Blogga eller bloka?

En ny litterär genre är född – en så kallad blok. När en blogg förvandlas till en blok, hamnar den i bokhyllan. En dröm för många bloggare, kanske. En blok är alltså en bok som baseras på bloggar och förra året instiftades till och med världens första blokpris – Lulu Blooker Prize. Men egentligen är inte bloker-genren så ny som man skulle kunna tro. Tvärtom handlar det om en ganska gammal företeelse, det är bara mediet som är nytt - brevromaner och dagboksromaner har funnits i litteraturhistorien under flera århundraden. En blok är bara en ny variant på dessa, man behöver inte vara litteraturprofessor för att se parallellerna.

Att skriva på bloggen/bloken skapar naturligtvis en välkommen disciplin då bloggaren/blokaren är tvungen att regelbundet fylla ett tomrum, man har en läsekrets som dagligen förväntar sig en fortsättning, vilket kanske är just det som är skillnaden jämfört med traditionellt skrivande oavsett genre.

Än så länge är den skönlitterära bloken rätt sällsynt och de blokar som finns är vanligtvis självbiografiskt inriktade. Verklighetsbaserat innehåll ligger, nog så begripligt, närmast till hands. Fiction som blok måste vara mycket svårare att ägna sig åt.

Men observera att alla bloggar inte passar som böcker och det är inte vem som helst som klarar av att skriva en bok i direktsändning. Själv tänker jag fortsätta med att blogga, det räcker för mig.

Mig äger ingen

Mig äger ingen av Åsa Linderborg är något så vanligt som en självbiografisk skildring av barndomen och något så ovanligt som en osentimental och distanserad berättelse om en alkoholiserad pappa som älskar sin dotter över allt annat på Jorden. Trots allt det svåra finns här ingen bitterhet, inga anklagelser eller fördömanden, inga ursäkter - far och dotter är som de är och de är förbundna med kärlek. Trots allt, ändå, oavsett. De är "bästisar" och "bundis". Även om de råkar glömma bort det ett tag.

När Åsa är fyra år gammal, lämnar hennes mamma hemmet eftersom hon träffat en annan man och bildar en ny familj. "Jag tyckte så synd om pappa, att jag gav honom det finaste jag hade", svarar mamman på Åsas fråga om varför hon lämnade henne. Pappa Leif är enligt honom själv Sveriges bästa härdare på Metallverken i Västerås (som han kallar "Mentalvärken"), utarbetad och dödstrött innan han ens fyllt fyrtio. Lämnad och ratad av kvinnor. Ensam, olycklig och utan självförtroende. Han dricker öl till vardags och sprit till helgen, det finns så mycket smärta som måste dövas, och förvandlas snabbt till ett tragiskt och oglamoröst underklassfyllo. Men humorn har han kvar.

Åsa växer upp i ett materiellt misärabelt hem där man inte borstar tänderna och badar gör man i bästa fall en gång i veckan hemma hos farmor. Sängen saknar sängkläder, det finns bara ett gråsmutsigt örngott som ingen nånsin tvättar. Varm mat får man hos farmor och farfar och fastern sköter tvätten. Lilla Åsa lämnas ensam i mörkret utaför dagiset innan det ens har öppnat. När lönen kommer köper Leif öl, böcker åt Åsa och prydnadssaker till hemmet för man vill ju ha det fint omkring sig. Pengarna tar alltid slut väldigt fort. Han är lite udda pappa Leif, full av paradoxer. Fattigdom förväxlar han med oförmågan att hantera pengar. I stället för att sköta hushållet spelar han kort med dottern, leker med henne och busar tills de båda kiknar av skratt. Och de pratar med varandra kvällarna igenom - om "de stora sakerna", om socialismen och kommunismen. Mig äger ingen är även en stark berättelse om Arbetarsverige och 70- och 80-talets politiska verklighet. Det polistiska är viktigt för berättelsen.

