Tänk att jag inte har läst en bok på nästan två veckor, det känns smått overkligt, men ändå sant. Fast det är skönt att då och då slå upp en favoritdikt som jag vill vila tanken i en liten stund. Igår målade jag ganska intensivt, min målarpalett blev snart helt täckt att färgklickar som nästan var självlysande i sin intensiva klarhet. Inte konstigt att jag efteråt sökte igenom mina gamla anteckningsböcker på jakt efter en alldeles speciell dikt - den färgsprakande En konstnärs testamente, skriven av konstnären Maria Helena Vieira da Silva. Varsågod, här kommer mitt sommarvykort nummer två.
Jag efterlämnar till mina vänner
himmelsblått för att flyga högt
koboltblått för lyckan
ultramarin för att väcka anden
cinnober, högrött för att blodet ska strömma
glatt
mossgrönt för att stilla oron
guldgult: rikedom
koboltviolett för drömmandet
krapplack som väcker cellomusik
kadmiumgult: fantasy, gnistor, glans
ljusockra för att ta emot jorden
Veronesergrönt som minne av våren
indigo för att bringa sinnet i samklang med
åskvädret
orange för att ställa in blicken mot ett citronträd
på avstånd
citrongult för behaget
rent vitt: renhet
rå sienna: guldets förvandling
sammetssvart för att se Tizian
rå umbra för att lättare uthärda den svarta
melankolin
bränd umbra för känslan av varaktighet
Visst är det spännande med färgernas magiska namn, och att de betyder något...
