Orden växer ur jorden

Jämfotaskutt över gräsmattan
in i en annan tid
till en annan plats
inåt blicken inåt hjärtat

självande skulpturer av tystnad

järnekens taggbeväpnade blad bländande gröna
en bloddroppe på fingret
järnsmak i munnen

a n d a s

slingerkrassen är ett virrvarr av bleka ormar
utslagna efter nattens frostanfall
jag lägger dem i lövkorgen så länge

i väntan på musiken


Kastanjen är det vackraste träd som finns
efter eken och linden
jag vill plantera dem i min trädgård
stora åldriga träd
för styrkans elegansens och doftens skull
för evighetens skull

men min trädgård är liten och livet för kort
träden växer sakta
mycket saktare än en människa

om hösten fäller de stillsamt sina löv

noter i rött och gult faller ur partituren
snart har symfonin spelats klart
grenverkets notlinjer utsträckta mellan molnen

men rosorna står ännu pall
villiga att veckla ut knopparna en sista gång
som tack till dirigenten


Luktärtens söttunga andedräkt bär spår av svamp
sommarresterna ligger hopkrattade kring skottkärran
tillspillogivna

lavendeln finns kvar
jag stryker med handen över bladen
doften tränger in genom porerna i handflatan
och jag tänker att detta är kärlek
detta är själva livet

rosenskära har dött stående
den klär inte i brunt

björkens rasslande löv faller i mjuka högar
över trädgårdsmöblerna
och får ligga kvar
vinden vill också leka

s t i l l h e t e n s k å d e s p e l e t

något dunsar ner i gräset
ett äpple med bruna fläckar skvallrar om oundviklig förruttnelse
ett timglas
snart är tiden ute

(gråterskor)

(Delar av dikten Orden växer ur jorden, av Ivana Eklund)