När Åsa blir fjorton år gammal flyttar hon till sin mamma, livet tillsammans med pappa Leif har blivit ohållbart och de träffas alltmer sporadiskt. Åsa skäms för sin pappa och tycker samtidigt synd om honom, det värker i hjärtat att se honom åldrad och nerbruten. Hon sviker i självförsvar.

"Jag avskydde hur han ömkade sig över fattigdom, punschiga medmänniskor och stelhet i rygg och händer samtidigt som han hånade dem som försökte göra så att han fick det bättre. Hur han löningsdagen skrudade sig i kojakkostymen och sedan segervisst gick iväg för att köpa sin patetiska prästost med känsla av att vara en snajdare. Jag skämdes över hur han utnyttjade farmor och farfar utan att någonsin säga tack. Äcklades när jag hörde honom spola på toaletten. Eller när jag såg hans sladdriga pung hänga utanför resårkanten på kalsongerna som sedan länge tappat sin stadga. Min pappa var inte någon Baloo och absolut ingen kapten Efraim Långstrump. Han var inte längre en älskansvärd excentriker. Han var svag. Vissa dagar hoppades jag att dagen skulle bjuda på bud om hans död."

Kontakten återupptas först när Åsa har fått sitt första barn. Och när pappa Leif dör några år senare, plågas Åsa av känslan att hon aldrig har talat om för sin pappa att han trots allt var en god far. Så mycket villkorslös kärlek som hon har fått...

"Aldrig hade jag hört honom säga ett ont ord om mamma och han gjorde det inte nu heller. Han kanske saknade anledning, även om han tvingats på det stora, ensamma ansvaret för mig. Det kändes som han ville be om ursäkt för allt han inte kunnat ge mig. Och för allt han också gav mig. Visst var min barndom annorlunda men det berodde inte enbart på honom. Jag hade ändå inte velat byta ut den mot någon annans. Hur kunde jag förklara det utan att det lät som jag försökte övertyga mig själv?"

Åsa Linderborgs bok är en varm och gripande kärleksförklaring till pappan, det finaste hon kunde ge honom.

Jag ömsom skrattade och ömsom grät medan jag läste boken, den gick rakt in i hjärtat. Jag hoppas verkligen att Åsa Linderborg vinner Augustpriset för denna roman. Den är fantastiskt bra. Och för alla oss som vuxit upp med en alkoholiserad far är igenkänningsfaktorn hög.

Gripande utan sentimentalitet

Efter två dagars intensiv läsning är boken Mig äger ingen slut, men värmen i hjärtat och tårar i ögonen kommer att finnas kvar i några dagar till. Jag är rörd och berörd. En underbar bok.

Angelägen krönika av Katerina Janouch

"Ska mamma vara full och skrika när jag kommer hem från skolan i dag? Kommer det att finnas middag eller har pappa däckat i soffan, nerspydd och nerkissad? Kommer jag att kunna somna i lugn och ro eller kommer jag att få ligga med kudden över huvudet medan det vrålas omkring mig? Kanske får jag också stryk. Kanske blir jag utsatt för sexuella övergrepp. Kanske får jag lägga mig hungrig. Kanske kommer jag att gråta och be om hjälp, men ingen kommer att komma för att rädda mig…Såna här tankar har flera hundra tusen barn i huvudet varje dag i vårt fina land Sverige... "

Det här är början på Katerina Janouchs lysande krönika om alkoholistbarn och om att vi vuxna, vi som inte super, måste lägga oss i när vi ser ett barn som far illa. Läs den!

Lördagkvällens svåra val

Två fantastiskt bra filmer, båda har jag sett men vill gärna se om: Babel och Undergången. Eller ska jag stänga av tv:n och läsa Åsa Lindeborgs Mig äger ingen?

Böcker och fika en olaglig kombination

Ja, det stämmer. Inte i Sverige och inte i Europa, men i Iran. Fyra bokhandlar i Teheran tvingades stänga sina caféer i veckan eftersom regimen inte gillar att bokälskande människor samlas och samtalar med varandra över en kopp te eller kaffe. Regimen anser även att det är farligt med litterära uppläsningar. Att detta skulle vara skälet till stängningarna erkänner naturligtvis inte makthavarna, de skyller på att bokförsäljning och café är en olaglig kombination av verksamheter. Vi i vår blåögdhet förstår ingenting. Förbjuda, förbjuda. Västerländsk litteratur har varit förbjuden länge i Iran, men den läses ändå. Det finns saker som inte går att utrota, litteraturläsning och samtal till exempel. Människor i Teheran träffas ändå, till exempel för att läsa Lolita.

Noterat idag

• Facebook är värt 100 miljarder. För att få vara med betalar man med sin personliga integritet då Facebook äger all personlig information och bildmaterial och kan använda den hur som helst. Facebook är inget för mig, har inte varit det och kommer inte att vara.
• Taxfreespriten är i fara - en märklig huvudnyhet idag. Många drabbade kommer att betrakta semesterresan som bortkastad.
• Linda Skugge har en bra krönika i Expressen, om föräldraansvar.
• Förfatarinnan Donna Leon ger en intressant intervju i DN. Hon har ingen tv, ingen radio och ingen mobiltelefon men läser alla tidningar och böcker hon kommer åt. Antingen är hon rätt excentrisk eller så är hon noggrann med vad vad hon vill använda sin tid till. Jag känner att det imponerar på mig, av någon anledning.

Poesifontän i Brno

Orden tillhör en dikt. Droppar dansar på asfalten, ett vinkelrätt guldregn. Dikten är skriven med stora metallbokstäver. Vattnet ur fontänen strilar över orden, blöter ner dem, rinner mellan bokstäverna. Bland de våtblanka diktraderna som slingrar sig runt den stora runda fontänen rör sig männisor, i cirkel, fram och tillbaka, läsande och tysta. Eller högljudda. Det är olika. Solen eller gatlyktorna färgar bokstäverna gyllenne. Jag tycker om platsen, stadens centrala punkt.

Statligt Litteraturpris

Milan Kundera, denna mest kända och mest lästa författaren av tjeckisk härkomst i världen, har i dagarna belönats med Statligt littteraturpris för framför allt romanen Varats olidliga lätthet (Kanada 1985, Tjeckien 2006), men även för sitt övriga författarskap (romaner, essäer). Kundera har sedan 1975 levt i Frankrike och är numera fransk medborgare och franskskrivande författare. Han känner stor bitterhet inför sitt forna hemland och har som personlig policy att inte besöka det. Tyvärr. Men han säger sig vilja göra undantag för att komma och hämta sitt pris i Prag, men avböjer ändå - på grund av hälsoproblem. Tråkigt. Jag hoppas att den popularitet som han numera åtnjuter hos sina tjeckiska läsare kan vara upprätelse nog, så även det Statliga litteraturpriset.
Grattis!

Musselstranden

För cirka åtta år sedan kom Musselstranden av Marie Hermansson ut för första gången. Jag läste den då. Sedan dess har jag läst Marie Hermanssons alla böcker, utom den senaste - det har ännu inte blivit av. Men Musselstranden är min favorit, enligt mitt tycke Hermanssons bästa. Det var även Musselstranden som blev hennes riktiga genombrott. Nyss har jag läst boken på nytt, den här gången med öronen, och det har kanske förhöjt återupplevelsen. Musselstranden är en berättelse som lämpar sig ypperligt för lyssnande eftersom stilen och språket ligger så nära muntligt berättande. Den är som en saga, som en gammal bergtagningsmyt. Knappast en slump, för innehållet och formen följer varandra hand i hand. Berättelsen är suggestiv och magisk, språket glasklart och skimrande. På omslaget till en av utgåvorna (det finns flera) står det att "här vilar hemligheter, livets ljuvlighet och farlighet har stämt möte". En perfekt sammanfattning.

Augustprisnomineringar

Årets Augustprisnomineringar (DN, SvD) i den skönlitterära klassen är som de brukar vara, med lagom stor variation och lagom många överraskningar: en veteranförfattare, en debutant, en poet, en ung och känd från tv och två så kallade etablerade. Och namnen? Torgny Lingren (Norrlands akvavit), Åsa Lindeborg (Mig äger ingen), Ulf Karl Olov Nilsson (Synopsis), Daniel Sjölin (Världens sista roman), Beate Grimsrud (Har någon sett mig någon annanstans?) och Karl Henning Wijkmark (Stundande natten).

Vem vinner? Omöjligt att säga.

Torgny Lindgren har redan vunnit en gång, men man kan vinna flera gånger. Kerstin Ekman har tidigare lyckats med den bedriften, tror jag.

Åsa Lindborg är kanske den mest tippade med sin självbiografiska roman. Lite som fjorårets Svinalängorna?

Ulf Karl Olov Nilsson - nja, diktsamlingar lämpar sig inte så mycket under allmoge julgranar, så det vete katten.

Daniel Sjölin kan vinna, fast frågan är hur lättsmälld hans roman är, egentligen. Oss emellan - jag är verkligen nyfiken på nästa avsnitt av litteraturprogrammet Babel som han är programledare för. Hur kommer han att presentera sig själv? Inte kan han bara undvika ämnet Augustprisnomineringar, det vore ju konstigt. Och tänk om han skulle vinna? Hur intervjuar han sig själv i så fall?

Beate Grimsrud och Karl Henning Wijkmark skriver på ett sätt som kräver prestation av sina läsare, vilket kan påverka utfallet. Kanske. Jag vet inte.

Om någon har väntat sig att böcker som vållade debatt och uppståndelse under året skulle bli nominerade, ja då är man nog besviken. Varken Maja Lungren (Myggor och tigrar) eller Sisela Lindblom (De skamlösa) är med i prestigeleken.

I december får vi se...

Orden växer ur jorden

Jämfotaskutt över gräsmattan
in i en annan tid
till en annan plats
inåt blicken inåt hjärtat

självande skulpturer av tystnad

järnekens taggbeväpnade blad bländande gröna
en bloddroppe på fingret
järnsmak i munnen

a n d a s

slingerkrassen är ett virrvarr av bleka ormar
utslagna efter nattens frostanfall
jag lägger dem i lövkorgen så länge

i väntan på musiken


Kastanjen är det vackraste träd som finns
efter eken och linden
jag vill plantera dem i min trädgård
stora åldriga träd
för styrkans elegansens och doftens skull
för evighetens skull

men min trädgård är liten och livet för kort
träden växer sakta
mycket saktare än en människa

om hösten fäller de stillsamt sina löv

noter i rött och gult faller ur partituren
snart har symfonin spelats klart
grenverkets notlinjer utsträckta mellan molnen

men rosorna står ännu pall
villiga att veckla ut knopparna en sista gång
som tack till dirigenten


Luktärtens söttunga andedräkt bär spår av svamp
sommarresterna ligger hopkrattade kring skottkärran
tillspillogivna

lavendeln finns kvar
jag stryker med handen över bladen
doften tränger in genom porerna i handflatan
och jag tänker att detta är kärlek
detta är själva livet

rosenskära har dött stående
den klär inte i brunt

björkens rasslande löv faller i mjuka högar
över trädgårdsmöblerna
och får ligga kvar
vinden vill också leka

s t i l l h e t e n s k å d e s p e l e t

något dunsar ner i gräset
ett äpple med bruna fläckar skvallrar om oundviklig förruttnelse
ett timglas
snart är tiden ute

(gråterskor)

(Delar av dikten Orden växer ur jorden, av Ivana Eklund)

Kär ägodel

Min anteckningsbok och urklippsbok i ett. I den samlar jag mina och andras tankar som jag inte vill glömma. Sen har jag även en dagbok, den är brun och hemlig. Och bloggen. Skriva, skriva, skriva.

