Chick-lit

Jag ska vidga mina vyer, blicka åt sidorna och inte bara framåt - jag ska ha ett par chick-lit-veckor i läsfåtöljen. Som det framgår av omslagsbilder under rubriken "Läser just nu", så har jag valt tre chick-lit-romaner av olika slag. Åtminstone tror jag att de är olika. Bokvalet är till två tredjedelar slumpmässigt.

1. Ladies av Mara Lee: kritikerrosad och av fina-tidningen hyllad roman, en som sägs uppgradera chick-lit till finkultur.

2. Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson: omåttligt populär bland läsarna, men ignorerad av fina-tidningen.

3. P.S. Jag älskar dig av Cecilia Ahern: en kioskvältare som till och med ska bli film, både hyllad och bespottad av läsarna. Fina-tidningens inställning är mig obekannt.

Har du läst någon av böckerna? Vad tyckte du?

Helgtävling: Kvinnliga Nobelpristagare

Trots att Nobelpriset i litteratur delades ut för första gången 1901 var det bara ett fåtal kvinnor som fick det. Selma Lagerlöf var den första, Doris Lessing den elfte och hittills sista. Förresten - hon kommer inte till Stockholm i december, hennes läkare har avrått henne. Jag tycker att det är synd att hon inte kommer, hon är en tant med krut och vass tunga. Det hade varit kul. Och stackars Horace, han är nog besviken. Lessing har ju så gott som lovat honom att komma till prisutdelningen. (DN, SvD)

Veckans fråga: Vilka är kvinnorna på plats 2-10? Räkna upp så många du kan, men googla inte fram namnen, det vore fusk.

Massläsning

Bokbloggare runt om på nätet börjar göra bokslut över böcker lästa under 2007 och jag är häpen och grymt imponerad över siffrorna de redovisar. En är uppe i 170, en annan 140, en tredje 130. Jag fattar inte hur de hinner med så många böcker vid sidan om sina jobb och studier. Går det verkligen att läsa från pärm till pärm om man ska avverka så många? Påverkas inte läsupplevelsen negativt av denna massläsning? Jag läser jämt, men ligger säkert ändå en bra bit under 100-sträcket, mellan 40 och 60, skulle jag tippa. Visst, jag läser sakta, det vet jag, men ändå. Tre böcker i veckan klarar jag aldrig, hur mycket jag än skulle vilja. Inte ens om jag är helledig, för då lockar även andra trevliga intressen och aktiviteter. Tre till fyra i månaden är nog det normala för mig, om böckerna inte är alltför tjocka.

Nu ska ja ta och kväva min begynnande prestationsångest över de egna "dåliga" lässiffrorna. Innan den slår rot.

Katthaiku

Några av mina egna haikudikter har katten som tema, som en symbol för värme, ro och avslappning. I detta fall kan jag också avslöja att känslan i dikterna är självupplevd...


Ögat mot dikten,
katten sjunger i knät.
Varm vilolycka.
Fönsterrutan vinddarrar,
kattens tass kvar i min hand.
------------------------------

Kattens mjuka rygg
under fingertopparna.
Snöregn i gräset.
------------------------------

Nyckeln i låset,
kattassar över golvet.
Återförening.

Världens goaste katt

En tupplur? Aldrig fel...

Det var först efteråt man fick veta om det var värt att gå ut eller inte...

Idag är det ett år sedan vår katt Nisse dog, vi hade honom i tretton år sedan han var bara några veckor gammal och rymdes i handflatan, i alla fall nästan. Världens gosigaste var han. Kelig, snäll och pratsam, svarade alltid på tilltal, var rolig. En lagom fet katt i sina bästa år, kallade vi gärna honom, en utekatt på åtta nio kilo med frihet och naturen utanför dörren. En livsnjutare. Han förstod ofta mer än han ville erkänna, ibland visste han att det var bättre att göra sig dum för att få vara i fred. Smart om det lönade sig. Det skulle alltid vara han som hade sista ordet, inte husse eller matte eller "storebrorsan" (det vill säga sonen). Många små ritualer hade han, på sina egna villkor förstås. Vi saknar honom, han var en familjemedlem med ett kärleksfullt hjärta, en hängiven liten kompis, väl hårig ibland. På slutet blev han sjuk, antagligen slutade njurarna att fungera och han blev bara svagare och tunnare, kunde inte ens gå ordentligt längre. Veterinären fick komma hem till oss och ge honom en insomningsspruta, det kändes för jäkligt, men ändå rätt, inte skulle han behöva lida mer. När det så småningom kom en faktura från veterinären, så stod det som åtgärd "avlivning av gammal trotjänare i hemmet". Det var en gullig och omtänksam formulering, tyckte jag, och det fick mig att gråta ännu en skvätt. Redan när den unga kvinnliga veterinären var hemma hos oss, visade hon ett stort mått av medmänsklighet och empati, ingen rutinär avlivning där inte. Gissa om vi var tacksamma mot henne. Det var liksom helt okej att vara ledsna och gråta medan allt pågick.

Vi har inte skaffat en ny katt.

Älskaren

Älskaren av Marguerite Duras är en speciell bok, inte lätt att direkt och utan förbehåll tycka om, men kommer man igenom skalet är belöningen enorm. Älskaren passar inte riktigt in i den självbiografiska mallen, eftersom den ger ett så avskalat och opersonligt intryck, men det är bara en fasad. Under den kokar berättelsen av känslor, det är mycket kropp och hårda ord. Marguerite Duras berättar om sitt kärleksförhållande med en tolv år äldre kinesisk miljonär, hon är bara drygt femton år när allt händer. Skådeplatsen är mellankrigstidens Saigon i Franska Indokina. Det är exotiskt och också lite erotiskt med beskrivningar av dessa avlägsna platser - Mekongflodens gula strömmar, gulgröna himlar över Siambergen, Saigons myllrande gator, hettan.

Den femtonåriga Marguerite är en kaxig tonåring och vilsen i vuxenvärlden, hon tycker sig inte passa in någonstans. Hon är fylld av både kärlek och okärlek (inte hat, inte ogillande, utan okärlek) till sig själv, sin mor och sina bröder. Mötet med mannen från Kina betyder ett erotiskt uppvaknade som kan liknas vid kraftigt bombnedslag som ödelägger det mesta. Det blir passion, ohämmad sex, njutning och (själv)förnedring. Att en vit flicka har ett sexuellt förhållande med en färgad inföding är på den tiden socialt oacceptabelt, men Marguerite sticker inte under stol med sanningen. Hon intalar sig själv att hon inte älskar mannen från Kina, att hon låter honom göra "allt" med henne för pengarnas skull och att han vill göra "allt" med henne för att hon är så ung, vit och vacker. Men under den hårda ytan kan man ana starka känslor, ömsesidiga känslor. Men eftersom kärleken mellan dem inte har någon framtid, är det kanske bättre att låtsas att den inte alls finns.

På sätt och vis antyder Marguerite Duras att det var någonstans här hennes självdestruktiva leverne tagit sin början, och det är mycket möjligt att det förhåller sig så. Älskaren är ingen glad bok, den är inte heller lättläst, men den är intressant och på många sätt fascinerande.

(Älskaren finns även som ljudbok med Bibbi Andersson som uppläsare. Hon läser med en riktigt kylig röst som passar perfekt till boken.)

Gott & Blandat

• Jack Kerouacs kultroman På drift fyller 50 år och hyllas med påmpa och ståt, främst i USA förstås, bland annat med klädkollektioner, nyutgåvor och en utställning i New York. Men faktum är att boken fortfarande säljer i hundratusentals exemplar världen över, nya generationer läsare växer upp och hittar sin väg till Beatnik-bibeln. Det är inte så konstigt, På drift har ett tidlöst tema - ett sökande efter mening i ett samhälle som ständigt förändras. Därtill tillkommer de eviga frågorna om kärlek, arbete, konst, vänskap, andlighet. Det finns även en kuriositet i sammanhanget, nämligen att Kerouac skrev sin första version av romanen på en 36 meter lång pappersrulle. Fråga inte varför. Jag vet inte.


• Bodil Malmsten kommer ut med sin nya bok som påminner både om blogg och anteckningsbok: Kom och hälsa på mig om tusen år. Den utgår från hennes blogg, precis som föregångaren Hör hur ditt hjärta bultar i mig. De är bokgodis, en fröjd för själ och ögat. Bodils vardagsnära texter och foton är oemotståndliga. Ett måste i bokhyllan.


• Minns du kastanjeträdet som Anne Frank så ofta nämner i sin dagbok? Kastanjeträdet ger henne tröst och framstår som en källa till hopp om livet utanför lägenheten som hon och hennes familj sitter gömda i. Nu är Anne Franks kastanjeträd på Prinsengracht 263 i Amsterdam sjukt och hotas av nedhuggning, men folk protesterar. Namnunderskrifter samlas, en speciell organisation som vill bevara trädet har bildats och frågan om trädets vara eller icke vara har blivit en het fråga i nederländsk domstol. Domaren har gett trädet åtta veckors respit och under tiden ska ytterligare undersökningar göras. Kanske är det trots allt möjligt att rädda kastanjeträdet. Det är 150 år gammalt och väger 27 ton. Det blommar förföriskt varje vår.


• Det finns forskare som forskar kring sexuella dubbeltydigheter i Shakespeares dramer. Dubbeltydigheter är vanligt förekommande hos Shakespeare och de ställer ofta till det för översättare, det är ett känt faktum. I dagens DN har jag läst att det till och med finns en tes om vad namnet Shakespeare betyder. "Spear", spjut, kunde även ha betydelse "kuk" och "shake speare" kunde syfta på masturbation, alltså skulle Shakespeares namn betyda "runkaren". Är det seriös forskning eller ett skämt?


• "En av historiens mest notoriska stugsittare, för att inte säga sängliggare, var den högt kultiverade Marcel Proust. Mindre känt är att han höll sig kontinuerligt uppkopplad. Hade han levt idag, hade han varit värsta nörden. Det Proutska bredbandet för hundra år sedan kallades theatrophone." (DN:s Söndagskolum idag) Man kunde sitta hemma och höra allt som sjöngs på operascenen, man kunde abbonera på tjänsten. Vad coolt! Ingenting har förändrats, allt är nytt.

Birro möter Tranströmer

Marcus Birro träffar Tomas Tranströmer i tv-programmet Möte. Rekommenderas varmt. För övrigt berättar Marcus om mötet med sin livräddare, som han kallar honom, på sin blogg under rubriken Tranströmer förklarar världen. Läsvärt. Personligen tycker jag att även Marcus Birro förklarar världen, även han kan sätta ord på saker man upplever långt innan man själv är kappabel att göra det. Jag gillar och beundrar de båda, de båda har hjälpt mig att erövra det svenska språket som inte är mitt modersmål, även på var sitt alldeles unika sätt.

(Fotot har jag lånat från Birros hemsida.)

Fantastisk musik!

Det här är musik som jag kan höra om och om igen, tröttnar aldrig. På YouTube finns vackra videoklipp, klicka på länken och lyssna och njut.

I Don´t Know to Love Him (Yvonne Elliman)

Pie Jesu (Sarah Brightman)

Phantom of the Opera (Sarah Brigtman & Steve Harley)

Don´t Cry for Me Argentina (Julie Covington)

Time to Say Goodbye (Sarah Brigtman & Andrea Bocelli)

Du måste finnas (Helene Sjöholm)

Tävling v 47

Tre dikter som alla handlar om ensamhet, skrivna av svenska kvinnliga poeter. Men vad heter poeterna? Det är frågan i veckans tävling på BOKMANIA.

1.
Är man ensam
längtar man att bli två
men är man två
så är man alltid tre:
den tredje är den ensamma
som fortfarande är ensam.

Söker jag rosor
finner jag snö
söker jag snö
finner jag rosor
söker jag ingenting
finner jag både
rosor och snö.

2.
En varm hand.
Ett varmt bo.
En varm kofta
att trä på de isande tankarna.
En varm kropp
att trä på kroppen.
En varm själ
att trä på själen.
Ett varmt liv
att trä på det isande livet.

3.
Jag är en hyresgäst
utan egen ingång till mörkren.
Jag är en berättelse
utan subjekt.
Jag överlever
utan undertext.
Ingen slår upp mig
och lägger ett bokmärke
på sin favoritsida.

Jag är ett fodral.

Världens sista roman

Varför ska man läsa Världens sista roman?

"Om man tycker om koleriska rättshaverister som tycker synd om sig själva ska man läsa, för då kommer man att ha roligt." (Daniel Sjölin i Metro).

Det är med blandade känslor jag tuggar mig igenom Världens sista roman av Daniel Sjölin. Det är en konstig bok, både obegriplig och solklar på samma gång, ändå fängslande och intressant. Fast ibland undrar jag om jag fortfarande är kvar i samma bok. Ändå begriper jag så mycket som att Sjölin driver med romankonsten som finkulturfenomen, liksom med tendenser att behöva lämna ut sig själv och andra om man ska få kallas "erkänd samtidsförfattare". Han driver nutida självbekännelsens narcissistiska behov till det absurda och det är många som får sig en känga: skrivarskolorna, författaren (jo, han också), kritikerna, läsarna, språkbruket, romanformen i sig. I Världens sista roman måste fiktionen dö och författaren låter oss vara med medan han sliter med att skriva sig ut ur denna allsmäktiga fiktion.

"Mig visade de ingen tillstymmelse att känna igen. Fan, ser de inte på teve eller? Kollar väl på Timell istället. Vi ligger mot Äntligen hemma. Två miljoner tittare mot våra 90 000. Varenda jävla tisdag. Hur många jävla lager kakel måste de lägga innan pöbeln tröttnar på landet som är?"

Författaren och Babel-programledaren Daniel Sjölin i rollen som författaren och tv-programledaren Daniel Sjölin som har en senildement mamma, grava alkoholproblem och minnen av sexuellt utnyttjande i barndomen anstränger sig till det yttersta för att bidra till romanens länge förutspådda undergång. Världens sista roman är en intelligent bok. En intelektuell bok, inte minst. Det är en bok som i varje mening ställer krav på läsaren. Passager där Sjölins alkoholiserade, dementa mor utgjuter sina obegripliga tirader är en riktig utmaning, men en rolig sådan. För att orka med alltihopa måste jag läsa i små portioner, för annars blir det alldeles för mycket ord på en gång, för mycket metaforer. Det är lätt att överdosera, jag måste pusta ut emellanåt.

"Själ är ett ord i språket. När cynobakterierna och de blågröna algerna började producera den frätande, starkt reaktiva gasen syre dog allt liv på jorden. Allt utom en liten mitokondriebakterie som förvisso plågades svårt men som kunde utvinna litet energi ur syret och därmed tillfälligt förlänga plågan av sin existens. Ändå frätes varje enskilt exemplar sönder av oxidationen. En process som kom att kallas åldrande. Ändå lyckades mitokondriebakterien, detta ömkliga kluster av deoxyribonukleinsyra, förlänga sin existens tillräckligt för att fortplanta sig. Och för att mildra syrets frätande effekt gick detta lilla väsen in i symbios med en annan cirkulär livsform som också den var på väg att förintas av syrebadets helvete.
Och de två varelserna bildade det vi idag kallar livets cell, som alltjämt utgör hönor, tallar, fyrtiotalister och psykopater på teve."

Det sammanlagda intryket av boken är att den är sylvass, cynisk, undviker all kroppslig beröring, har humor och är bitvis svårbegriplig. Precis som hjälten själv. Att det finns humor i eländet är ingen motsägelse.

"Självbiografier är litteraturens svar på Uppblåsbara Barbara, skrev han, enda skillnaden är att författaren blåst upp sig själv för att få känna makt och njutning..."

Sen är det språket. Eller kanske borde jag skriva "först är det språket", men det skulle låta konstigt. Alltså: sen är det språket. Världens sista roman är en prosavirvel av hög kvalité, det är just i språkförmågan som Sjölins litterära storhet ligger. Han är en ordkonstnär som leker i stilistikens sandlåda medan han utan att bli generad skiter ner sig. Jag blir mest fängslad av språket, mindre av huvudpersonens splittrade verklighetsuppfattning.

"Botten i mig är media, det är härmade fraser och konversationsklichéer som jag glömt att jag lärt mig, glömt att jag härmat."

I samma ögonblick jag blir medveten om att denna bisarra roman är mer eller mindre ett skämt och förbannad lögn, blir den plötsligt bra och jag kan inte sluta läsa. Ändå hinner jag inte bli riktigt engagerad, det är något som skaver lite grann och inte klaffar helt och hållet för att jag ska njuta fullt ut. Upplevelsen är hela tiden dubbelbottnad då jag inte fattar vad det är Sjölin vill säga, egentligen. Eller så har jag helt enkelt gått in i fällan eftersom han inte vill säga något alls och därför är det fråga om världens sista roman och en dödsdömd fiktion. Bara ordlek.

"Alla romaner är ju egentligen självbiografier. Alla författare söker bara några gestalter att spegla sig själva i. /.../ Det finns inga levande karaktärer, bara narcissistiska projektioner, bara bokstäver i vilka läsaren ska investera sin dyrbara inbillningskraft. Här är min bok - lev med mina ord. Var dem. Älska dem. Älska mig. Du är läsaren. Jag äger och föraktar dig."

Världens sista roman är nominerad till Augustpriset 2007 och här finns det mer att läsa om den: recension i DN och SvD, intervju med författaren i Metro, förlagets presentation av Daniel Sjölin.

Litterära hjältar

Jag har blivit utmanad av Ann Charlott. Utmaningen gäller att nämna litterära hjältar som man minns länge efter att man läst ut boken och som blivit större än både bok och författare. Jag har plockat fram hela sju stycken. När jag ser vilka jag har valt (för övrigt handlar det om ett självklart val som gick så gott som av sig självt), så undrar jag vad dessa hjältar kan avslöja om mig själv. Hoppas att ingen psykoanalytiker kommer att läsa detta.

Litterära hjältar som är mina hjältar är (utan inbördes ordning):

1. Scarlett O'Hara ur Borta med vinden, denna girl-power-urmoder. Hon har lärt mig att stå ut med svåra saker och hantera livet utifrån tron att allt kommer att ordna sig och att det är bra att sova på saken, som man brukar säga. Hennes ord "jag ska tänka på det här först i morgon, när jag orkar bära det" har hjälpt mig många gånger.

2. Fadern ur Selma Lagerlöfs Kejsaren i Portugalien, för att han älskar sin dotter över allt annat på jorden, så mycket att kärleken till dottern kostar honom först förståndet, sedan livet.

3. Fröken Julie av Strindberg, för att hon är både stark och svag, utnyttjande och utnyttjad, fri och fängslad. Men det är enbart hon som tvingas betala priset. Hon vill segra, utmanar ödet, och förlorar.

4. Lille prinsen av Antoine de Saint-Exupéry, för att han förkroppsligar betydelsen av kärlek och vänskap i våra liv.

5. Kristina från Duvemåla. Jag antar att det inte behövs någon förklaring alls, det räcker med ett enda ord: kärlek.

6. Nalle Puh. För att han har förstått vad livet går ut på, fast han bara har en mycket liten hjärna. Men desto större hjärta. Nalle Puh är ett geni och en livskonstnär. En sann hjälte.

7. Professor Morrie ur Tisdagarna med Morrie av Mitch Albom, för att han är en utomordentligt bra lärare i konsten att leva (och att dö).

Jag väljer att inte utmana någon namngiven bloggare, utan alla som känner sig manade och sugna får haka på. Även icke bloggande läsare, förstås.

Bokmässa i Örebro

I helgen är det Bokmässa i Örebro och jag vill åka dit, helst på lördag. Har aldrig varit på en bokmässa förut och nu börjar nyfikenheten växa sig outhärdlig (jaja, kanske överdriver jag lite, men ändå). Eller kan bokmässor rent av vara obligatoriska aktiviteter för varje seriös och inbiten bokbloggare? Det bästa är att min man vill gärna följa med, jag lockar nämligen med Brutus Östling närvaro. Bland annat. Vi får se vad det blir av alltihop. Örebro ligger åtminstone inte lika avsides för oss som Göteborg.

Ängelen

I början på mars ska jag och min man gå på Vasateatern i Stockholm och se Cecilia Frodes föreställning Ängelen, har köpt blijetterna idag. Jag är så glad över det! Tycker att det är en charmig, underhållande och tänkvärd föreställning. Och jag gillar Cecilia Frode, verkligen. Ända sen jag råkade se en liten bit av Ängelen på tv för ett par år sedan, har jag velat att se den live. Det är inte så långt till mars...

Ut- och sammanbrott

Vulkan.se har fått ett kort utbrott i torsdags som tyvärr nästan genast ersattes av ett sammanbrott. Sammanbrottet pågår fortfarande. Men det är mycket smart av Vulkanen att samla in mailadresser från alla oss som väntar på att sajten ska börja fungera.

Bloggkartan

Nu finns BOKMANIA även på Bloggkartan.se.

Nöff nöff Benny & Var är min syster?

Under helgen har jag flera gånger bläddrat i barnböckerna som jag köpt i fredags. Jag blir så glad av dem. Illustrationerna, berättelserna... Jag blir barn på nytt och vill stanna kvar där.

Nöff nöff Benny (Barbro Lindgren, Olof Landström) handlar om lilla grisen Benny och hans lillebror och börjar så här: "Nu ska Benny gå ut. Han är trött på att vara inne. Bennys bror ska också gå ut. För han är också trött på att vara inne. Nu ska de gå ut och nöffa lite." Deras mamma säger till dem att hålla sig borta från vattenpölen men vad hjälper det, vattenpölen drar de till sig som en magnet. Man förstår hur det går sen. Det är en stillsamt harmonisk landsidyll som skildras i boken, mycket värme och humor och lagom blandning av fara och trygghet. Det är en bilderbok när den är som bäst. Nöffa - vilket roligt ord. (DN:s recension)

Var är min syster? (Sven Nordqvist) är ett bilderboksmästerverk. Bilderna är grunden, den skrivna berättelsen är sekundär. På varje sida breder en fantasivärld ut sig och i den världen är allt möjligt. Varje gång jag slår upp en bildsida och börjar titta, hittar jag nya saker som jag inte sett förut. Det är så läckra detaljer gömda lite varstans. Bottenlös glädje. (DN:s recension)

Barnböcker

Dagens bokinköp

Hur många vuxna ägnar en del av fredagkvällen åt att läsa barnböcker endast för sin egen skull och utan att det ens finns barn i närheten? Jo, åtminstone en - jag. Idag har jag nämligen köpt Var är min syster? av Sven Nordqvist och Nöff nöff Benny av Barbro Lindgren och Olof Landstöm. Vilka böcker! Jag kan inte slita mig ifrån dem. Redan nu är jag avundsjuk på de småungar som ska få dem i julklapp så småningom, vilket i alla fall är tanken med inköpet. Men man vet aldrig med mig... Det roliga med riktigt bra barnböcker är att de innehåller så många dålda budskap till vuxenvärlden, sånt som man bara uppfattar och kan skratta åt när man är stor. Titta på kossorna som ligger på backen och halsar burköl, är de inte söta? (Strunt samma om de inte är politiskt korrekta.) Sven Nordqvist fantasi är totalt obegränsad, helt utan hämningar. Och nöff nöff grisarna, de skulle man kunna äta upp, så gulliga som de är. Busiga som vilka bröder som helst, den lille vill göra allt som den store gör. Någon som känner igen modellen, kanske?

Ur boken Var är min syster


Ur boken Nöff nöff Benny

Horace i Gokväll

Bohemisk intellektuell, det är vad Horace Engdahl tycker han varit innan tiden i Svenska akademin och innan han blivit en nobelprisnisse i kostym. Jag kan faktiskt se honom framför mig, hur han hänger på caféer, läser gamla filosofer och diskuterar litteratur med sina lika bohemiska kompisar medan cigarettröken hänger tung över deras huvuden. Inte för att jag vet om han röker eller inte; jag bara föreställer mig ett möjligt scenario, som på film. Idag förkroppsligar Horace Engdahl allt vad god litteratur heter och det är lätt att få för sig att han är snobbig och överlägsen, men jag tycker inte att han är det. Han är intelligent, högutbildad och otroligt beläst utan att för den skull göra sig förmer än andra. I mina ögon förefaller han vara ganska ödmjuk och jag lyssnar gärna på honom när han intervjuas. I tisdags gästade han programmet Gokväll i svt och det var ett avslappnat samtal mellan honom och programledaren. Bland annat berättade Horace om rutinerna och hemlighetsmakeriet när de jobbar med att utse en nobelpriskandidat. Det var både intressant och skämtsamt - till exempel hur akademiledamöterna roar sig med att ge nobelpriskandidaterna kodnamn.

God litteratur enligt Horace Engdahl är litteratur som man återvänder till, som gör att vi förstår livet bättre och som stannar kvar i vårt medvetande. Den förändrar något inom oss, den är inte bara ett nöje för stunden. (Varför är han då skeptisk mot Tusen strålande solar av Khaled Hosseini förstår jag inte riktigt, på den punkten är han faktiskt lite snobbig.)

Om de idag så populära kriminal- och agentromanerna säger han att de är bevis på deckarlitteraturens triumftåg i samhället, men han vill inte kalla dessa böcker för litteratur i ordets strängaste mening. Men alla skäl till läsning är goda skäl, menar han. Populära deckarromaner försvinner lika fort som de kommit, då de är utbytbara. Det kommer nya, liknande böcker hela tiden - de som läses idag kommer inte att läsas om tio år. Detta påstående är det svårt att inända något emot.

Tävling v 46

Vad sägs om en liten tävling här på BOKMANIA? Tävlingen går ut på att gissa rätt bok och rätt författare med romanens inledande meningar som utgångspunkt. Det finns många berömda inledningsmeningar och i denna första omgång (hoppas på fler) väljer jag endast kända böcker/författare, både svenska och utländska. Samtliga verk är romaner som betecknas som klassiska. Tävlingen pågår till och med den 16 november. Vinnaren får äran och ett stort grattis ;-) Lycka till!

Alltså: Vilka romaner börjar med dessa ord och vem har skrivit dem?

1.
I skymningen en mycket het dag i början av juli lämnade en ung man sin kammare, som han hyrde vid S-gränd, steg ut på gatan och började långsamt och nästan obeslutsamt att gå mot K-bron.

2.
Jag har aldrig sett en sådan sommar. Rötmånadshetta sedan mitten av maj. Hela dagen står ett tjockt töcken av damm alldeles stilla över gatorna och torgen.

3.
Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade ännu icke blivit öppnad för allmänheten, och rabbaterna voro ej uppgrävda; snödropparna hade arbetat sig upp genom fjolårets lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå i blom, men lindarna bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt bofinkarna, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren; Ännu hade ingen männskofot trampat sandgångarna sedan sista vinterns snö gått bort, och därför levdes ett obesvärat liv där inne av både djur och blommor. Gråsparvarna höllo på att samla upp skräp, som de sedan gömde under takpannorna på navigationsskolans hus; de drogos om spillror av rakethylsor från sista höstfyrvekeriet, de plockade halmen från unga träd som året förut sluppit ur skolan på Rosendal - och allting sågo de! De hittade barègelappar i bersåer och kunde mellan stickorna på en bänkfot draga fram hårtappar efter hundar, som icke slagits där sedan Josefinadagen i fjol. Där var ett liv och ett kiv.

4.
I kväll badar mor.

5.
"Ja, naturligtvis, om det är vackert väder i morgon", sa mrs R. "Men du måste vara uppe med tuppen!" tillade hon.

6.
Äntligen stod prästen i predikstolen.

7.
Alla lyckliga familjer är varandra lika, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt speciella sätt.

8.
Många år senare, inför exekutionsplutonen, skulle överste XX påminna sig den avlägsna eftermiddag då hans far tog honom med för att visa honom isen.

Astrid 100 år idag!

Sagotanten Astrid Lindgren skulle fylla 100 år idag (DN, SvD). Grattis kära Astrid! Och ett stort tack! När min son var tre år gammal, köpte jag Vi alla barn i Bullerbyn till honom. På den tiden bodde vi fortfarande i Tjeckien, så boken var på tjeckiska (se bilden). Vi läste i den varje dag och han kikade över min axel för att se bilderna och bokstäverna, ville att jag skulle föra mitt finger där jag just läste. Snart märkte han om jag "råkade" missa ett ord eller en mening. När han var fyra började han läsa själv, plötsligt kunde han det bara, vi var lika förvånade båda två över vad som hade skett. En segerlycka i hans ögon som inte går att glömma. Genom Astrid Lindgrens berättelser upptäckte min son böckernas värld och läsandets förtrollade värld och är idag en ganska beläst ung man. Och naturligtvis har jag sparat sonens första favoritbok, den som lärde honom att läsa. När vi flyttade till Sverige var min son fem och ett halvt, fick börja på lekis direkt för att lära sig svenska. Den första sången han lärde sig, utan att ens förstå hela texten, var Idas visa. Så viktig var Astrid i mitt barns liv.

Presenttips

Jag kan inte låta bli att ge tips på jättefina kort och kylskåpsmagneter av konstnären Lisa Tofft. När jag var på Eskilstuna Konstmuseeum föregående helg, köpte jag sju stycken magneter bara för att jag inte kunde välja ut och välja bort. Varje magnet/kort består av en djurbild (mycket söt) och underfundig text, ett slags motto. Nu har jag världens roligaste kylskåpsdörr. En av magneterna har jag även fäst på plåtburken som vi förvarar havregryn i. På just den bilden finns en liten röd gris och under står det "Ät mer gröt, snälla!" Det tyckte jag var riktigt kul, inte minst för att vi är vegetarianer.

Min boktopplista

Favoritböcker, böcker som jag då och då återkommer till, böcker som har blivit mina följeslagare i livet, böcker som har gjort skillnad för mig - vilka är de? Och varför just de? På min personliga topplista finns böcker som på olika sätt har drabbat mig, fått mig att se en ny sida hos mig själv eller gett mig en ny insikt om människolivets villkor. Utan att överdriva kan jag säga att de bidrog, på var sitt sätt, till min utveckling som människa. Utan dem vore jag inte som jag är, tror jag. Fast samtidigt är jag övertygad om att det spelar roll i vilket skede i livet man befinner sig när man upptäcker en viss bok. Tid, mental mognad, livssituation och stämning måste samspela med varandra om magin ska uppstå. Det är just vad som skett här.

Låt mig då presentera mina bokvänner, den innersta kärnan utan inbördes ordning (utom den första för den är nummer ett och den andra för den är nummer två):

Tisdagarna med Morrie (Mitch Albom)

Lille prinsen (Antoine de Saint-Exupéry)

Sagor (H C Andersen)

Sofies värld (Jostein Gardner)

Imperiet (Riczard Kapuscinski)

Hur vi lyckades att överleva kommunism med ett leende på läpparna (Slavenka Drakulic)

Ormens väg på hälleberget (Torgny Lindgren)

Utvandrarna (Vilhelm Moberg)

Den hemliga historien (Donna Tartt)

Parfymen (Patrik Suskind)

Flyga drake (Khaled Hosseini)

Fröken Julie (August Strindberg)

Priset på vatten i Finistére (Bodil Malmsten)

På västfronten inget nytt (E M Remarque)

Vindens skugga (Carlos Ruiz Zafón)

The Honey Badger (Robert Ruark)

Tjeckiska drömboken (Ludvík Vaculík)

Varats olidliga lätthet (Milan Kundera)

Mina glada morgnar (Ivan Klíma)

Nunnan (Denis Diderot)

Borta med vinden (Margaret Mitchel)

En salig blandning, inte sant. Det borde stå några fler tjeckiska boktitlar, men de finns inte på svenska och därför känns det inte som någon större idé att nämna dem. Jag nämner inte heller poesi, utan har valt att bara räkna upp prosa. Och ett drama. Det är ett väldigt strängt urval jag har gjort, klart att listan skulle kunna vara mycket längre. Vilka är dina favoriter?

Det kreativa rummet

Hur ser det ut i stora författares skrivarlyor? Det är bara att kika in när några av dem gläntar på dörren. En och annan har det riktigt riktigt riktigt stökigt, men de flesta har det ganska gemytligt. Var så god och stig in...

Att ge ut en egen bok 2

Idag finns det ganska lång artikel i DN om nätsajten vulkan.se som Linda Skugge och Sigge Eklund ska öppna och som jag redan tipsade om (här). Det intressanta med DN:s artikel är ordvalet: folkets sajt, kulturrevolution, gratis, demokratiprojekt, bortskalade mellanled, första steg i rätt riktning. Ordet "förlag" är bannlyst. Bara glada rop: Alla kan skapa sina alster direkt i webbläseren och hitta läsare och köpare till sina böcker. Upphovsmakaren betalar ingenting för att ladda upp sin bok, i stället står köparen för tryckkostnaden. Det blir renarama julafton för alla med skrivklåda. Det låter så härligt allting, att jag knappt kan tro att det är sant...

Stark tjej!

När Louise Hofsten fick MS sa hennes mamma: "Louise, livet är kort och du kommer att vara död enormt länge, ta vara på det som är nu". Det gör dottern som absolut inte ser sig som ett offer, fast ingen skulle vara förvånad om hon betraktade sig som ett.

SvD publicerar en gripande intervju med Louise Hofsten. Hennes öde får mig att tänka till.

Fågelbovägen 32

Romanen Fågelbovägen 32 av Sara Kadefors har ett angeläget ämne, men är enligt mig alldeles för chablonmässigt skriven, författaren bjuder inte på några överraskningar- först är allt bra, sen blir det kris, till slut ordnar sig allting igen. Huvudpersonen är läkaren Karin som har, så att säga, allt. Hon anser sig vara en god och omtänksam människa, hon jobbar ju ideellt på en mottagning för illegala flyktingar, hon vill hjälpa andra. Eller är det sig själv hon vill hjälpa? En dag träffar hon den akut sjuka Katerina från Moldavien och erbjuder henne tak över huvudet i sitt eget hem. Katerina tillfrisknar och blir kvar i huset som svart hemhjälp. Och det är nu problemen börjar. Svartsjuka, ilska, hat, förljugenhet, otrohet. Katerinas närvaro i Karins hem fungerar som en spegel i vilken Karin skådar sitt innersta och gillar inte det hon tvingas se. Och inse. Om sig själv. Hon är inte så god och duktig som hon vill framstå och insikten blir en chock för henne.

"Empatin är narcissismens kärna. Ingenting är så självupptaget som ödmjukhet och medkänsla. Ingen är så intresserad av vem du är och hur du ser ut som du själv är. Sådan är kvinnans empati." Det här stycket kommer ur Världens sista roman som jag läser/har läst parallelt med Fågelbovägen 32 och citatet passar perfekt för att illustrera konflikten i Kadefors roman.

Även trots en viss stelhet i berättandet är Fågelbovägen 32 en läsvärd bok, främst för att temat är så aktuellt.

Att ge ut en egen bok

Via bloggen Du är vad du läser har jag fått tips om en artikel i DI och i den läser jag att Linda Skugge och Sigge Eklund ska starta en sida på nätet där alla som skriver kan få hjälp med att få sina alster utgivna i bokform. Hårda pärmar och hela baletten. Vad glad jag blir! Alla som någon gång har försökt att få något utgivet på ett etablerat bokförlag och gång på gång fått nåbben på ett opersonligt och standardiserat sätt förstår hur stort behov av liknande projekt det finns. Sidan ska heta Vulkan och ska öppnas nu i november, är det tänkt.

Det har funnits olika möjligheter till egenhändig utgivning förut, print-on-demand till exempel, men det är ganska dyrt ändå. När jag ville publicera min diktsamling Vargåret, har jag valt att göra allt själv hela vägen fram till att boken skulle limmas ihop, förses med pärmar och beskäras. Då anlitade jag ett lokalt tryckeri. Innan dess räckte det med en dator, en skrivare och massor med tålamod hemma på min kammare. Resultatet av ansträngningen blev hundra exemplar av Vargåret till en ganska liten kostnad, med ISBN-nummer och allt. Idag har jag bara några stycken kvar, lokaltidningen "förbarmade sig" och skrev en liten artikel och Stadsbiblioteket har köpt in några stycken. Under arbetets gång hade jag stor nytta av handboken Att göra sin egen bok av Krister Gidlund. Många nyttiga tips och råd om allt det praktiska - redaktionellt, typografiskt och tekniskt.

Att få hålla sin egen bok i handen och känna doften av trycksvärtan är en underbar känsla. Men det gäller att vara envis.

Norman Mailer

Norman Mailer är död och nyheten sprids över världen. DN och Svd skriver ungefär samma sak och det fokuseras alldeles för mycket på Mailers privata skandaler. Varför då? Han var en stor författare. Punkt. Jag har läst bara hans genombrottsroman De nakna och de döda, och det är nästan 25 år sedan och jag var ganska ung då, men berättelsen ligger kvar i minnet, kanske för att den hela tiden är så skrämmande aktuell. Jag tänker på Irak, till exempel.

Haikudikter

Stad i dimma,
hårdhudade växter ler.
Kylslagen å.
(Av Ivana Eklund)

Kattens mjuka rygg
under fingertopparna.
Snöregn i gräset.
(Av Ivana Eklund)

Oj!

Ojojoj, är det så med Marguerite Duras?

Dagens komplimang

En arbetskollega har sagt till mig idag att jag inte är som alla andra. Att det är en komplimang. Det är den bästa komplimangen jag fått på länge.

Tanter med krut

95 år gammal och bloggnörd - det är så härligt med gamlingar som hänger med i den moderna tekniska världen, eller i världen överhuvudtaget. Jag önskar att min egen mamma, som bara är 73, åtminstone ville lära sig att skicka mail. Det vore praktiskt eftersom det finns ett avstånd på 150 mil mellan oss. Men icke. Det är för svårt, hon skulle aldrig begripa sig på en dator, det är inget för henne, gamla människa, säger hon. Inget att göra åt, jag får ringa och hon får ringa.

Men den här 95-åriga spanjorskan är inte världens äldsta bloggare, den ärofyllda titeln har Olive Riley från Australien, hon är 108 år gammal. Jag har skrivit om henne tidigare, hon är en häftig tant. Tänk att få bli så gammal och så pigg och klar i huvudet.

Olive Riley tar sig gärna en Guiness

Författarintervju

"Det goda i livet ska man ta till sig så mycket man kan", säger författarinan Linda Olsson i en inspirerande intervju om den av många lästa romanen Nu vill jag sjunga dig milda sånger. (Ett tidigare blogginlägg om boken finns här.)

Jag var så upptagen med att titta på ett flertal författarintervjuer från tidigare avsnitt av Malous bokklubb (webb-tv är en genialisk uppfinning), att jag missade första omgången av programmet Slutet på historien som sändes i svt i kväll. Någon som såg denna litterära motsvarighet till Melodifestivalen?

Sigrid Hjertén

En ny katalog från Böckernas klubb i brevlådan - dagens lilla glädjeämne. Månadens huvudbok den här gången är en biografi över konstnärsparet Sigrid Hjertén och Isaac Grunewald. Den vill jag gärna läsa. Sigrid Hjertén är en av mina favoritkonstnärer, hennes målningar talar till mig på ett alldeles speciellt sätt, de är som berättelser om hennes liv och om hennes inre. Sköra och starka samtidigt. Under hela sitt liv var Sigrid övertygad om att hon inte dög, att hon var annorlunda och hopplös; både som kvinna, konstnär och mamma. Hela sitt liv längtade hon efter kärlek och bekräftelse som aldrig kom. Ingen talade om henne att hon var vacker, älskvärd och begåvad. Hon led av anorexi och hade perioder av djupa depressioner. I slutet av sitt liv hamnade hon på Beckomberga sjukhus. Hon lobotomerades och dog av hjärnblödning strax efter ingreppet. Idag räknas hon som en av Sveriges största konstnärer, inte bara de kvinnliga. Hon har fått sin upprättelse, även om den kom på tok för sent för hennes del.

Självporträtt

Ateljeinteriör

Häromåret läste jag redan en biografi över konstnärinan Sigrid Hjertén, minns att det även fanns personliga brev i den och att den var mycket fängslande. Det är Anita Goldman som har skrivit den, den heter I själen alltid ren. En mycket bra bok. Tack vare den har jag tagit del av Sigrids fängslande människoöde för första gången, sedan dess ser jag på hennes tavlor med andra ögon. Jag minns att jag efteråt sprang till biblioteket och lånade alla konstböcker som fanns om henne och hennes man Isaac Grunewald, jag ville lära mig att "läsa" i tavlorna. Det var spännande. Jag var fascinerad.

Detta var i januari 2006 (har kollat i min läsdagbok) och under våren det året pågick en stor utställning på Nationalmuseet i Stockholm - Konstnärspar kring sekelskiftet 1900 - där även Sigrid och Isaac naturligtvis var representerade. Vilken tur, minns jag att jag tänkte och åkte till Stockholm vid första bästa tillfälle. Utställningen var en stark konstnärlig upplevelse för mig, det var märkligt att stå framför tavlorna som jag redan visste så mycket om och tänka på Sigrid som målat dem. Jag önskade att Sigrid var min vän. På sätt och vis är hon det...

Damernas detektivbyrå

I gårdagens litteraturprogram Babel visades en intervju med Alexander McCall Smith, reportern träffade honom i Botswana. Det var intressant.

Jag tror att alla numera känner till böckerna om Mma Ramotswe, Botswanas första kvinnliga detektiv - Damernas detektivbyrå med flera av Alexander McCall Smith. Jag har läst fem stycken, tror jag, vet inte exakt. Det lär finnas nio, vet inte exakt det heller. Men de är ett boktips införkyliga och långa vinterkvällar.

Jag gillar böckerna om Mma Ramotswe för avkopplingens skull. De är anspråkslösa och underhållande och det bästa av allt - det finns en inneboende godhet i dem. Godhet, livsglädje, ödmjukhet, medmänsklighet, självklar vardagsmoral och förnöjsamhet. Förvisso väcker inte böckerna några djupa tankar, men man blir glad av dem. Det är inte så dumt det heller. Någon av böckerna läste jag med öronen (på cd) och det var en dubbelt trevlig upplevelse, eftersom det är Babben Larsson som har läst in berättelserna om Mma Ramotswe. Hon är som klippt och skuren för texten.

Alakoski

Susanna Alakoski har inte gjort något stort intryck på mig i går kväll. Hon verkar tycka om att höra sin egen röst alldeles för mycket.

Stora Inspirationsdagen

Några anteckningar från Inspirationsdagen i Örebro idag. Mycket underhållande och bara trevliga och kloka personer att lyssna på. En må-bra-dag att ösa ur en lång tid framöver. Nackdelen var att man inte har fått nåt kaffe förrän på eftermiddag, men man överlevde.

• Dagens moderna kvinnor i åldern 40+ äger cirka 22 000 enskilda föremål. Konsumtionsmönstret så som vi känner det idag är bara två generationer gammalt.


• Kvinnor måste lära sig att ett "nej" är en hel mening.


• Enligt en enkät tycker svenskarna att det värsta av allt är att prata inför folk. Döden kommer på fjärde plats.


• Snällhet - det är vad världen behöver.


• Det går fort från tjej till tant.


• Det mest förbjudna i dagens samhälle är att bli äldre.


• En äldre kvinna är mycket äldre än en äldre dam.


• Grått hår och rynkor kan snart uppfattas som dåliga tänder idag - ett tecken på fattigdom.


• Rynkor gör inte ont.


• Man klarar vad som helst om man vill det väldigt mycket och tar några små steg åt gången.


• Det finns humor i vardagen.


• Om du är osäker på om ett auktionsföremål är värdefullt, köp det dyraste på hela auktionen. Det är en idiotregel som inte kan slå fel. Om man har råd, så klart.


• När första snön kommer, som idag, går dagisbarnen med öppna munnar och ansiktena mot himlen, medan vi vuxna huttrar och gömmer oss i våra halsdukar och under paraplyer. Något har hänt på vägen...

Ditten & Datten

Den här veckan händer ditten och datten, bara roliga saker.

I kväll är det återigen träff med tjejerna i Litterära klubben, vi träffas direkt efter jobbet på ett After Work-ställe för en bit mat och en kort diskussion om vår senaste gemensamma lektyr (Intet av Janne Teller). Sedan bär det snabbt av till Stadsbiblioteket. Vi har köpt biljetter till kvällens Litterära Café med Susanna Alakoski, hon gästar Eskilstuna och ska prata om Svinalängorna. Den boken har vi också läst i Litterära klubben, det är länge sen nu. Jag gillade den inte, minns jag. Men det är alltid spännande att träffa en författare, se personen bakom ett verk, lyssna på dennes erfarenheter.

Jo, och i morse var det veckans Bokmalar i P4 Sörmland. Har valt att prata om boken Militärmusik, det går som vanligt att höra programmet på nätet (dagens datum, tid 9.00-9.30) om man känner för det.

Och i morgon onsdag åker jag och mina arbetskamrater till Örebro, vi ska låta oss inspireras på Stora inspirationsdagen. Ulla Skoog, Kjell Bergqvist, Carin Mannheimer, Peder Lamm, Niklas Andersson, Suzanne Axell och Renata Chlumska kommer att underhålla och peppa oss från klockan tio till klockan fyra. Jag ser verkligen fram emot den här dagen, en energiinjektion innan vintermörkret faller över Sverige. Förväntar mig en väldig massa skratt.

På onsdagkvällen börjar kroki-kursen men jag är orolig att tiden blir knapp och att jag inte hinner, alternativt inte orkar med den efter en dag full av inspiration i Örebro.

Fredag, äntligen yoga igen. Skön avslutning på arbetsveckan.

På lördag funderar jag på att ta en tur till Stockholm - gå på Nationalmuseet och på Moderna, ta en sväng på stan. Kanske. Om det blir bra väder, vill säga. Regn och rusk ser jag som ett kraftigt hinder.

Tiden mellan alla aktiviteter tänker jag tillbringa i sällskap av Daniel Sjölin och hans Världens sista roman. Jag känner att det blir en mycket trevlig vecka. Hoppas det inte händer något som skulle kunna sätta stopp för trevligheterna...

Måndagens biblioteksbesök

Varje måndag eftermiddag, på hemvägen från jobbet, svänger jag in till det lokala biblioteket eftersom det är den enda dagen på hela veckan som det håller öppet längre än vanliga kontorstider sträcker sina bläckfiskarmar. På lördagar brukar jag inte ha vägarna förbi alls. Jag har alltid samma huvudärende: se om det finns några cd-böcker att låna, några som inte är deckare eller kvinnoromaner. Allt oftare har jag otur då cd-hyllan gapar mer eller mindre tom. Vanligtvis, nuförtiden, går jag därifrån lika tomhänt som jag kommit, fast ett spontant boksamtal rikare. Det är särskilt en kvinlig bibliotekarie som är mycket kunnig och trevlig att prata med, hon ställer gärna upp på mina då och då konstiga önskemål om böcker, och springer nästan benen av sig på väg till och från magasinet. När hon jobbar är det risk för att jag blir långrandig och avlägsnar mig först efter en påringning hemifrån när familjen undrar var jag håller hus så länge och om jag inte kommer hem snart. Det gör jag. Snart!

Dagens bokförvärv är Världens sista roman av Daniel Sjölin, jag beställde den för en vecka sedan från ett annat lokalt bibliotek i stan. Lokala bibliotek är mycket bättre är huvudbiblioteket, eftersom det alltid finns en chans att få tag på böcker som annars kräver flera veckors köande innan det blir ens egen tur att låna den efterlängtade titeln. Så var det nu också. Jag har fått låna ett splitternytt exemplar av romanen, får lov att själv mjuka upp pärmarna, blir den första att bläddra i boken. Det är alltid en speciell känsla att vara först. Vad det än gäller.

Nu vill jag börja läsa... Världens sista roman börjar så här:

"Amen kom igen. Orka läsa inledningen åtminstone. Den är lättsmält och otroligt öppenhjärtig. Den är kanske jätteviktig också. Proppad med skvaller och skval.
Det är tal om Dalens hospice, en höst i det redan dagade seklet. Platsen där man dör är lika obetydlig och opersonlig som den där man blir förälskad. Med födelsen är det annat, man är inte ensam. Såvida inte platserna sammanfaller. Då är ensamheten total."

Jag tror att jag är fast. Inledningen fungerar som klister. Jag läser tills jag somnar...

Bloggar, länkar, artiklar

När jag läser en tidningsartikel som intresserar mig känner jag ofta lust, eller behov, att sammanfatta och kommentera den eller bara att notera ett citat, för genom att skriva några rader blir innehållet mera begripligt för mig själv. Om jag måste formullera min ståndpunkt med ord, måste jag ju veta vad jag tycker. Helst. Det underlättar i alla fall. Till detta tillkommer sedan den tekniska finessen att kunna länka till den aktuella artikeln på tidningens hemsida. Detta har flera fördelar - både för mig som bloggare, för tidningen och för potentiella läsare.

Dagens nyheter skriver idag att DN är störst i bloggvärlden eftersom flest bloggare länkar till just deras artiklar. På andra plats kommer SvD. Efter Svd kommer de andra.

Varje gång jag länkar till DN eller SvD får jag en länk tillbaka från dem, vilket genererar fler läsare till min blogg. Utmärkt, kanon, jättebra. Man vill ju ha många läsare, få nya hela tiden. Nackdelen är att jag lätt blir lite manisk när jag märker att besökssiffrorna rör sig uppåt snabbare än vanligt efter att jag länkat till DN eller SvD och vill gärna hitta en ny artikel att lägga vantarna på. Då måste jag besinna mig, lugna ner mig, ta time out. Påminna mig själv om varför jag bloggar. Inte för att till varje pris länka till en massa tidningsartiklar.

Det värsta är när folk skriver något i sina bloggar och sen bara länkar hejvilt utan att inlägget har något med tidningsartikeln att göra, bara för att någon skulle klicka på deras länk och läsa deras underfundigheter. Sånt är bara barnsligt, omoget och larvigt.

Fördelen för tidningen är att många hamnar på deras sida via bloggarna, det är en naturlig symbios.

Ibland, men mycket sällan (fast det egentligen är drömmen), uppstår en dialog eller en diskussion mellan två bloggare och det är alltid intressant att läsa vad andra läsare/bloggare tycker.

Sen är det dessutom på det viset att läsare som hittar till ens blogg via tidningen återkommer sällan. Det är inte de som är stammisar, de försvinner lika snabbt som de dykt upp. Och det är ändå stammisarna man bryr sig om, det är dem man skriver för. Så är det bara. Välkommen tillbaka.

Lyckan som plikt

Imre Kertész är i Stockholm just nu och med anledning av att självbiografin Dossier K ges ut på svenska intervjuas han flitigt i medierna (bl.a.EK, DN). En tanke som jag fastnat för är att "lyckan är människans plikt", hur svår den än är att uppnå:

"Att nå det transliknande tillstånd av lycka över att finnas till är väldigt sällsynt, det händer kanske en gång i livet. Men det finns tillfällen då jag vågar vara lycklig."

Om sitt skrivande säger Kertész förljande, lite överraskande för att komma från en Nobelpristagare i litteratur:

"Jag har aldrig velat vara en folkets författare. Jag har aldrig trott mig ha någon speciell kontakt med folket, aldrig velat uppnå något i förhållande till dem."

Han verkar vara blyg inför sin konst, han verkar nästan vilja behålla skrivandet som något privat, vill varken uppfostra eller påverka, fast Nobelpriset måste ha gett honom alla möjligheter i världen att göra det. Det Kertész strävar efter är att "nå ett tillstånd av nåd, av harmonisk försoning" vilket är varken mer eller mindre vad alla andra människor strävar efter, menar han. När jag har rannsakat mig själv så måste jag tillstå att det nog är sant...

För den som inte har läst något av Imre Kertész rekommenderar jag varmt Mannen utan öde.

Militärmusik

Sovjetunionens glansdagar och socialistisk realism, det var associacioner jag fick när jag såg omslaget till boken Militärmusik av Vladimir Kaminer. Till associationerna tillkom en del dåliga vibbar orsakade av min egen uppväxt under socialismen, med eller utan mänskligt ansikte - strunt samma. Första kapitlet heter Socialistisk uppfostran och utspelar sig år 1967 när Kaminer kommer till världen, lagom till femtioårsjubiläet av Stora oktoberrevolutionen, bara en sån sak. Det kapitlet är ett av de roligaste i hela boken.

Militärmusik är en tunn roman på bara 174 sidor, men den är sjukt rolig. På omslaget står det att romanen är självbiografisk, att den skildrar "författarens uppväxt som outsider i Sovjetunionen på 1970- och 1980-talen", men eftersom författaren på ett ställe i boken erkänner att han är något av en mytoman, så undrar jag hur mycket av berättelsen som är sann. Egentligen. När Kaminer var i skolåldern så var hans passion att skriva politiska uppsatser och jag vet hurdanna de var - inte ett ord var förankrat i verkligheten, bara floskler. Men romanen är inga floskler. Militärmusik har humor, charm och självironi. Visst, bakgrunden till allt det roliga som berättas är rätt tragisk, men man skrattar åt eländet, för vad är alternativet? Svart humor, halsbrytande humor, galghumor - det finns olika namn. Jag skrattar högt och ofta.

"År 1982 skedde en maktväxling i mitt land. Den nye generalsekreteraren uppmanade till kamp mot dagdriveriet och gjorde därmed mitt och mina vänners redan inte alltför lätta liv ännu svårare.Vi var unga och hade massor av idéer, arbeta på riktigt hade ingen lust med. Uppvuxna i ett socialistiskt samhälle, där alla som varken hade några politiska ambitioner eller ville bekämpa systemet alltid klarade sina utgifter också utan arbete såg vi inte poängen med att slita och släpa åtta timmar om dagen.

Fast åtgärder vidtogs. I Moskva förekom det till och med razzior: poliser i uniform och ibland förklädda till dagdrivare genomsökte biograferna på dagtid, spanade efter misstänkta på badhus och ölbarer, och ställde överallt samma dumma fråga: "Vad heter din chef?" Om man inte råkade ha ett handikappbevis på sig, där det stod att innehavaren på inga villkors vis fick göra något annat än att gå på bio, var straffet förödande. Kort sagt: folk led och vi med det."

Vladimir Kaminer är sedan 1990 bosatt i Berlin och har blivit en av Tysklands mest lästa författare. Den svenska översättningen är från tyska, så han skriver antagligen inte på ryska.

När Kaminer bestämde sig för att lämna Sovjetunionen och åka till Tyskland, var det omöjligt att få tag på den utländska valutan, men av en teaterkollega (Kaminer är teaterdramaturg till yrket) fick han tre västmark:

"Är det mycket eller lite?", frågade jag.

"Svårt att säga, du kan inte jämföra deras priser med våra: för tre mark får du ett kilo bananer eller en limpa, du kan åka spårvagn för pengarna eller köpa tre chokladkakor."

Det lät mycket förvirrande. Hos oss kunde man åka spårvagn i en hel månad för en chokladkaka och köpa två lådor bröd för ett kilo bananer. För säkerhets skull gömde jag de tre västmarken i min strumpa."

Tisdagarna med Morrie

Det är fortfarande Allhelgonahelgen, även om den nalkas slutet och det känns helt naturligt att plocka fram Tisdagarna med Morrie, denna sällsamt vackra bok om livet och döden.

"I den sydamerikanska regnskogen finns det en stam som kallas Desana och som ser världen som en bestämd mängd energi som flyter mellan allt levande. Därför måste varje födelse medföra ett dödsfall och varje dödsfall en ny födelse. På det viset förblir världens energi hel.

När Desanastammen jagar för att livnära sig vet de att de djur de dödar efterlämnar hål i den andliga källan. Men de tror att hålen fylls av Desanajägarnas själar när de dör. Om inga människor dog skulle inga fåglar eller fiskar födas. /.../ Vi alla är varelser i samma skog. Det vi tar måste vi fylla på. Det är inte mer än rätt."

Jag gillar den tanken, den är vacker och rogivande - att världen är energi. Citatet kommer från just Tisdagarna med Morrie av Mitch Albom. Jag läste den första gången för drygt två år sedan och så fort jag läste ut sista sidan började jag om på sida ett. Exemplaret jag har hemma är fullt av understrykningar, noteringar och kommentarer och börjar bli ganska välanvänt, många sidor har fått åsneöron. Bland annat har jag skrivit att "om jag skulle bara få läsa en enda bok i mitt liv, så skulle jag önska att det var den här. Så mycket visdom, så mycket tröst, så mycket hopp, så mycket kärlek till livet och människorna."

Boken handlar om Mitch Alboms favoritprofessor, mentor och vän Morrie Schwartz och om deras tisdagsmöten. Morrie har drabbats av en nervsjukdom som långsamt förlamar hans kropp men inte hans sinne och inte heller hans lust att leva ända till slutet. Mitch bestämmer sig för att besöka sin gamle mentor varje tisdag, de får sammanlagt fjorton tisdagar tillsammans som de fyller med samtal om kärlek, äktenskap, föräldraskap, åldrande, känslor, förlåtelse, arbete, saknad och död. De kallar sig för tisdagsmänniskor. Hela boken är som en föräläsning i konsten att leva och i sin tur även i konsten att dö. Boken ger förtröstan och glädje som räcker långt efter att man läst ut den. För mig har den blivit livsviktig och jag återkommer till den hela tiden.

När Mitch frågar Morrie en dag vad han ska göra för att leva ett meningsfullt liv, ger professorn honom följande råd:

"Ägna dig åt att älska andra, ägna dig åt din närmaste omgivning och ägna dig åt att skapa något som ger dig mål och mening."

Några fler av Morries tankar, alltid så vackert formulerade:


"Älska varandra eller gå under."

"Det finns ingen erfarenhet som går upp mot ha barn. Det är allt. Ingenting kan ersätta det. Det kan man inte uppleva med vänner. Och inte med älskare. Om man vill känna hur det är att ha totalt ansvar för en annan människa, om man vill lära sig att älska och höra ihop på det djupaste viset, då ska man ha barn."

"Om man alltid slåss mot åldrandet är man alltid olycklig, för det kommer i alla fall."

"Sanningen är att en del av mig tillhör varje ålder. Jag är en treåring, en femåring, en trettisjuåring, en femtioåring. Jag har gått igenom de alla och vet hur det är. Jag tycker om att vara ett barn när det passar sig att vara barn. Jag tycker om att vara en klok gammal gubbe när det passar sig att vara en klok gammal gubbe. Tänk så mycket jag kan vara! I alla åldrar fram till min egen ålder. Förstår du?"

"Vi satsar på fel saker. Och det leder till ett liv fullt av besvikelser."

"Om du försöker briljera för folk i toppen så glöm det. De ser ner på dig i alla fall. Och vill du briljera för folk längst ner, glöm det. De kommer bara att avundas dig. Du kommer ingenvart med status. Det är bara ett öppet hjärta som kan göra dig till allas like."

"Kärlek är att leva kvar också sedan man är borta."

"Det finns vissa regler som jag vet gäller i fråga om äktenskapet. Om man inte kan kompromissa, blir det mycket svårt. Om man inte kan tala öppet om det som sker mellan en själv och den andra, blir det mycket svårt. Och om man inte har en gemensam värdeskala i livet, blir det mycket svårt. Man måste ha samma värderingar."

"Förlåt dig själv innan du dör. Förlåt sedan andra."

"Det är naturligt att dö. Att vi gör en sådan affär av det beror på att vi inte ser oss själva som en del av naturen. Vi tror vi är något förmer än naturen därför att vi är människor."

"Så länge vi kan älska varandra och minnas den kärlek vi kände, kan vi dö utan att egentligen försvinna. All kärlek vi har skapat finns kvar. Alla minnena finns kvar. Vi lever vidare - i hjärtat på var och en som vi har berört och format medan vi levde här."

"Döden är slutet på ett liv men inte slutet på en relation."

"Det finns ingenting som är 'för sent' i livet."

Svarta vykort

Almanackan fullskriven, framtid okänd.
Kabeln nynnar folkvisan utan hemland.
Snöfall i det blystilla havet. Skuggor
brottas på kajen.

Mitt i livet händer att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.

(Av Tomas Tranströmer)

Ett år av magiskt tänkande - ett allhelgonaboktips

Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion är en närgången och uppriktig bok om förlusten av en älskad människa, om sorgen och uppgivenheten och om rädslan för att förlora ytterligare en man älskar mer än allt annat på jorden. Döden slår ibland till när man minst anar det, men själv tvingas man stanna kvar och leva vidare, hur nu det ska kunna vara möjligt.

"Livet förändras snabbt. Livet förändras på ett ögonblick. Man sätter sig ner för att äta middag och livet som man känner det tar slut."

En mycket, mycket bra bra bok.

Döden har många ansikten

Min fars mormor dog nästan 102 år gammal och bara för att hon en dag ramlade, bröt höftbenet och sen fick lugninflamation av att behöva ligga orörlig i sängen. Det hjälpte inte att hon för övrigt var kärnfrisk och läste böcker på löpande band, även de med liten text. Året var 1962.

Min farfar dog i en bussolycka när han var 84 år, han skulle gå över vägen och räknade med att bussen skulle stanna vid busshållplatsen. Det gjorde den inte. Året var 1971.

Min fars bror dog knappt 24 år gammal, i tyfus. Det var på hösten 1945. Under kriget blev han djupt förälskad i en tysk flicka och nu väntade hon barn. Men det gick inte för sig att gifta sig med en tyska, utan han fick pengar av sina föräldrar, alltså min farfar, och uppmanades att åka tillbaka till Tyskland en gång till och prata förståndigt med sin tyska kärlek. Han åkte. Ingen vet hur det gick. På tåget hem till Tjeckoslovakien smittades min farbror av tyfus eftersom tåget var överfullt med hemvändande fångar från de befriade nazistiska koncentrationslägren. Han dog väldigt fort av sjukdomen, och den tyska flicka hade inte ens ett namn. Han liknade Franz Kafka, samma sorgliga mörka ögon.

Min farmor dog ung, bara 42 år gammal. Hon var sjuk och visste att hon skulle dö och bad sin man, min farfar, att gifta sig med den vackra unga kvinnan som satt i garederoben på restaurangen där de brukade äta söndagslunch, vecka efter vecka. Hon anade, eller visste, att kvinnan ändå redan var makens älskarinna. Och de två små sönerna behövde en ny mor. Min farmor hade ett stort hjärta och farfar gjorde som hon sade. Året var 1935.

Min far dog i cancer som mycket fort åt upp honom inifrån, han har bara blivit 60 år gammal. Han begravdes på dagen för exakt tjugo år sedan, 1987. Fast han visste att han låg för döden sa han inte ett ord om det.

Det gjorde inte mormor heller. Hon var 81 år och mycket tålmodig. Först under sitt sista levnadsår började hon lägga sig på dagarna och vila lite. Året var 1979.

Morfar fick hjärtinfarkt mitt i kvällsmaten, han bara föll ner från stolen och fanns inte mer. Han blev 69 år. Året var 1970.

Morfars mor dog två månader efter förlossningen, min morfar var hennes första barn. Morfars far hade slagit henne och tvingat henne till ett tungt arbete i lagården direkt efter förlossningen som lär ha varit svår. Barnet skickade han bort. Året var 1901.

Att minnas är det enda jag kan göra för dessa människor vars arv jag bär inom mig. I stället för en blomma på deras grav skänker jag dem en tanke, det är ju Alla helgons dag idag... Hoppas de vilar i frid.

Ljung

Tjeckien 30 år efter Charta 77

Den 28 oktober var det Tjeckiens nationaldag och bland annat uppmärksammades 30-års jubileum av Charta 77. I artikeln Från kommunism till konsumism skriver journalisten Daniel Levin om sitt besök i Prag alldeles nyligen. Och visst har han rätt i mång och mycket... Kanske är det som Václav Havel sa, att "medelmåttighet och trivialitet ännu en gång hade segrat", hur sorgligt det än är. Det finns alldeles för många som bara bryr sig om pengar och sitt eget välstånd på bekostnad av andra. Jag önskar att det var annorlunda.



"Att minnas är en lyx, du måste våga för att minnas. Min generation håller fortfarande på och undrar "Vilka är vi?", Vad är Europa?". De yngre har självförtroende. Och oavsett om de är dumma, naiva eller briljanta så vet de att det inte är farligt att ha en avvikande åsikt och att man inte åker i fängelse för det." Det är i alla fall en klar förbättring!

Folk och fä

Litteraturvetenskap och litteraturkritik lider av identitetskris, man vet inte vad man ska ta sig till, på vilket ben man ska stå. Och vad är problemet? Jo, problemet är att det finns fina författare och fula författare. Inte till utseende, men till status. De fula säljer som smör, de fina samlar damm. Jag nämner inga namn utan överlåter åt var och en att fylla i sina favoriter. Ändå är det de fina man skriver tjocka avhandlingar om, de fula blir för säkerhets skull tidigt bortvalda i litteraturvetenskapliga sammanhang. Om detta och annat handlar boken Hamlet eller Hamilton (Studentlitteratur) av Torbjörn Forslind och Anders Ohlsson och de skulle gärna vilja se en ändring. Litteraturvetenskapen behöver förnyas, bli mindre teoretisk och börja fokusera på till exempel mänskliga erfarenheter. De tycker också att litteraturvetenskapen och litteraturkritiken skulle må bra av ett mera övergripande syn, skippa det traditionella genreuppdelningen och i stället utforska olika texter från olika perspektiv.

Spontant kan jag tycka att svaret på frågan Varför han men inte hon? är ganska given - det finns ju en litterär kanon att hålla sig till, en Tradition. Klart man forskar om Ekelöf och inte om Marklund. Men ju mera jag tänker på det, desto mer känner jag att den traditionella litteraturvetenskapen inte längre är gångbart. Den måste bli mindre krånglig och mindre pretantiös. Man kan inte bortse från den litterära samtiden, och någon gång måste man börja doktorsavhandla den också, helst på ett språk som även vanligt folk begriper.

En bok att läsa nångon gång...