lördag, november 03, 2007

Döden har många ansikten



Min fars mormor dog nästan 102 år gammal och bara för att hon en dag ramlade, bröt höftbenet och sen fick lugninflamation av att behöva ligga orörlig i sängen. Det hjälpte inte att hon för övrigt var kärnfrisk och läste böcker på löpande band, även de med liten text. Året var 1962.

Min farfar dog i en bussolycka när han var 84 år, han skulle gå över vägen och räknade med att bussen skulle stanna vid busshållplatsen. Det gjorde den inte. Året var 1971.

Min fars bror dog knappt 24 år gammal, i tyfus. Det var på hösten 1945. Under kriget blev han djupt förälskad i en tysk flicka och nu väntade hon barn. Men det gick inte för sig att gifta sig med en tyska, utan han fick pengar av sina föräldrar, alltså min farfar, och uppmanades att åka tillbaka till Tyskland en gång till och prata förståndigt med sin tyska kärlek. Han åkte. Ingen vet hur det gick. På tåget hem till Tjeckoslovakien smittades min farbror av tyfus eftersom tåget var överfullt med hemvändande fångar från de befriade nazistiska koncentrationslägren. Han dog väldigt fort av sjukdomen, och den tyska flicka hade inte ens ett namn. Han liknade Franz Kafka, samma sorgliga mörka ögon.

Min farmor dog ung, bara 42 år gammal. Hon var sjuk och visste att hon skulle dö och bad sin man, min farfar, att gifta sig med den vackra unga kvinnan som satt i garederoben på restaurangen där de brukade äta söndagslunch, vecka efter vecka. Hon anade, eller visste, att kvinnan ändå redan var makens älskarinna. Och de två små sönerna behövde en ny mor. Min farmor hade ett stort hjärta och farfar gjorde som hon sade. Året var 1935.

Min far dog i cancer som mycket fort åt upp honom inifrån, han har bara blivit 60 år gammal. Han begravdes på dagen för exakt tjugo år sedan, 1987. Fast han visste att han låg för döden sa han inte ett ord om det.

Det gjorde inte mormor heller. Hon var 81 år och mycket tålmodig. Först under sitt sista levnadsår började hon lägga sig på dagarna och vila lite. Året var 1979.

Morfar fick hjärtinfarkt mitt i kvällsmaten, han bara föll ner från stolen och fanns inte mer. Han blev 69 år. Året var 1970.

Morfars mor dog två månader efter förlossningen, min morfar var hennes första barn. Morfars far hade slagit henne och tvingat henne till ett tungt arbete i lagården direkt efter förlossningen som lär ha varit svår. Barnet skickade han bort. Året var 1901.

Att minnas är det enda jag kan göra för dessa människor vars arv jag bär inom mig. I stället för en blomma på deras grav skänker jag dem en tanke, det är ju Alla helgons dag idag... Hoppas de vilar i frid.

Inga kommentarer: