Imre Kertész är i Stockholm just nu och med anledning av att självbiografin Dossier K ges ut på svenska intervjuas han flitigt i medierna (bl.a.EK, DN). En tanke som jag fastnat för är att "lyckan är människans plikt", hur svår den än är att uppnå:
"Att nå det transliknande tillstånd av lycka över att finnas till är väldigt sällsynt, det händer kanske en gång i livet. Men det finns tillfällen då jag vågar vara lycklig."
Om sitt skrivande säger Kertész förljande, lite överraskande för att komma från en Nobelpristagare i litteratur:
"Jag har aldrig velat vara en folkets författare. Jag har aldrig trott mig ha någon speciell kontakt med folket, aldrig velat uppnå något i förhållande till dem."
Han verkar vara blyg inför sin konst, han verkar nästan vilja behålla skrivandet som något privat, vill varken uppfostra eller påverka, fast Nobelpriset måste ha gett honom alla möjligheter i världen att göra det. Det Kertész strävar efter är att "nå ett tillstånd av nåd, av harmonisk försoning" vilket är varken mer eller mindre vad alla andra människor strävar efter, menar han. När jag har rannsakat mig själv så måste jag tillstå att det nog är sant...
För den som inte har läst något av Imre Kertész rekommenderar jag varmt Mannen utan öde.
