Om Döden

"Döden är en mamma som ropar hem sina barn efter livets hårda skola", säger Kristina Lugn i ett samtal med Mustafa Can. Vad vackert sagt! Med en sådan syn på döden behöver man inte vara rädd för den. Sen säger hon också att det egentligen är konstigt att ingen är rädd för tiden före livet, fast det logiskt sett måste vara samma sak. Om det finns ett efter, måste det finnas ett före också. Jag tror att det är så, att det även finns ett före. Med tanke på hur kort tid vi lever och hur lång tid vi inte gör det, så kan livet inte vara själva grejen, bara och enbart. Jag tror också att det finns något mer, något annat någon annanstans. Därmed inte sagt att jag tror på himmel och helvete och allt det där, för det gör jag inte.

Jag vill inte träffa jourhavande människa
jag vill inte tala med akutteamet och krisgruppen.
Jag vill att Mörkrets furste ska komma och underteckna mitt sista frånvarointyg.

Jag vill inte samarbeta med Döden.
Jag vill hon ska veta vem jag är
och utmana mig på duell om mina identitetshandlingar.
Dessutom vill jag ha mycket
mycket morfin
och långa nekrologer.

Trubadurerna ska samlas
på mitt fönsterbleck.
Och kungen och drottningen
ska sätta på sig sina kronor
och be mig om ursäkt.

(Kristina Lugn, ur Hej då, ha det så bra!)

En av mina favoritdiktsamlingar - gillar Kristinas humoristiska syn på döden.

Jane Eyre

I tv-tidningen ser jag att Jane Eyre börjar i morgon (30 jan kl 22.00), en nyinspelning av Charlotte Brontés roman från 1847. Att Jane Eyre är en läsvärd roman är ingen nyhet, den har ju stått sig i 150 år, så visst måste det vara något med boken som fortfarande lockar, inte minst till ständigt nya filmatiseringar. Och jag intygar mer än gärna att Jane Eyre en oemotståndlig girl-power-berättelse, trots att den är präglad av sin tid och innehåller en del osannolika vändningar och sensationella effekter. Eller kanske just därför? Det är framför allt Charlotte Brontés (1816-1855) berättarkonst och berättarglädje som fortfarande fängslar oss, bortsett från att man bara måste älska flickan Jane Eyre. Dessutom är det riktigt mysigt att ibland låta sig hänföras av en i sanning romantisk kärlekshistoria. Jane Eyre finns i ny svensk översättning av Gun-Britt Sundström.

I det här sammanhanget skulle jag vilja tipsa om en annan bok också, nämligen Familjen Bronté, en brevbiografi av Juliet Barker. Det är en bok som man läser som en roman, sträckläser till och med, fast det är en samling brev, dagböcker och självbiografiska notiser om familjen Bronté. Familjen Bronté bestod av systrarna Charlotte, Emily och Anne, deras bror Branwell och fadern Patrick. Systrarna är unika på så sätt att de alla lyckades göra romandebut år 1847. Emily med Svindlande höjder, Anne med Agnes Grey och Charlotte med Jane Eyre. Det var en enastående bedrift. Brodern Branwell hade konstnärsdrömmar (om jag minns rätt, det är länge sedan jag läste boken). Man tar del av deras liv från barndomen till Charlottes död år 1855, och det livet var verkligen ingen dans på rosor. Litterära framgångar gav stunder av lycka och tillfredsställelse, liksom äktenskapet så småningom, men Charlotte upplevde även fattigdom, sjukdomar och mycket sorg när syskonen en efter en dog tragiskt unga. Charlotte själv dog innan hon blev fyrtio. Boken bygger på framför allt Charlottes korrespondens med systrarna, skolkamrater, bokförlag och kritiker. Det är oerhört spännande. Författarinnan Juliet Barker är en erkänd Brontéexpert.

August & jag

Jag var inte så begeistrat över svt:s "stora julsatsning" August, snarare lite besviken. Har väntat mig mera dramatik och mera djup, kanske till och med något nytt - inte bara en spretig mustasch och rufsigt hår. Serien kändes ganska platt och klichéartad, som om regissören endast ville bekräfta myten Strindberg, visa upp honom som en vaxdocka. Jag förväntade mig att se mera om August som författare och konstnär. Däremot gillade jag porträtten av Augusts konstnärsvänner från Röda rummet, de var på något sätt mera levande och äkta, mera engagerade i sitt kall. Även Strindbergs problematiska förhållande till fadern var bra skildrat, liksom den avslutande antydan om Siris sanna natur - dessa relationer som haft stor betydesle för Strindbers författarskap. (Svd, DN)

I morgon kommer det att visas mera Strindberg i svt, dokumentären Ett djefla liv (30 januari kl. 21.00 i svt 1). Den kommer jag inte att missa, det är ett som är säkert.

Personligen gillar jag Strindberg, har läst flera av hans dramer, noveller och romaner. Min absoluta favorit är dramat Fröken Julie. Det kan jag varmt rekommendera som läsning, inte ens hundra sidor i pocketformat, men sådan täthet och spänning att man baxnar. Språket, karaktärerna, handlingen - allt är perfekt. Ett annat tips är dramat Fadren, en familjetragedi på endast femtio sidor. Lika starkt som lättläst.

Jag minns också när jag som arton- nittonåring läste En dåres försvarstal (om hans olyckliga äktenskap med Siri von Essen), mitt första möte med Strindbergs författarskap. Det hände något inom mig den gången, något som gjorde att jag förstod vad litteratur med stort L är för något. På den tiden läste jag min Strindberg på tjeckiska, både kända och mindre kända romaner. Men när livet så småningom förde mig till Sverige och jag lärde mig svenska, öppnades nya rum - läsa Strindberg på originalspråket, vad häftigt! Först ut var Röda rummet, sedan Giftas, sedan några av dramerna. För mig är Strindberg ingen dammig klassiker, kanske för att jag inte matades övermätt med honom när jag gick i skolan, vem vet.

Bodil Malmsten om Gomorra-boken

Bara Bodil kan skriva så här övertygande och personligt som i inlägget här och här. En sådan rekommendation kan man inte motstå. Hoppas jag kan låna Savianos Gomorra-bok av sonen.

Julens bokskörd

Det fanns inte så många böcker under julgranen, men kvantitet är inte det som betyder något i sammanhanget. Utdelningen blev följande:
Persepolis av Marjane Satrapi till mig
Örnarnas rike av Brutus Östling till gubben
Gomorra av Roberto Saviano till sonen
Monikas bästa menyer av Monika Ahlberg till kocken i familjen (vem kan det vara?)

