torsdag, november 08, 2007

Sigrid Hjertén


En ny katalog från Böckernas klubb i brevlådan - dagens lilla glädjeämne. Månadens huvudbok den här gången är en biografi över konstnärsparet Sigrid Hjertén och Isaac Grunewald. Den vill jag gärna läsa. Sigrid Hjertén är en av mina favoritkonstnärer, hennes målningar talar till mig på ett alldeles speciellt sätt, de är som berättelser om hennes liv och om hennes inre. Sköra och starka samtidigt. Under hela sitt liv var Sigrid övertygad om att hon inte dög, att hon var annorlunda och hopplös; både som kvinna, konstnär och mamma. Hela sitt liv längtade hon efter kärlek och bekräftelse som aldrig kom. Ingen talade om henne att hon var vacker, älskvärd och begåvad. Hon led av anorexi och hade perioder av djupa depressioner. I slutet av sitt liv hamnade hon på Beckomberga sjukhus. Hon lobotomerades och dog av hjärnblödning strax efter ingreppet. Idag räknas hon som en av Sveriges största konstnärer, inte bara de kvinnliga. Hon har fått sin upprättelse, även om den kom på tok för sent för hennes del.


Självporträtt

Ateljeinteriör

Häromåret läste jag redan en biografi över konstnärinan Sigrid Hjertén, minns att det även fanns personliga brev i den och att den var mycket fängslande. Det är Anita Goldman som har skrivit den, den heter I själen alltid ren. En mycket bra bok. Tack vare den har jag tagit del av Sigrids fängslande människoöde för första gången, sedan dess ser jag på hennes tavlor med andra ögon. Jag minns att jag efteråt sprang till biblioteket och lånade alla konstböcker som fanns om henne och hennes man Isaac Grunewald, jag ville lära mig att "läsa" i tavlorna. Det var spännande. Jag var fascinerad.

Detta var i januari 2006 (har kollat i min läsdagbok) och under våren det året pågick en stor utställning på Nationalmuseet i Stockholm - Konstnärspar kring sekelskiftet 1900 - där även Sigrid och Isaac naturligtvis var representerade. Vilken tur, minns jag att jag tänkte och åkte till Stockholm vid första bästa tillfälle. Utställningen var en stark konstnärlig upplevelse för mig, det var märkligt att stå framför tavlorna som jag redan visste så mycket om och tänka på Sigrid som målat dem. Jag önskade att Sigrid var min vän. På sätt och vis är hon det...

Inga kommentarer: