Bohemisk intellektuell, det är vad Horace Engdahl tycker han varit innan tiden i Svenska akademin och innan han blivit en nobelprisnisse i kostym. Jag kan faktiskt se honom framför mig, hur han hänger på caféer, läser gamla filosofer och diskuterar litteratur med sina lika bohemiska kompisar medan cigarettröken hänger tung över deras huvuden. Inte för att jag vet om han röker eller inte; jag bara föreställer mig ett möjligt scenario, som på film. Idag förkroppsligar Horace Engdahl allt vad god litteratur heter och det är lätt att få för sig att han är snobbig och överlägsen, men jag tycker inte att han är det. Han är intelligent, högutbildad och otroligt beläst utan att för den skull göra sig förmer än andra. I mina ögon förefaller han vara ganska ödmjuk och jag lyssnar gärna på honom när han intervjuas. I tisdags gästade han programmet Gokväll i svt och det var ett avslappnat samtal mellan honom och programledaren. Bland annat berättade Horace om rutinerna och hemlighetsmakeriet när de jobbar med att utse en nobelpriskandidat. Det var både intressant och skämtsamt - till exempel hur akademiledamöterna roar sig med att ge nobelpriskandidaterna kodnamn.
God litteratur enligt Horace Engdahl är litteratur som man återvänder till, som gör att vi förstår livet bättre och som stannar kvar i vårt medvetande. Den förändrar något inom oss, den är inte bara ett nöje för stunden. (Varför är han då skeptisk mot Tusen strålande solar av Khaled Hosseini förstår jag inte riktigt, på den punkten är han faktiskt lite snobbig.)
Om de idag så populära kriminal- och agentromanerna säger han att de är bevis på deckarlitteraturens triumftåg i samhället, men han vill inte kalla dessa böcker för litteratur i ordets strängaste mening. Men alla skäl till läsning är goda skäl, menar han. Populära deckarromaner försvinner lika fort som de kommit, då de är utbytbara. Det kommer nya, liknande böcker hela tiden - de som läses idag kommer inte att läsas om tio år. Detta påstående är det svårt att inända något emot.