Alla är vi supernöjda! Tack snälla tomten...

(Tillägg 071229: Det finns en till bokpresent kom jag på, fast ingen julklapp. Strax före jul fick jag Kicki & Lasse av Peter Kihlgård, som inbjudan till deltagande i bokcirkeln på jobbet. Tackade ja så klart. Så nu är jag med i två olika bokgäng.)

Brännmärkt

Brännmärkt av Catharina Ingelman-Sundberg blev en positiv överraskning. Jag fick låna den som cd-bok av en kollega på jobbet, hade just då inget annat att lyssna på i bilen och tänkte att varför inte, historiska romaner är väl inte så dumt ibland. Brännmärkt läses upp av Katarina Ewerlöf.

Raskt förflyttar jag mig till det sena 1300-talets Stockholm, ett Stockholm som myllrar av båtar, människor och djur och som tyskarna gärna vill göra till sitt. Jag möter unga Anne, borgarhustrun från Lubeck, som tillsammans med sin make Alf seglar till Stockholm för att bosätta sig där. Maken är köpman och bedriver handel med Hansan. Anne är höggravid. Det blir oväder, skeppet förliser och Anne som är svårt skadad räddas till livet av ett fiskarpar - som dock inte har vänliga avsikter, visar det sig. Anne tvingas fly till Stockholm, gömma sig och kämpa för sitt liv. Vi följer henne under några månader fyllda av sorg och faror men även av kärlek och stunder av lycka. Två män korsar hennes livsväg och påverkar hennes öde, på gott och ont. Anne är en stark och intelligent kvinna, hon låter sig varken kuvas eller luras, hon är ständigt på sin vakt, beräknar chanser och risker, ser till att hon alltid har en utväg någonstans. Jag gillar henne från första till sista sida.

Jag vet inte om Anne Persdotter var en historisk person, men det kanske inte spelar så stor roll i fall just hon har levt i verkligheten eller inte. Det mest spännande med boken är ändå bakgrunden som hennes öde utspelar sig mot. Författarinnan har gått igenom historiska källor mycket noggrannt och det märks. Det som utspelar sig i boken år 1391 har skett och finns dokumenterat i såväl svenska som tyska källor. Romanen är en historielektion om medeltida Stockholm när den är som bäst, jag har lärt mig massor! Vid sidan om underhållningen förstås, bildningen fick jag liksom på köpet. Brännmärkt är riktigt spännande, trots att man vet på förhand att allt kommer att sluta bra, hur annars. Jag låter mig mer än villigt svepas med i denna romantikska berättelse.

Catharina Ingelman-Sundberg är även skicklig på att ge språket en historisk prägel, utan att det känns särskilt ansträngt. Dialogerna är levande, som att stå i en mörk gränd och tjuvlyssna på folk längre bort.

Brännmärkt är den första delen i en serie om Anne Persdotter. På omslaget står det "kärlek och dramatik i det meddeltida Stockholm" - helt korrekt.

Tusen strålande solar

Många är de som har läst romanen Tusen strålande solar av Khaled Hosseini, författaren till världssuccén Flyga drake. Nu tillhör även jag denna lyckliga skara, även om jag samtidigt är avundsjuk på alla som fortfarande har denna fängslande berättelse framför sig, oläst.

Om Flyga drake har jag skrivit att den är en av de tio bästa böckerna som jag någonsin har läst, och Tusen strålande solar håller samma mått. Fyra enkla ord sammanfattar min upplevelse av Hosseinis andra roman: stark, fängslande, gripande, oförglömlig. Alla som läst boken höjer den upp till skyarna och jag kan inte göra annat än att hålla med om alla superlativen som haglar över den i var mans mun och blogg.

Tusen strålande solar handlar om Mariams och Lailas liv i Afghanistan under ungefär trettio års tid och fram till talibanernas fall. Mariam är bara femton år gammal, fattig och utan utbildning, när hon tvingas lämna sin bergsby för att åka till Kabul och gifta sig med Rashid som är trettio år äldre än hon. Det blir ett kärlekslöst, barnlöst och våldsamt äktenskap. Efter nästan tjugo år tar sig Rashid en ny hustru, den mycket unga Laila. Laila är född i Kabul, i en bildad familj, men hennes föräldrar dör vid ett bombdåd. Vad Rashid inte vet är att Laila är gravid med grannpojken vars kärlek hon nu tvingas glömma, naturligtvis utan framgång.

Förhållandet mellan Mariam och Laila är i början mycket kyligt, det råder svartsjuka och maktkamp mellan hustrurna, men detta förändras med tiden. Kvinnorna förstår så småningom att de är olyckssystrar och hjälper varandra att uthärda det tilltagande våldet från mannens sida. Deras kärlek och vänskap ger dem kraft att överleva och så småningom en ny riktning åt deras liv. De blir som systrar, eller som mor och dotter, som bästa väninnor. Ända in i döden.

Det är en grym värld som beskrivs i Tusen strålande solar. Förakt och allt svårare misshandel i familjen ackompanjeras av Afghanistans stormiga och sorgliga nutidshistoria. Den lilla och den stora världen löper parallellt, ibland uppfattar jag Rashid och hans förhållande till sina kvinnor som en symbol för hela Afghanistans syn på kvinnan – relativt oproblematisk i början, men allt värre med tiden. Även det faktum att Mariam och Laila är av olika sociala skikt har betydelse. Innan talibanerna raderar ut kvinnan ur alla sociala sammanhang märks det att Mariam är en ”lägre stående varelse” på grund av sitt ursprung. Men när kvinnan som sort tappar allt sitt värde, försvinner skillnaderna mellan Mariam och Laila och de blir jämlika i kampen mot maken och våldet. Samhällets värderingar avspeglar sig i familjelivet, smärtan slår mot kroppen med oanad kraft. Allt kommer plågsamt nära tills det bara finns en utväg…

Tusen strålande solar är en stor episk berättelse berättad på ett enkelt men ändå poetiskt språk. Jag gillar att Hosseini använder afghanska ord då och då, det ger en extra trovärdighet åt historien. Trots att den är påhittad, känns handlingen äkta i varje vrå. Jag tvivlar inte en enda sekund på äktheten i berättandet. Även om inget har hänt på riktigt, så hade det kunnat hänt. Eller så har det kanske hänt tusentals gånger, om och om igen, i tusentals afghanska familjer. Just så som det berättas i denna bok.

Khaled Hosseini är också mycket bra på gestaltning, han litar på läsarens förmåga att läsa mellan raderna och förstå ett och annat utan att han för den delen känner sig tvingat att bekräfta att man har förstått rätt. Eller fel. Han lägger ut små tunna trådar, lätta fotavtryck i stället för tydliga spår. Det kan mycket väl hända att en ouppmärksam läsare inte alls noterar signalerna. Jag tänker till exempel på vad som händer Lailas lilla dotter när hon är placerad på barnhemmet. Varför börjar hon plötsligt stamma och visar sådan oro? Jag har min teori, men beviset för att den stämmer är mycket subtilt, bara ett enda litet stycke i texten (på sidan 320 för den som vill kolla). Inga konkreta ord, bara antydningar.

Och så måste jag erkänna en sak: jag grät mycket medan jag läste de sista hundra sidorna. Kunde inte värja mig längre. Vilken bok!

Julgran för bokälskare

Via Bokstavligt talat hittade jag den här annorlunda julgranen. Med tanken på vad papper görs av, så handlar det bara om en metamorfos av den klassiska gröna barrande granen. Böcker har oanade användningsområden, om man kan tänka i andra banor.

God Jul med Ave Maria

Det finns en jullåt som för mig är den bästa och finaste av alla jullåtar och julsånger som finns: Ave Maria. När jag hör den, får jag inte bara julkänslan, utan även något fuktigt i blicken och något varmt i hjärtat, kan till och med bli så sentimental att jag tänker på en världsomfattande fred på jorden, att alla barn är mätta och trygga, alla gamlingar har någon som kramar om dem och tar ut dem i friska luften, att alla har någon att dela sin vardag med, att vår planet inte är dödshotad, att pengar och prylar inte är allt, bara kärlek. Önsketänkande, jag vet. Men till jul är det tillåtet att drömma och önska...

I klippet från YouTube sjunger Pavarotti & Bono (U2) Ave Maria tillsammans (live) och med den vill jag önska alla BOKMANIAS läsare

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR.

Önskar er allt gott...

Kram
Ivana

Litteraturklappar

Vad road jag blev av det här inlägget på Nittonde stolen.

Förberedd - redan!

Det är en månad kvar tills distanskursen i Växjö startar och jag har redan fixat följande: tågbiljetter till ett överraskande lågt pris, en övernattning på Bed & Breakfest och kursböckerna till första delkursen. Tänkte att det kan vara bra att börja läsa dem redan innan, så det inte blir så "jobbigt" sen. Jag har ju trots allt ett heltidsjobb att sköta vid sidan om. Kursböckerna har titlar som Kritik av kritiken, Svensk litterär modernism och Domedagar. Svensk litteraturkritik efter 1880. Summakardemumma sisådär tusen sidor. Det blir alltså lite att göra.

Jag tycker att det blir riktigt intressant och känner mig laddad. Och så har jag fått en ny bärbar dator av min man, fast han i grunden är ganska skeptisk till hela projektet...

Toaletten hungrig

En skojig liten bok för de allra minsta barnen heter Toaletten hungrig (av Petrus Dahlin och Bengt Lindberg). Den handlar om en hungrig toalett och vad den vill ha till middag: inte dockor, bananer eller nappar, utan kiss eller bajs. Så klart. För det är ju det enda som toaletten är till för, vilket småbarnen behöver lära sig för de tycker ju vanligtvis att det är ganska kul att kasta ner små bilar, bollar och allt annat smått och gott för att höra ett trevligt plask och plång. Toaletten är ett lockande föremål för varje liten unge som åtminstone har lärt sig att stå, inget konstigt eller äckligt med det, allt ska utforskas. Så jag tycker att det är bra att det finns en bok om toan. Toaletten hungrig har hårda "tuggvänliga" pärmar, stora tydliga bilder i klara färger och ett språk utan sådana onödiga ord som prepositioner.

Läs mera om olika bajsböcker på SvD:s hemsida.

Dagens dikt

Jag sökte hela mitt liv visdom hos de kloka,
förgäves,
hos dårarna fann jag den så...
Jag sökte också förgäves i böckerna efter visdom,
istället log den mot mig från markens blomster...
Mig själv fann jag först den stunden
då jag glömde mig själv
för min kärlek till dig...

(Hafiz, ca 1320-1389, persisk diktare)

Den här dikten vill jag tillägna min man, för han är så snäll och omtänksam mot mig.

Boksökning via Google

Nu lanserar svenska Google en ny tjänst som vi bokmalar säkerligen kommer att uppskatta - Boksökning. Böckerna eller delar av böcker (vanligtvis 20%) blir tillgängliga på nätet och lättåtkomliga via Google. Tjänsten har funnits ett tag på andra språk, men på svenska kommer den först nu. Välsignade Internet!

Retrovågen

Ingen har väl undgått Expressens klassikersatsning - bara för att nämna ett exempel. Retrotrend härskar inte bara inom inredning och mode (eller är den kanske redan över, är inte helt säker), den härskar för närvarande även på det litterära området:

"När senast gavs det ut så många litterära klassiker i Sverige? Årets bokutgivning rymmer klassiker över (nästan) hela alfabetet: Augustinus, Austen, Boccaccio, Beckett, Boye, Brontë, Bernard, Beckman, Catullus, Conrad, Camus, Cortázar, Duras, Dickens, Ekelund, Ekelöf, Faulkner, Gyllensten, Heidenstam, Højholt, Jersild, Kafka, Lagerlöf, Lagercrantz, Lispector, Martinson, Miller, Mann, Nietzsche, Nabokov, Nin, Pascal, Perec, Platonov, Strindberg, Söderberg, Steinbeck, Sarraute, Sade, Tolstoj, Wilde, Woolf, Wägner, Åkesson.
Vilken lista!"

I kolummen Retrovågen ställer Anna Hallberg en intressant fråga. Hon undrar vilka som kommer att skriva kommande tiders klassiker, när många av dagens författare, framför allt i den yngre generationen, strävar mer efter att "bli media snarare än litteratur". En mycket berättigad fråga och ett angeläget bidrag till väskdebatten och bekännelselitteraturtrenden.

Kristin Lavransdotter

I dagens sändning av Bokmalar i Radio P4 Sörmland har jag valt att berätta om en fullblodig klassiker, nämligen om en av världens främsta och bästa kvinnoskildringar som någonsin har skrivits - romanen Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset (belönad med Nobelpriset år 1928). Jag tänkte att en "tegelsten" på över 800 sidor skulle passa fint så här års, men egentligen består den av tre separata romaner: Brudkronan, Husfrun och Korset, ochmed tanke på det är 800 sidor inte så mycket. Plus att det är en fascinerande berättelse om livet som ett storslaget äventyr. Har man en gång börjat läsa, släpper man inte boken så lätt. Det gäller såväl kvinnliga som manliga läsare, vill jag gärna påstå. Trots omfånget och det något gammaldags språk är Kristin Lavransdotter är mycket lättläst och lättsmält bok, definitivt ingen klassiker att vara rädd för.

Kristin Lavransdotter utspelar sig i Norge på 1300-talet och man följer hennes liv från vaggan till graven. Visst lever Kristin på medeltiden med allt vad det innebär, men hon är en stark kvinna som jag dessutom upplever som väldigt modern och tuff, jag känner igen hennes åsikter och värderingar från vår egen tid. Kristin vet vad hon vill och vågar kämpa för det, mot alla odds. Hon väljer hellre passionerad kärlek än lever i trygghet och välstånd med en man hon inte älskar.

Kristin är dotter till storbonden Lavrans och hans hustru Ragnhild, och det är pappas flicka hon är. Lavrans älskar sin dotter villkorslöst och behandlar henne med respekt, medan modern är lite svår att ty sig till.

När Kristin är femton år är det meningen att hon ska giftas bort med Simon, men honom vill hon inte ha, fast han är snäll och älskar henne. Problemet är att medan Kristin sitter i klostret och väntar på detta eventuella giftermål, blir hon stormförälskad i Erlend. Erlend är snygg och charmig men opålitlig som livspartner, en typisk romantisk hjälte. Bland annat har han redan två barn med en annan gift kvinna och gör även Kristin med barn. Det blir ett passionerat och stormigt kärleksförhållande de emellan hela livet ut, de kan varken leva med eller utan varandra. Simon gifter sig slutligen med Kristins syster, Erlend hamnar i fängelset för förrädderi. Så ser upptackten till denna berättelse ut. Mer spännande och invecklat kan det knappast bli.

Kristin Lavransdotter är inte bara en kvinno- och modersroman, inte bara en kärleksroman, inte bara en roman om ett far-och-dotter-förhållande. Den är mycket mer än så. Den är också en spännande historisk roman om livet i det medeltida Norge, i en tid då kristendomen växer sig allt större och politiska motsättningar i landet ökar, digerdöden kommer. Man läser om bondelivet, höga ätter och stora själar och Norges vackra natur. En läsupplevelse utöver det vanliga att förgylla långa mörka vinterkvällar med.

Bokfemma v 51

Malins sista bokfemma för det här året handlar om De fem bästa böckerna under 2007. Yes! Här kommer min lista, jag bara slänger mig över tangenterna, ivrig att ännu en gång minnas dem. Eftersom jag har skrivit om böckerna här nedan tidigare, så nämner jag nu bara titlarna (länkar finns under Kategorier). Dessa fem böcker har hamnat på min bäst-lista av den enkla anledningen, att de på ett eller annat sätt har öppnat mina ögon och lärt mig något nytt om världen utanför och innanför mig själv. Jag vet inte om man kan bli en bättre människa av att läsa böcker, åtminstone vissa böcker, men man kan i alla fall bli lite klokare och visare. Det hoppas jag verkligen att jag blivit tack vare dessa fem.

1. Khaled Hosseini: Flyga drake

2. Riszard Kapuscinski: Imperiet

3. Milan Kundera: Varats olidliga lätthet

4. Åsa Linderborg: Mig äger ingen

5. Yasmina Khadra: Efter atentatet

Aktuell fråga

Önskar du dig en bok i julklapp, och i så fall vilken? Jag är rätt nyfiken, så berätta.

Julklappsrim

Nu ska det skapas julklappsrim, eller så lånar jag från någon annan. Tidsbrist, ni vet. Det finns gott om tips som tur är. Rimmat och klart. Folk är rätt duktiga, faktiskt.

Rimstugan
Julklappsrim
Ordspråk i julklappsrim

Bokklappar under granen

Både DN och SvD tipsar nu om de bästa böckerna under 2007, ett och annat julklappstips, kanske, så här i näst sista stund. Kika in och få inspiration, böcker är aldrig fel. Sen kan du rusa till en internetbokhandel, gärna direkt från min blogg, haha. DN:s hårda paket finns här och SvD:s hårda paket finns här. Eller vad sägs om årets bästa kokböcker?

Julstress och magont

Herregud, säg nåt nytt. Men inte lilla jag, för varje år är jag närmare en fullständig julbojkott (= julhandelbojkott). I år klarar jag NÄSTAN nollvisionen, gör åtminstone mitt bästa. Jag hatar att delta i shoppinggalenskapen, det finns faktiskt alternativa presenter som man kan skaffa utan att sätta sin fot i en enda äffär.

Grattis Åsa & Jonas!

Åsa Linderborg missade Augustpriset, men vann Ivar Lo-Johanssons pris för sin roman Mig äger ingen. Åsa själv verkar vara glad över att boken får erkännande som arbetarlitteratur, att den är en del av den traditionen. Och prissumman går inte heller av för hackor, den är till och med högre än för Augustpriset. Det är hon värd, Åsa Linderborg. Mig äger ingen är ju en sälsynt bra bok. En av årets bästa.

Och Jonas Gardell har gått och blivit hedersdoktor i theologi, i Lund. Det du - sug på den karamellen, världens undergång måste vara nära. Jag menar: är inte kyrkan mot homosexualitet, egentligen? Fast missförstå mig rätt - jag avgudar Jonas Gardell. Utnämningen är för hans bok Om gud (som jag inte har läst). Jag tror inte att den är hans bästa, för jag föredrar En komikers uppväxt, Ett Ufo gör entré och Jenny samt några andra romaner och berättelser, som till exempel den genialiska Mormor gråter, som jag alltid läser på julafton och skrattar så jag gråter. Det är likadant varje år. Hur kul som helst. Min typ av humor.

Dagens haiku

Nypon smakar snö,
vindens vrål över isen.
Varmt te med honung.

