söndag, november 11, 2007

Fågelbovägen 32

Romanen Fågelbovägen 32 av Sara Kadefors har ett angeläget ämne, men är enligt mig alldeles för chablonmässigt skriven, författaren bjuder inte på några överraskningar- först är allt bra, sen blir det kris, till slut ordnar sig allting igen. Huvudpersonen är läkaren Karin som har, så att säga, allt. Hon anser sig vara en god och omtänksam människa, hon jobbar ju ideellt på en mottagning för illegala flyktingar, hon vill hjälpa andra. Eller är det sig själv hon vill hjälpa? En dag träffar hon den akut sjuka Katerina från Moldavien och erbjuder henne tak över huvudet i sitt eget hem. Katerina tillfrisknar och blir kvar i huset som svart hemhjälp. Och det är nu problemen börjar. Svartsjuka, ilska, hat, förljugenhet, otrohet. Katerinas närvaro i Karins hem fungerar som en spegel i vilken Karin skådar sitt innersta och gillar inte det hon tvingas se. Och inse. Om sig själv. Hon är inte så god och duktig som hon vill framstå och insikten blir en chock för henne.

"Empatin är narcissismens kärna. Ingenting är så självupptaget som ödmjukhet och medkänsla. Ingen är så intresserad av vem du är och hur du ser ut som du själv är. Sådan är kvinnans empati." Det här stycket kommer ur Världens sista roman som jag läser/har läst parallelt med Fågelbovägen 32 och citatet passar perfekt för att illustrera konflikten i Kadefors roman.

Även trots en viss stelhet i berättandet är Fågelbovägen 32 en läsvärd bok, främst för att temat är så aktuellt.


Inga kommentarer: