fredag, juli 02, 2010

Sommarvykort 2 juli: Konst och poesi

Tänk att jag inte har läst en bok på nästan två veckor, det känns smått overkligt, men ändå sant. Fast det är skönt att då och då slå upp en favoritdikt som jag vill vila tanken i en liten stund. Igår målade jag ganska intensivt, min målarpalett blev snart helt täckt att färgklickar som nästan var självlysande i sin intensiva klarhet. Inte konstigt att jag efteråt sökte igenom mina gamla anteckningsböcker på jakt efter en alldeles speciell dikt - den färgsprakande En konstnärs testamente, skriven av konstnären Maria Helena Vieira da Silva. Varsågod, här kommer mitt sommarvykort nummer två.

Jag efterlämnar till mina vänner

himmelsblått för att flyga högt
koboltblått för lyckan
ultramarin för att väcka anden
cinnober, högrött för att blodet ska strömma
glatt
mossgrönt för att stilla oron
guldgult: rikedom
koboltviolett för drömmandet
krapplack som väcker cellomusik
kadmiumgult: fantasy, gnistor, glans
ljusockra för att ta emot jorden
Veronesergrönt som minne av våren
indigo för att bringa sinnet i samklang med
åskvädret
orange för att ställa in blicken mot ett citronträd
på avstånd
citrongult för behaget
rent vitt: renhet
rå sienna: guldets förvandling
sammetssvart för att se Tizian
rå umbra för att lättare uthärda den svarta
melankolin
bränd umbra för känslan av varaktighet


Visst är det spännande med färgernas magiska namn, och att de betyder något...

3 kommentarer:

Anonym sa...

Färgsprakande!
//Marie R

Sanna sa...

Visst behövs pauserna ibland? Jag kan till och med tycka att man borde tvinga sig till en paus då och då, fast man verkligen känner för att stormläsa, efter principen hungern är den bästa kryddan (om den nu kan utvecklas till princip gällande annat än mat).

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Marie R: Det tycker jag med, i allra högsta grad.

Sanna: Ja, visst är det så. Man måste stanna upp ibland, andas ut och reflektera. Man blir så lätt fartblind. Och risken ökar ju roligare det man håller på med i vanliga fall är.