"Om man tycker om koleriska rättshaverister som tycker synd om sig själva ska man läsa, för då kommer man att ha roligt." (Daniel Sjölin i Metro).
Det är med blandade känslor jag tuggar mig igenom Världens sista roman av Daniel Sjölin. Det är en konstig bok, både obegriplig och solklar på samma gång, ändå fängslande och intressant. Fast ibland undrar jag om jag fortfarande är kvar i samma bok. Ändå begriper jag så mycket som att Sjölin driver med romankonsten som finkulturfenomen, liksom med tendenser att behöva lämna ut sig själv och andra om man ska få kallas "erkänd samtidsförfattare". Han driver nutida självbekännelsens narcissistiska behov till det absurda och det är många som får sig en känga: skrivarskolorna, författaren (jo, han också), kritikerna, läsarna, språkbruket, romanformen i sig. I Världens sista roman måste fiktionen dö och författaren låter oss vara med medan han sliter med att skriva sig ut ur denna allsmäktiga fiktion.
"Mig visade de ingen tillstymmelse att känna igen. Fan, ser de inte på teve eller? Kollar väl på Timell istället. Vi ligger mot Äntligen hemma. Två miljoner tittare mot våra 90 000. Varenda jävla tisdag. Hur många jävla lager kakel måste de lägga innan pöbeln tröttnar på landet som är?"
Författaren och Babel-programledaren Daniel Sjölin i rollen som författaren och tv-programledaren Daniel Sjölin som har en senildement mamma, grava alkoholproblem och minnen av sexuellt utnyttjande i barndomen anstränger sig till det yttersta för att bidra till romanens länge förutspådda undergång. Världens sista roman är en intelligent bok. En intelektuell bok, inte minst. Det är en bok som i varje mening ställer krav på läsaren. Passager där Sjölins alkoholiserade, dementa mor utgjuter sina obegripliga tirader är en riktig utmaning, men en rolig sådan. För att orka med alltihopa måste jag läsa i små portioner, för annars blir det alldeles för mycket ord på en gång, för mycket metaforer. Det är lätt att överdosera, jag måste pusta ut emellanåt.
"Själ är ett ord i språket. När cynobakterierna och de blågröna algerna började producera den frätande, starkt reaktiva gasen syre dog allt liv på jorden. Allt utom en liten mitokondriebakterie som förvisso plågades svårt men som kunde utvinna litet energi ur syret och därmed tillfälligt förlänga plågan av sin existens. Ändå frätes varje enskilt exemplar sönder av oxidationen. En process som kom att kallas åldrande. Ändå lyckades mitokondriebakterien, detta ömkliga kluster av deoxyribonukleinsyra, förlänga sin existens tillräckligt för att fortplanta sig. Och för att mildra syrets frätande effekt gick detta lilla väsen in i symbios med en annan cirkulär livsform som också den var på väg att förintas av syrebadets helvete.
Och de två varelserna bildade det vi idag kallar livets cell, som alltjämt utgör hönor, tallar, fyrtiotalister och psykopater på teve."
Det sammanlagda intryket av boken är att den är sylvass, cynisk, undviker all kroppslig beröring, har humor och är bitvis svårbegriplig. Precis som hjälten själv. Att det finns humor i eländet är ingen motsägelse.
"Självbiografier är litteraturens svar på Uppblåsbara Barbara, skrev han, enda skillnaden är att författaren blåst upp sig själv för att få känna makt och njutning..."
Sen är det språket. Eller kanske borde jag skriva "först är det språket", men det skulle låta konstigt. Alltså: sen är det språket. Världens sista roman är en prosavirvel av hög kvalité, det är just i språkförmågan som Sjölins litterära storhet ligger. Han är en ordkonstnär som leker i stilistikens sandlåda medan han utan att bli generad skiter ner sig. Jag blir mest fängslad av språket, mindre av huvudpersonens splittrade verklighetsuppfattning.
"Botten i mig är media, det är härmade fraser och konversationsklichéer som jag glömt att jag lärt mig, glömt att jag härmat."
I samma ögonblick jag blir medveten om att denna bisarra roman är mer eller mindre ett skämt och förbannad lögn, blir den plötsligt bra och jag kan inte sluta läsa. Ändå hinner jag inte bli riktigt engagerad, det är något som skaver lite grann och inte klaffar helt och hållet för att jag ska njuta fullt ut. Upplevelsen är hela tiden dubbelbottnad då jag inte fattar vad det är Sjölin vill säga, egentligen. Eller så har jag helt enkelt gått in i fällan eftersom han inte vill säga något alls och därför är det fråga om världens sista roman och en dödsdömd fiktion. Bara ordlek.
"Alla romaner är ju egentligen självbiografier. Alla författare söker bara några gestalter att spegla sig själva i. /.../ Det finns inga levande karaktärer, bara narcissistiska projektioner, bara bokstäver i vilka läsaren ska investera sin dyrbara inbillningskraft. Här är min bok - lev med mina ord. Var dem. Älska dem. Älska mig. Du är läsaren. Jag äger och föraktar dig."
Världens sista roman är nominerad till Augustpriset 2007 och här finns det mer att läsa om den: recension i DN och SvD, intervju med författaren i Metro, förlagets presentation av Daniel Sjölin.
