Litteraturvetenskap och litteraturkritik lider av identitetskris, man vet inte vad man ska ta sig till, på vilket ben man ska stå. Och vad är problemet? Jo, problemet är att det finns fina författare och fula författare. Inte till utseende, men till status. De fula säljer som smör, de fina samlar damm. Jag nämner inga namn utan överlåter åt var och en att fylla i sina favoriter. Ändå är det de fina man skriver tjocka avhandlingar om, de fula blir för säkerhets skull tidigt bortvalda i litteraturvetenskapliga sammanhang. Om detta och annat handlar boken Hamlet eller Hamilton (Studentlitteratur) av Torbjörn Forslind och Anders Ohlsson och de skulle gärna vilja se en ändring. Litteraturvetenskapen behöver förnyas, bli mindre teoretisk och börja fokusera på till exempel mänskliga erfarenheter. De tycker också att litteraturvetenskapen och litteraturkritiken skulle må bra av ett mera övergripande syn, skippa det traditionella genreuppdelningen och i stället utforska olika texter från olika perspektiv.
Spontant kan jag tycka att svaret på frågan Varför han men inte hon? är ganska given - det finns ju en litterär kanon att hålla sig till, en Tradition. Klart man forskar om Ekelöf och inte om Marklund. Men ju mera jag tänker på det, desto mer känner jag att den traditionella litteraturvetenskapen inte längre är gångbart. Den måste bli mindre krånglig och mindre pretantiös. Man kan inte bortse från den litterära samtiden, och någon gång måste man börja doktorsavhandla den också, helst på ett språk som även vanligt folk begriper.
En bok att läsa nångon gång...
