När jag läser en tidningsartikel som intresserar mig känner jag ofta lust, eller behov, att sammanfatta och kommentera den eller bara att notera ett citat, för genom att skriva några rader blir innehållet mera begripligt för mig själv. Om jag måste formullera min ståndpunkt med ord, måste jag ju veta vad jag tycker. Helst. Det underlättar i alla fall. Till detta tillkommer sedan den tekniska finessen att kunna länka till den aktuella artikeln på tidningens hemsida. Detta har flera fördelar - både för mig som bloggare, för tidningen och för potentiella läsare.
Dagens nyheter skriver idag att DN är störst i bloggvärlden eftersom flest bloggare länkar till just deras artiklar. På andra plats kommer SvD. Efter Svd kommer de andra.
Varje gång jag länkar till DN eller SvD får jag en länk tillbaka från dem, vilket genererar fler läsare till min blogg. Utmärkt, kanon, jättebra. Man vill ju ha många läsare, få nya hela tiden. Nackdelen är att jag lätt blir lite manisk när jag märker att besökssiffrorna rör sig uppåt snabbare än vanligt efter att jag länkat till DN eller SvD och vill gärna hitta en ny artikel att lägga vantarna på. Då måste jag besinna mig, lugna ner mig, ta time out. Påminna mig själv om varför jag bloggar. Inte för att till varje pris länka till en massa tidningsartiklar.
Det värsta är när folk skriver något i sina bloggar och sen bara länkar hejvilt utan att inlägget har något med tidningsartikeln att göra, bara för att någon skulle klicka på deras länk och läsa deras underfundigheter. Sånt är bara barnsligt, omoget och larvigt.
Fördelen för tidningen är att många hamnar på deras sida via bloggarna, det är en naturlig symbios.
Ibland, men mycket sällan (fast det egentligen är drömmen), uppstår en dialog eller en diskussion mellan två bloggare och det är alltid intressant att läsa vad andra läsare/bloggare tycker.
Sen är det dessutom på det viset att läsare som hittar till ens blogg via tidningen återkommer sällan. Det är inte de som är stammisar, de försvinner lika snabbt som de dykt upp. Och det är ändå stammisarna man bryr sig om, det är dem man skriver för. Så är det bara. Välkommen tillbaka.