(Av Ivana Eklund)

Glad personlig nyhet

Jag är jätteglad eftersom jag har blivit antagen till en distanskurs som heter Att skriva och läsa kritik och som ges vid Växjö universitet nästa tremin. Jag vill bli "proffs" på att skriva litteraturkritik och bokrecensioner, jag vill ägna mig åt det lite mer än bara som hobby, även om jag ännu inte har några konkreta tankar på hur det skulle gå till, men räknar med att det utkristalliserar sig med tiden. Naiv? Kanske. Men det blir så kul! Att förena två roliga saker - läsande och skrivande - det har jag länge drömt om. Grattis till mig själv :-)

Boktips i Go´kväll

I kvällens Go´kväll i svt2 berättar Jens Orback och hans mamma Katja om sin bok Medan segern firades. I boken berättar Jens Orback om övergrepp som Katja som ung flicka utsattes för av ryska soldater i slutet av andra världskriget. I Tyskland. Systematiska våldtäckter som krigsmedel får ett ansikte i denna tragiska berättelse. Jag blev nyfiken, vill gärna läsa boken så småningom, tror jag. Intervjun var intressant. Mer information om boken finns även här.

Parfym för bokmalar

Det är kul att se vad folk hittar på. En parfym med doft av böcker, till exempel. Säkert ett måste under julgranen för varje inbiten bokmal. För visst doftar det underbart i ett antikvariat...

St:Typo och andra helgon

Jag kanske ska bli religiös, för nu finns det coola helgon att tillbe. Vad sägs om St:Typo (skyddshelgon för stavfel), St:Concepta (skyddshelgon för brainstorming) eller St:Anxieté (skyddshelgon för omöjliga deadlines och mysiga kaffestunder). Det finns sex olika helgon för alla som skriver eller sysslar med grafisk design och de presenteras med bild och historisk beskrivning här. Något att ta till när fingrarna viner över tangenterna så det svischar om det och man vet knappt vad man skriver längre, bloggeri bloggeraaa. Tyvärr framgår det inte vilken dag på året man ska fira dem, då skulle man kunna tända ett ljus eller gå i procession.

Bokfemma vecka 50

Veckans Bokfemma hos Malin handlar om att lista de fem sämsta böckerna under 2007. Läser man mycket, så borde det inte vara något problem att hitta en toppfemma med de sämsta böckerna, för i sanningens namn måste det ha skett misstag när man botaniserade i bokfloran. Det blir inte högvinst varje gång precis. Det visar sig dock att det är svårare än jag trodde - jag brukar inte blogga om floppböckerna, noterar titlarna knappt för mig själv. Är en bok tråkig att läsa, så är det lika tråkigt att skriva om den. Bäst att förtränga eländet... Men till slut minns jag några stycken i alla fall.

1. Hässja av Åke Smedberg. Undertiteln är Berättelser från en trakt. Den var så tråkig så det finns inte! Gav upp mycket snart.

2. Fågelvägen av Jeffrey Archer. Jag orkade läsa ca 50 sidor, men började skruva på mig redan på sida 15, eller var det redan på sida 5? Det är nån sorts Askungehistoria om en fattig pojke som blir dunderrik.

3. Mera självkänsla av Mia Törnblom. För mycket upprepning av första boken, hon kokar soppa på en spik. Har bara bläddrat igenom den.

4. Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda. Alla säger att den är bra, jag har inte fallit för den. Jag läste ut den, men den känndes alldeles för låååååång.

5. Den avklädda bruden av Anonym. Överreklamerad och tråkig. Jag gillade inte hur författaren använder du-formen.

Vilka är dina bokfloppar under det här året? Berätta!

Kabusa Böcker

Har du hört om Kabusa Böcker? Det är ett bokförlag i Göteborg som inriktar sig på nordisk kvalitetslitteratur. Här på BOKMANIA har jag fått ett erbjudande från dem, de vill upprätthålla kontakt med mig som läsare och veta vad jag tycker om deras utgivning, de uppfattar mig som "en engagerad läsare". Man tackar...

Jag tackade gärna ja till att få bokkatalogen hemskickad. Nu får jag välja vilken bok jag vill och få hem den i brevlådan, utan kostnad förstås. Och utan förpliktelser. Katalogen blev en trevlig överraskning, måste jag tillstå, många intressanta titlar att botanisera bland. Måste fundera en stund, har svårt att bestämma mig.

För övrigt tycker jag att det är trevligt med små bokförlag, de är inte lika stelbenta och kaxiga som de stora (nämner inga namn), plus att det är smickrande att bli sedd som bokbloggare och tagen på allvar. Tack Kabusa Böcker för att ni hittat till BOKMANIA.

Om att inte få Nobelpriset och inte se Idol-finalen

Många frågar mig om jag har sett Idol-finalen, men ingen om jag har sett Doris Lessings Nobelföreläsning som även den sändes i fredags. Jag har inte sett Idol. Däremot Doris Lessings föreläsning Om att inte få Nobelpriset sysselsätter ännu mina tankar, värmer mig med sitt djupt humanistiska budskap, får mig att skämmas över vårt västerländska överflöd och får mig att bli ännu mera övertygad om nödvändigheten av utbildning för hela jordens befolkning. Jag blev djupt berörd av Lessings text som lästes upp av Nicholas Pearson, Harper Collins förläggare för Doris Lessing. Anförandet ägde rum i börshuset i Gamla stan i Stockholm fredagen den 7 december.

Doris Lessing växte upp i ett hem som var en lerhydda med halmtak, men till skillnad från de flesta andra lerhyddor var det fullt av böcker. Hennes föräldrar hade haft med sig böcker till Afrika från England, och dessutom brukade de skicka efter nya böcker till barnen. ”Stora bokpaket med brunt omslagspapper som var min stora glädje när jag var liten. En lerhydda, men full av böcker,” skriver Lessing och fortsätter: ”Och ibland får jag brev från folk i någon by som kanske saknar elektricitet och rinnande vatten (precis som vår familj i vår långsträckta lerhydda): ´Jag ska också bli författare, för jag har samma sorts hus som ni bodde i.´
Men här har vi det svåra. Nej.
Författarskap, författare kommer inte från hem utan böcker.
Där har vi klyftan. Där har vi det svåra."

Doris Lessing berättar om bokens och läsningens betydelse i människans liv och relaterar mycket till sina upplevelser och erfarenheter från Afrika. Hela texten Om att inte få Nobelpriset finns på SvD:s hemsida. Läs och lär! Här kommer ett litet utdrag:

”Jag befinner mig i nordvästra Zimbabwe i början av åttiotalet, på besök hos en vän som har varit lärare i en skola i London. Han är här och ”ska hjälpa Afrika”, som vi säger. Han är en stillsamt idealistisk själ, och det han mötte här i skolan tog honom så hårt att han blev djupt deprimerad och fick svårt att repa sig. Skolan är lik alla skolor byggda efter självständigheten. Den består av fyra stora rum efter varandra med tegelväggar som står direkt på marken, ett två tre fyra, plus ett halvt rum på ena gaveln som är bibliotek. Klassrummen har var sin svarta tavla, men kritorna har min vän i fickan, annars skulle de bli stulna. I skolan finns ingen kartbok eller jordglob, inga läroböcker, inga skrivböcker eller kulspetspennor, i biblioteket finns inga böcker av det slag eleverna skulle vilja läsa: där står luntor från amerikanska universitet, tunga till och med att lyfta, utmönstrade volymer från vitas bibliotek, deckare eller böcker med titlar som ”Weekend i Paris” eller ”Felicity finner kärleken”.

Där går en get som söker livnära sig på gammalt gräs. Rektorn har förskingrat skolans tillgångar och är avstängd från sin tjänst, vilket väcker samma fråga som vi alla ställt oss, om än oftast i mer upphöjda sammanhang: Hur kan folk bete sig så när de ändå måste veta om att de har allas ögon på sig?

Min vän har inga pengar eftersom alla, elever som lärare, lånar av honom när han får sin lön och rimligtvis aldrig kommer att betala tillbaka. Eleverna är mellan sex och tjugosex år, för en del har inte gått i skola tidigare och är här för att ta igen. Somliga går flera mil varje morgon i ur och skur och över floder. De får inga läxor för det finns ingen elektricitet i byarna och det är svårt att läsa i skenet från ett brinnande vedträ. Flickorna måste gå och hämta vatten och laga mat när de kommer hem från skolan och innan de går dit.

Medan jag sitter hos min vän på hans rum tittar folk försynt in och allihop, varenda en tigger om böcker. ”Snälla ni, skicka oss böcker när ni kommer hem till London.” En man sa: ”De har lärt oss läsa men vi har inga böcker.” Varenda människa jag träffade, allihop tiggde de om böcker.
Jag var där i några dagar. Dammet blåste förbi, vattnet tröt därför att pumparna hade gått sönder och kvinnorna fick gå och hämta vatten i floden igen.

En annan idealistisk lärare från England var ganska sjuk efter att ha sett hur ”skolan” såg ut.
Sista dagen var det terminsavslutning och de slaktade geten, och den skars i bitar som lades i högar och kokades i en stor plåtdunk. Detta var den länge emotsedda avslutningsfesten, kokt get och gröt. Jag körde därifrån medan det pågick, tillbaka genom skogens förkolnade brandrester och kalhyggen.

Jag tror inte många elever i den skolan kommer att få några priser.

Nästa dag är jag på en skola i norra London, en mycket bra skola, vars namn vi alla känner till. Det är en skola för pojkar. Ordentliga skolhus, och parker.

De här eleverna får varje vecka besök av någon känd person, och det ligger i sakens natur att det kan vara fäder, släktingar, rentav mödrar till eleverna. Ett besök av en kändis är inget märkvärdigt i deras ögon.

Jag har skolan i nordvästra Zimbabwes yrande damm i tankarna, och jag ser på de ljumt förväntansfulla ansiktena och försöker berätta för dem vad det är jag har sett den senaste veckan. Klassrum utan böcker, utan läroböcker eller kartbok eller ens en karta uppsatt på en vägg. En skola där lärarna tigger om att man ska skicka dem böcker där det står hur de ska undervisa, eftersom de själva bara är arton eller nitton, de tigger om böcker. Jag talar om för pojkarna att varenda människa, alla tigger om böcker: ”Snälla ni, skicka oss böcker.” Säkert har alla här i salen erfarit det ögonblick då man som talare ser ansiktena framför sig bli tomma. Åhörarna uppfattar inte vad man säger: i deras fantasi finns inga bilder som svarar mot det man berättar. I det här fallet bilder av en skola omvärvd av dammoln, där vattnet tryter och där nyslaktat getkött kokt i en stor dunk är festmat på skolavslutningen.

Är det då så omöjligt för dem att föreställa sig sådan naken fattigdom?

Jag gör så gott jag kan. De är artiga.

Jag är rätt säker på att flera av dem kommer att vinna priser.

Så är det slut och jag träffar lärarna och frågar som alltid hur det står till med biblioteket, och om eleverna läser. Och här i denna privilegierade skola får jag höra detsamma som jag alltid får höra när jag besöker skolor och till och med universitet.

”Ni vet hur det är. Många av pojkarna har aldrig läst en bok, och biblioteket används nästan inte alls.”

”Ni vet hur det är.” Ja, det gör vi verkligen. Allesammans. ”

Ladies

Ladies av Mara Lee är den mest intelligenta av de tre chick-lit-romanerna som jag fördjupat mig i nu i decembermörkret. För mig, en chick-lit-skeptiker, blev romanen en trevlig överraskning. Och inte bara för att DN påstår att den är "fan så mycket bättre", utan för att den är fan så mycket bättre. Alla yttre chick-lit-attribut till trots: ett tjejigt lilaglittrigt omslag, mer eller mindre eländig småstadsbarndom, romantik, flärd och glamour i Paris, kroppsfixering, mode, erotik och sex. Ladies har något att säga under allt det skenbart glättiga och det sker på ett för genren avvikande sätt - konstnärligt. Mara Lee är poet i grund och botten och hennes poetiska språk färgar av sig, det kan inte döljas, det sipprar igenom i nästan varje mening, till min personliga glädje:

"Det gjorde inte ont. Känseln satt i hjärtat och Siri hade stulit hennes hjärta och därför kände Laura ingenting."

Eller: "De går till sängs tidigt. Siri somnar omedelbart. Försiktigt lägger Laura huvudet mot hennes bröstkorg. Hon pressar sitt öra mot revbenen, lyssnar. Hennes andning är jämn och långsam. Men Laura hör, om hon lyssnar noggrant, att det löper som tomma revor rakt igenom andetagen. Hastigt avlägsnar hon huvudet från Siris kropp, bara för att i nästa sekund placera det där igen. Ja. Revor, repor. Långa, tunna. Som om något slitits isär. Mitt i natten vaknar hon av ljusblixtar kring sitt huvud. Hon skriker, hon tror att tredje världskriget har brutit ut. Men det är bara Siri.Siri och kameran. Det enda Laura kan tänka på, omgiven av ljusblixtarna, är repan i Siris andning. Det sönderslitna."

Eller: "Hon konstaterade att hennes likhet med sin undersköna mor hade blomstrat förbi för länge sedan, och att hon redan var äldre än vad hennes mor hade blivit. Snart skulle Lauras ansikte härbärgera två åldrande kvinnors; sitt eget och sin mors. På samma sätt som moderns kropp en gång i tiden hade burit två kroppar: sin egen och Lauras. Det kanske bara var rättvist, tänkte Laura, det kanske är detta som är essensen av att ingå i en genealogi. En evig upprepning, ett ständigt återkommande. Människosläktets mimetiska imperativ: bär din mor såsom hon en gång bar dig. Bär henne ända in i döden, såsom hon bar dig, ända in i livet."

Romanen Ladies handlar om fyra unga kvinnor: den både vackra och intelligenta sociopaten Lea, den duktiga flickan Mia som inte vet vad hon ska ta sig till, den sjukligt associala föredetta fotomodellen Laura och till sist Siri, den hänsynslösa karriärlystna fotografen som är beredd att gå över lik för att ta sina prisbelönta bilder av skönheter. Alla fyra huvudpersonerna är individualister och de alla har träffat Siri, en gång i det förflutna, och inte kommit ut ur mötet oskadda. Mara Lee lägger ut osynliga trådar och varsamt väver fram intrigen ända fram till kulmen - Siris vernissage i Stockholm. Som i en deckare, nästan. Målet med vernissagen är i första hand inte att presentera Siris fotokonst, utan något annat, mycket allvarligare. Ödet ska spela Siri ett spratt, sanningen och rättvisan ska hinna i fatt henne. Så är det åtminstone tänkt. Hämnden sägs vara ljuv.

På ett bildrikt och psykologiskt begåvat sätt ställer Mara Lee frågor om kvinnans självbild i dag, om konstens och kärlekens makt (och maktmissbruk), om sexualitetens normalitet och abnormalitet, helt enkelt om hur det kan kännas att vara kvinna i samtiden. På ett ställe uttrycker Mara Lee romanens budskap så här:

"En annan sak som Laura hade förstått först i efterhand var att det som var mest chockerande med Siris beteende egentligen inte var att hon utnyttjade sina flickor, att hon till och med skadade dem. Nej, det som vissa hade reagerat på var att hon var kvinna - hon var en kvinna som objektifierade sina medsystrar på ett sätt som varken var bättre eller sämre än om en man hade gjort det. Kvinnor fick gärna vara dåliga, om de samtidigt manifesterade en solidaritet med resten av kvinnosläktet. Men om man som Siri struntade i könsskillnaderna, om man behandlade kvinnor och män på precis samma arroganta vis - som kött, eller som ting - förvandlades man genast till kvinnornas fiende nummer ett. Laura hade alltid vetat att Siri var ett monster, men hon var ett monster underkastat det sköna."

P.S. Jag älskar dig!

Cecelia Aherns debutroman P.S. Jag älskar dig! har toppat bästsäljarlistorna i England och Irland, sålts till ett trettiotal länder och ska filmatiseras. Jag undrar om det är för att Ahern bara var 21 år gammal när hon publicerade romanen, eller för att hon är dotter till Irlands premiärminister och svägerska till en av grabbarna i popgruppen Westlife, eller för både och, för knappast kan det vara romanens originalitet, djupsinnighet och författarinnans sprudlande språkbegåvning som är orsaken. Visst är romanen underhållande, men knappast märkvärdig. Ungefär som Westlifs låtar. Det finns en och annan låt som man förtjust nynnar till när man hör den på radio, men likväl glömmer man den ganska omgående. P.S. Jag älskar dig är en "tantroman" med stort T och rätt underhållande för stunden. Vi pratar Barbie-och-Ken-sockervaddsrosa-romantik försedd med sorgekant i svart spets med glittriga paljetter - på grund av Gerrys för tidiga bortgång (redan på sida två). Gerry var gift med Holly, bokens huvudperson. Gerry borde helgonförklaras för han var en äkta make helt utan fel och brister. Totalt perfekt! Och så går han och får hjärntumör och dör, den svikaren, snyft snyft, så stackars Holly måste klara sig själv. Hur ska det gå? Som tur var så tänkte Gerry på det också och skrev tio korta brev som Holly skulle hitta och läsa efter hans död. Holly får öppna ett brev i månaden, fälla några tårar som vätter ner hennes kinder, och noggrannt följa instruktionerna. Det är meningen att hon efter det tionde brevet ska förvandlas till en självständig kvinna som kan stå på egna ben, har fått sitt drömjobb och är redo för ett nytt förhållande med en ny sagoprins. Jag är inte rädd att jag avslöjar för mycket om jag skriver att det lyckas hon med, naturligtvis, för detta är en romantisk saga med lyckligt slut, det skulle inte funka annars.

Handlingen i romanen följer chick-lit-genrens regler till punkt och pricka, och tar man den för vad den är, så får man faktiskt några timmar av underhållning. Mitt problem är dock att jag gillar böcker som tvingar mig att tänka, jag vill känna mig smart när jag läser en bok. När jag läste P.S. Jag älskar dig! kände jag mig inte smart, för det behövdes inte. Cecelia Ahern ställer inga som helst krav på läsaren, tvärtom. Hon talar alltid om vad som händer, kommer att hända och varför. Gestaltning är definitivt inte hennes starkaste sida, vilket är synd, för ämnet i sig är intressant och gripande. Men tyvärr är språket banalt och fullt med klyschor som bitvis ger mig rysningar. Det är också ett problem jag har: jag vill njuta av språket i en bok, hitta små ordkonstverk som ingen har skapat förut. Det Cecelia Ahern skriver har skrivits tusen gånger förut och kommer att skrivas lika många gånger igen. Att hon jämförs med Marian Keyes betraktar jag inte som ett plus, snarare som ett bevis på att Ahern inte är sin egen, utan bara härmar någon som är bättre. Hon vill likna originalet och lyckas utmärkt, förvisso. Jag hoppas att Ahern med tiden kommer att hitta sin egen stil och sitt eget språk, för visst har hon författartalang. Men hon måste också hitta sig själv och våga stå på egna ben.

