tisdag, oktober 30, 2007

Mig äger ingen

Mig äger ingen av Åsa Linderborg är något så vanligt som en självbiografisk skildring av barndomen och något så ovanligt som en osentimental och distanserad berättelse om en alkoholiserad pappa som älskar sin dotter över allt annat på Jorden. Trots allt det svåra finns här ingen bitterhet, inga anklagelser eller fördömanden, inga ursäkter - far och dotter är som de är och de är förbundna med kärlek. Trots allt, ändå, oavsett. De är "bästisar" och "bundis". Även om de råkar glömma bort det ett tag.

När Åsa är fyra år gammal, lämnar hennes mamma hemmet eftersom hon träffat en annan man och bildar en ny familj. "Jag tyckte så synd om pappa, att jag gav honom det finaste jag hade", svarar mamman på Åsas fråga om varför hon lämnade henne. Pappa Leif är enligt honom själv Sveriges bästa härdare på Metallverken i Västerås (som han kallar "Mentalvärken"), utarbetad och dödstrött innan han ens fyllt fyrtio. Lämnad och ratad av kvinnor. Ensam, olycklig och utan självförtroende. Han dricker öl till vardags och sprit till helgen, det finns så mycket smärta som måste dövas, och förvandlas snabbt till ett tragiskt och oglamoröst underklassfyllo. Men humorn har han kvar.

Åsa växer upp i ett materiellt misärabelt hem där man inte borstar tänderna och badar gör man i bästa fall en gång i veckan hemma hos farmor. Sängen saknar sängkläder, det finns bara ett gråsmutsigt örngott som ingen nånsin tvättar. Varm mat får man hos farmor och farfar och fastern sköter tvätten. Lilla Åsa lämnas ensam i mörkret utaför dagiset innan det ens har öppnat. När lönen kommer köper Leif öl, böcker åt Åsa och prydnadssaker till hemmet för man vill ju ha det fint omkring sig. Pengarna tar alltid slut väldigt fort. Han är lite udda pappa Leif, full av paradoxer. Fattigdom förväxlar han med oförmågan att hantera pengar. I stället för att sköta hushållet spelar han kort med dottern, leker med henne och busar tills de båda kiknar av skratt. Och de pratar med varandra kvällarna igenom - om "de stora sakerna", om socialismen och kommunismen. Mig äger ingen är även en stark berättelse om Arbetarsverige och 70- och 80-talets politiska verklighet. Det polistiska är viktigt för berättelsen.

När Åsa blir fjorton år gammal flyttar hon till sin mamma, livet tillsammans med pappa Leif har blivit ohållbart och de träffas alltmer sporadiskt. Åsa skäms för sin pappa och tycker samtidigt synd om honom, det värker i hjärtat att se honom åldrad och nerbruten. Hon sviker i självförsvar.

"Jag avskydde hur han ömkade sig över fattigdom, punschiga medmänniskor och stelhet i rygg och händer samtidigt som han hånade dem som försökte göra så att han fick det bättre. Hur han löningsdagen skrudade sig i kojakkostymen och sedan segervisst gick iväg för att köpa sin patetiska prästost med känsla av att vara en snajdare. Jag skämdes över hur han utnyttjade farmor och farfar utan att någonsin säga tack. Äcklades när jag hörde honom spola på toaletten. Eller när jag såg hans sladdriga pung hänga utanför resårkanten på kalsongerna som sedan länge tappat sin stadga. Min pappa var inte någon Baloo och absolut ingen kapten Efraim Långstrump. Han var inte längre en älskansvärd excentriker. Han var svag. Vissa dagar hoppades jag att dagen skulle bjuda på bud om hans död."

Kontakten återupptas först när Åsa har fått sitt första barn. Och när pappa Leif dör några år senare, plågas Åsa av känslan att hon aldrig har talat om för sin pappa att han trots allt var en god far. Så mycket villkorslös kärlek som hon har fått...

"Aldrig hade jag hört honom säga ett ont ord om mamma och han gjorde det inte nu heller. Han kanske saknade anledning, även om han tvingats på det stora, ensamma ansvaret för mig. Det kändes som han ville be om ursäkt för allt han inte kunnat ge mig. Och för allt han också gav mig. Visst var min barndom annorlunda men det berodde inte enbart på honom. Jag hade ändå inte velat byta ut den mot någon annans. Hur kunde jag förklara det utan att det lät som jag försökte övertyga mig själv?"

Åsa Linderborgs bok är en varm och gripande kärleksförklaring till pappan, det finaste hon kunde ge honom.

Jag ömsom skrattade och ömsom grät medan jag läste boken, den gick rakt in i hjärtat. Jag hoppas verkligen att Åsa Linderborg vinner Augustpriset för denna roman. Den är fantastiskt bra. Och för alla oss som vuxit upp med en alkoholiserad far är igenkänningsfaktorn hög.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Från vilka sidor är kommentarerna tagna ? :)

Anonym sa...

Menade citaten :)

Bokmania / Ivana Eklund sa...

Det minns jag tyvärr inte.