En tupplur? Aldrig fel...
Idag är det ett år sedan vår katt Nisse dog, vi hade honom i tretton år sedan han var bara några veckor gammal och rymdes i handflatan, i alla fall nästan. Världens gosigaste var han. Kelig, snäll och pratsam, svarade alltid på tilltal, var rolig. En lagom fet katt i sina bästa år, kallade vi gärna honom, en utekatt på åtta nio kilo med frihet och naturen utanför dörren. En livsnjutare. Han förstod ofta mer än han ville erkänna, ibland visste han att det var bättre att göra sig dum för att få vara i fred. Smart om det lönade sig. Det skulle alltid vara han som hade sista ordet, inte husse eller matte eller "storebrorsan" (det vill säga sonen). Många små ritualer hade han, på sina egna villkor förstås. Vi saknar honom, han var en familjemedlem med ett kärleksfullt hjärta, en hängiven liten kompis, väl hårig ibland. På slutet blev han sjuk, antagligen slutade njurarna att fungera och han blev bara svagare och tunnare, kunde inte ens gå ordentligt längre. Veterinären fick komma hem till oss och ge honom en insomningsspruta, det kändes för jäkligt, men ändå rätt, inte skulle han behöva lida mer. När det så småningom kom en faktura från veterinären, så stod det som åtgärd "avlivning av gammal trotjänare i hemmet". Det var en gullig och omtänksam formulering, tyckte jag, och det fick mig att gråta ännu en skvätt. Redan när den unga kvinnliga veterinären var hemma hos oss, visade hon ett stort mått av medmänsklighet och empati, ingen rutinär avlivning där inte. Gissa om vi var tacksamma mot henne. Det var liksom helt okej att vara ledsna och gråta medan allt pågick.
Vi har inte skaffat en ny katt.