Små citroner gula

Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson är en lagom underhållande, lagom småtråkig och lagom svensk kvinnoroman, chick-lit om man nu ska sätta en etikett. Huvudpersonen Agnes är uppvuxen i en trygg arbetarfamilj med rötter i en trygg småstad, men som vuxen utflyttad till Stockholm där hon arbetar inom restaurangbranschen. Agnes är väldigt duktig på sitt jobb men har minst sagt otur med kärlekslivet, och eftersom en olycka sällan kommer ensam, så händer det jobbiga saker även på andra plan. Bitvis blir det alldeles för många "tårar som rinner nerför Agnes bleka kinder". Temat i boken är att hitta sig själv och våga skapa sig ett eget liv efter att det mesta i tillvaron har rämmat. Ett ganska vanligt tema alltså, men å andra sidan finns det vändpunkter i var och ens liv och därför är det lätt att hitta något i romanen som man känner igen. Dessutom blir man ju glad när saker och ting ordnar upp sig, eller hur? Och ska det vara chick-lit, så måste det finnas även någon sorts missnöje med den egna kroppen, så naturligtvis tycker Agnes att hennes bröst är på tok för små medan Agnes vännina Lussan gör ett lätt anorektiskt intryck samtidigt som hon har ett okontrollerat förhållande till alkohol och sex.

Språket i romanen var jag lite besviken över, har antagligen haft för höga förväntningar på pratkavarnen och komikern Kajsa Ingemarsson och inte räknat med att hon skulle skriva på ett så barnsligt enkelt sätt som hon faktiskt gör här. Har även förväntat mig mera humor i berättelsen. Men på det stora hela är Små citroner gula en läsvärd bok, lättillgänglig, lättläst och underhållande om man bara vill koppla av och inte behöva tänka så mycket.

Chick-lit i hamn

Fääärdiiiig! Recensionerna kommer i helgen. Läsupplevelsen blev både lite bättre och lite sämre än jag förväntade mig.

Vad 17?!

Vad 17 har hänt med Blogger? Efter senaste uppdateringen är saker och ting inte som de ska vara. Menyer är på engelska och min fina BOKMANIA-lavendelbild var försvunnen och gick inte att lägga in på samma sätt som förut. Fick trixa en hel del för att få bilden på plats igen. Sen är det andra små skavanger också. Har ni också fått problem?

Hur känns det att inte få Augustpriset?

Jag var besviken att varken Åsa Linderborg med Mig äger ingen eller Daniel Sjölin med Världens sista roman vann årets Augustpris i den skönlitterära klassen. Hur det kändes för den favorittippade Åsa skriver hon om i sin blogg. Men jag var glad att Sven Nordqvist och hans Var är min syster vann. Mer tänker jag inte skriva om priset, för händelsen är redan passerad och dessutom har hundra andra bloggare dissekerat det hela.

(Och oss emellan - Åsa är nog folkets vinnare i alla fall.)

Bokfemma v 49

Nu är det även min tur att haka på Malins bokfemma, veckans tema är "mamma" och det är ett tacksamt tema - så det blev en Boksexa för min del, det var för svårt att välja. Jag menar att det rent spontant dyker upp ett antal boktitlar i mitt huvud som direkt eller indirekt handlar om en mor, för det är den tolkning av temat jag gör. I Bokfemmans natur ligger det att lista upp fem böcker, så här kommer mina fem, det vill säga sex, boktitlar:

1. Kvinnor och äppelträd av Moa Martinsson. En gripande, hjärtskärande och på alla sätt läsvärd bok om två kvinnor som kämpar och sliter för att hålla liv i varsin barnaskara medan karlarna regelbundet super upp den lilla lön de varje vecka lyckas få ihop. Boken är en hyllning till moderskap, kvinnlig styrka och vänskap. Visst är det just här som Moa Martinsson beskriver en kvinnas mage sargad av graviditeter som livets egen runsten?

2. Tätt intill dagarna. Berättelsen om min mor av Mustafa Can. Ett självklart val när ämnet är "mamma". Jag har tidigare skrivit om boken här.

3. Vit oleander av Janet Fitch. En bok om en mor som är för egoistisk, för hatisk och för hämndlysten för att ens bry sig om sin dotters bästa. En gripande bok.

4. Ro utan åror - En bok om livet och döden av Ulla-Carin Lindquist. En mor som vet att hon inom en mycket snar framtid kommer att dö ifrån sina fyra barn. Mycket kärlek och mycket sorg i denna självbiografiska berättelse.

5. Ängeln på sjunde trappsteget av Frank Mc Court. Återigen en gripande berättelse om en mor som är lika kärleksfull och modig som urfattig. Mycket värme i all bedrövelse, lite som nr 1.

Bonusbok nr 6: Som om jag inte vore där av Slavenka Drakulic. Kärlek som segrar över hatet. En kvinna föder sitt barn efter att hon blivit gravid till följd av en våldtäckt. Bakgrunden är kriget i Bosnien och ett serbiskt koncentrationsläger. En stark bok!

Statistik

Antal dagar med djävulsk huvudvärk: 2
Antal tankar på att sitta och blogga: 0
Antal förhoppningsfulla tankar om snar bättring och återkomst i bloggosfären: 1

???

Finns det chick-lit skriven av män?

Chick-lit-erfarenheter & bekännelser

Mina tidigare kontakter med chick-lit innefattar å ena sidan endast tre boktitlar, å andra sidan helt oförglömliga sådana, framför allt tack vare humorn. Men även tack vare en ganska hög igenkänningsfaktor, fast det egentligen är ganska ofattbart eftersom jag inte på långa vägar delar hjältinnornas verklighet. Det är ett mysterium som det inte lönar sig att fundera över, det finns ju mycket här i livet man inte begriper. "Tantböcker" som jag helt villkorslöst fallit för är Bridget Jones dagbok av Helen Fielding, 28 timmar på ett dygn, en karriärmammans dagbok av Allison Pearson och Underbar och älskad av alla av Martina Haag. De representerar avkoppling och ett gott skratt för mig, och det är inte lite, det. Sånt behöver man med jämna mellanrum och är inget att skämmas över. Få Nobelpristagare är en bråkdel så roliga, faktiskt.

Tankar om konst

Kärlek av Ivana Eklund (72x92 cm)

- Nämen, det är ett hjärta, nu ser jag det.

- Jag såg det på en gång, att det var ett hjärta.

- Det är lite trasigt. Fast så kan det vara.

- Och det är lagat också. Så kan det också vara.

Den här dialogen tjuvlyssnade jag på idag medan jag höll öppet på galleriet. Det var min tavla "Kärlek" de två kvinnorna tittade på och talade om. Jag var jätteglad över orden, för att de hade förstått. För att min konst fungerade. Senare kom det en man som också tyckte mycket om min tavla med "det reparerade hjärtat", han berättade om en hjärtoperation som han gick igenom härom året. Han sa att uppfattade tavlan som hoppfull. Jag kan inte tänka mig bättre feedback än så här.