästra Zimbabwe i början av åttiotalet, på besök hos en vän som har varit lärare i en skola i London. Han är här och ”ska hjälpa Afrika”, som vi säger. Han är en stillsamt idealistisk själ, och det han mötte här i skolan tog honom så hårt att han blev djupt deprimerad och fick svårt att repa sig. Skolan är lik alla skolor byggda efter självständigheten. Den består av fyra stora rum efter varandra med tegelväggar som står direkt på marken, ett två tre fyra, plus ett halvt rum på ena gaveln som är bibliotek. Klassrummen har var sin svarta tavla, men kritorna har min vän i fickan, annars skulle de bli stulna. I skolan finns ingen kartbok eller jordglob, inga läroböcker, inga skrivböcker eller kulspetspennor, i biblioteket finns inga böcker av det slag eleverna skulle vilja läsa: där står luntor från amerikanska universitet, tunga till och med att lyfta, utmönstrade volymer från vitas bibliotek, deckare eller böcker med titlar som ”Weekend i Paris” eller ”Felicity finner kärleken”.

Där går en get som söker livnära sig på gammalt gräs. Rektorn har förskingrat skolans tillgångar och är avstängd från sin tjänst, vilket väcker samma fråga som vi alla ställt oss, om än oftast i mer upphöjda sammanhang: Hur kan folk bete sig så när de ändå måste veta om att de har allas ögon på sig?

Min vän har inga pengar eftersom alla, elever som lärare, lånar av honom när han får sin lön och rimligtvis aldrig kommer att betala tillbaka. Eleverna är mellan sex och tjugosex år, för en del har inte gått i skola tidigare och är här för att ta igen. Somliga går flera mil varje morgon i ur och skur och över floder. De får inga läxor för det finns ingen elektricitet i byarna och det är svårt att läsa i skenet från ett brinnande vedträ. Flickorna måste gå och hämta vatten och laga mat när de kommer hem från skolan och innan de går dit.

Medan jag sitter hos min vän på hans rum tittar folk försynt in och allihop, varenda en tigger om böcker. ”Snälla ni, skicka oss böcker när ni kommer hem till London.” En man sa: ”De har lärt oss läsa men vi har inga böcker.” Varenda människa jag träffade, allihop tiggde de om böcker.
Jag var där i några dagar. Dammet blåste förbi, vattnet tröt därför att pumparna hade gått sönder och kvinnorna fick gå och hämta vatten i floden igen.

En annan idealistisk lärare från England var ganska sjuk efter att ha sett hur ”skolan” såg ut.
Sista dagen var det terminsavslutning och de slaktade geten, och den skars i bitar som lades i högar och kokades i en stor plåtdunk. Detta var den länge emotsedda avslutningsfesten, kokt get och gröt. Jag körde därifrån medan det pågick, tillbaka genom skogens förkolnade brandrester och kalhyggen.

Jag tror inte många elever i den skolan kommer att få några priser.

Nästa dag är jag på en skola i norra London, en mycket bra skola, vars namn vi alla känner till. Det är en skola för pojkar. Ordentliga skolhus, och parker.

De här eleverna får varje vecka besök av någon känd person, och det ligger i sakens natur att det kan vara fäder, släktingar, rentav mödrar till eleverna. Ett besök av en kändis är inget märkvärdigt i deras ögon.

Jag har skolan i nordvästra Zimbabwes yrande damm i tankarna, och jag ser på de ljumt förväntansfulla ansiktena och försöker berätta för dem vad det är jag har sett den senaste veckan. Klassrum utan böcker, utan läroböcker eller kartbok eller ens en karta uppsatt på en vägg. En skola där lärarna tigger om att man ska skicka dem böcker där det står hur de ska undervisa, eftersom de själva bara är arton eller nitton, de tigger om böcker. Jag talar om för pojkarna att varenda människa, alla tigger om böcker: ”Snälla ni, skicka oss böcker.” Säkert har alla här i salen erfarit det ögonblick då man som talare ser ansiktena framför sig bli tomma. Åhörarna uppfattar inte vad man säger: i deras fantasi finns inga bilder som svarar mot det man berättar. I det här fallet bilder av en skola omvärvd av dammoln, där vattnet tryter och där nyslaktat getkött kokt i en stor dunk är festmat på skolavslutningen.

Är det då så omöjligt för dem att föreställa sig sådan naken fattigdom?

Jag gör så gott jag kan. De är artiga.

Jag är rätt säker på att flera av dem kommer att vinna priser.

Så är det slut och jag träffar lärarna och frågar som alltid hur det står till med biblioteket, och om eleverna läser. Och här i denna privilegierade skola får jag höra detsamma som jag alltid får höra när jag besöker skolor och till och med universitet.

”Ni vet hur det är. Många av pojkarna har aldrig läst en bok, och biblioteket används nästan inte alls.”

”Ni vet hur det är.” Ja, det gör vi verkligen. Allesammans. ”

Inga kommentarer: