Ladies av Mara Lee är den mest intelligenta av de tre chick-lit-romanerna som jag fördjupat mig i nu i decembermörkret. För mig, en chick-lit-skeptiker, blev romanen en trevlig överraskning. Och inte bara för att DN påstår att den är "fan så mycket bättre", utan för att den är fan så mycket bättre. Alla yttre chick-lit-attribut till trots: ett tjejigt lilaglittrigt omslag, mer eller mindre eländig småstadsbarndom, romantik, flärd och glamour i Paris, kroppsfixering, mode, erotik och sex. Ladies har något att säga under allt det skenbart glättiga och det sker på ett för genren avvikande sätt - konstnärligt. Mara Lee är poet i grund och botten och hennes poetiska språk färgar av sig, det kan inte döljas, det sipprar igenom i nästan varje mening, till min personliga glädje:"Det gjorde inte ont. Känseln satt i hjärtat och Siri hade stulit hennes hjärta och därför kände Laura ingenting."
Eller: "De går till sängs tidigt. Siri somnar omedelbart. Försiktigt lägger Laura huvudet mot hennes bröstkorg. Hon pressar sitt öra mot revbenen, lyssnar. Hennes andning är jämn och långsam. Men Laura hör, om hon lyssnar noggrant, att det löper som tomma revor rakt igenom andetagen. Hastigt avlägsnar hon huvudet från Siris kropp, bara för att i nästa sekund placera det där igen. Ja. Revor, repor. Långa, tunna. Som om något slitits isär. Mitt i natten vaknar hon av ljusblixtar kring sitt huvud. Hon skriker, hon tror att tredje världskriget har brutit ut. Men det är bara Siri.Siri och kameran. Det enda Laura kan tänka på, omgiven av ljusblixtarna, är repan i Siris andning. Det sönderslitna."
Eller: "Hon konstaterade att hennes likhet med sin undersköna mor hade blomstrat förbi för länge sedan, och att hon redan var äldre än vad hennes mor hade blivit. Snart skulle Lauras ansikte härbärgera två åldrande kvinnors; sitt eget och sin mors. På samma sätt som moderns kropp en gång i tiden hade burit två kroppar: sin egen och Lauras. Det kanske bara var rättvist, tänkte Laura, det kanske är detta som är essensen av att ingå i en genealogi. En evig upprepning, ett ständigt återkommande. Människosläktets mimetiska imperativ: bär din mor såsom hon en gång bar dig. Bär henne ända in i döden, såsom hon bar dig, ända in i livet."
Romanen Ladies handlar om fyra unga kvinnor: den både vackra och intelligenta sociopaten Lea, den duktiga flickan Mia som inte vet vad hon ska ta sig till, den sjukligt associala föredetta fotomodellen Laura och till sist Siri, den hänsynslösa karriärlystna fotografen som är beredd att gå över lik för att ta sina prisbelönta bilder av skönheter. Alla fyra huvudpersonerna är individualister och de alla har träffat Siri, en gång i det förflutna, och inte kommit ut ur mötet oskadda. Mara Lee lägger ut osynliga trådar och varsamt väver fram intrigen ända fram till kulmen - Siris vernissage i Stockholm. Som i en deckare, nästan. Målet med vernissagen är i första hand inte att presentera Siris fotokonst, utan något annat, mycket allvarligare. Ödet ska spela Siri ett spratt, sanningen och rättvisan ska hinna i fatt henne. Så är det åtminstone tänkt. Hämnden sägs vara ljuv.
På ett bildrikt och psykologiskt begåvat sätt ställer Mara Lee frågor om kvinnans självbild i dag, om konstens och kärlekens makt (och maktmissbruk), om sexualitetens normalitet och abnormalitet, helt enkelt om hur det kan kännas att vara kvinna i samtiden. På ett ställe uttrycker Mara Lee romanens budskap så här:
"En annan sak som Laura hade förstått först i efterhand var att det som var mest chockerande med Siris beteende egentligen inte var att hon utnyttjade sina flickor, att hon till och med skadade dem. Nej, det som vissa hade reagerat på var att hon var kvinna - hon var en kvinna som objektifierade sina medsystrar på ett sätt som varken var bättre eller sämre än om en man hade gjort det. Kvinnor fick gärna vara dåliga, om de samtidigt manifesterade en solidaritet med resten av kvinnosläktet. Men om man som Siri struntade i könsskillnaderna, om man behandlade kvinnor och män på precis samma arroganta vis - som kött, eller som ting - förvandlades man genast till kvinnornas fiende nummer ett. Laura hade alltid vetat att Siri var ett monster, men hon var ett monster underkastat det sköna."