Tingens själ

"Hon letade efter ting där djurets eller växtens ande dröjt sig kvar. Dessa ting hade en röst. När hon höll dem i handen och väntade på dem kunde de i vissa ögonblick tala till henne. Även stenar kunde ha en ande, även de kunde tala, och det var något hon upptäckt först nyligen. Deras röster var svaga och mumlande och lade sig djupt ner i hennes själ, att hon måste vara alldeles ren från tankar och känslor för att förnimma dem."
(Ur Musselstranden av Marie Hermansson)

Jag letar alltid efter vackra stenar, drivved, snäckor, skal. Tycker att föremålen är vackra och att de innehåller en god energi. Jag letar både intuitivt och medvetet på alla stränder, i varje skog. Fågel, fisk eller mittemellan. Jag bär hem tingen och lägger till utomhussamlingen. Ibland använder jag fynden som material till att skapa något. Jag gör det av samma själ som personen i Musselstranden av Marie Hermansson, antar jag. Fast jag har aldrig försökt att formulera samlandet med ord. Jag bara samlar. För att jag känner något.

Insamlade snäckor ligger på fönsterbrädan, det är julimånad. Önskar jag kunde vrida klockan tillbaka. Eller fram...

Korkade varningstexter

Vem är det som är korkad - kunden eller tillverkaren? Det är så man baxnar ibland. Fast det är alltid bra att få sig ett gott skratt.

Meningen med livet

Jag har googlat på "meningen med livet" och fått 582 000 träffar. Så låt oss berätta det för alla som påstår att livet inte har någon mening alls.

Pavarotti & Caruso

När Pavarotti sjunger Caruso, ja, då ryser man. Musiken och rösten kramar om ens hjärta, det är vackert. Vackrare. Vackrast.

Lascia ch`io pianga

Låt mig begråta mitt grymma öde, låt mig längta efter frihet, sjunger kastraten Farinelli i Friedrich Händels Opera. Det är en av de vackraste sopranariorna som finns och jag lyssnar på den ofta. Ibland med tårar i ögonen. Hör själv.

Något för bokmalar

Det finns trettio boktitelmuggar som "Penguin book" att välja mellan. Den här skulle bli mitt val, om jag nu var villig att betala 130 kronor för den och det är jag inte. Hellre köper jag en boktitel i pappersform och med pärmar. Fast lite småtrevliga är de här muggarna, det måste jag motvilligt erkänna.
Varför just Ett eget rum av Virginia Woolf? Ja, läs den.

När man inte får skratta...

Ja herregud! Se videoklippen här och kom ihåg att man inte får skratta.

Tjeckisk film = bra

Tjeckisk film håller ofta hög kvalité men eftersom Tjeckien är ett litet land i filmsammanhang, lika litet som Sverige, syns inte filmerna utanför landets gränser så mycket, det vill säga nästan inte alls (senaste undantaget här om året var Kolya). För en vecka sedan hade jag nöjet att se en film som nyligen hade premiär på tjeckiska biografer och som berörde mig djupt. Filmen heter Gympl (av mig fritt översatt som Plugget, ungefär) och är en lika humoristisk som svidande kritisk bild av gymnasieungdomars liv i en värld där vuxna inte syns för att de antingen gett upp, inte orkar eller för att de helt enkelt bara bryr sig om sig själva. Killarna som spelar klottrare på väg att dränka sina liv i spayfärg och alkohol är helt makalösa i sina roller, de spelar verkligen i världsklass. Och flickan som regelbundet bränner sina armar med cigarettändare för att bedöva en ännu större smärta som bor i själen är så sorglig, som en liten fågelunge. Lärarna i skolan är sina egna karikatyrer som man först är arg på, men sen tycker synd om när man förstår att de måste köra taxi på nätterna för att deras löner är så undermåliga. Inte konstigt att idealerna från lärarutbildningen har gått om intet. Det är inte ungdomarna som är bovar och samhällsfara, utan nedskärningar inom skolan och brist på vuxna förebilder och omsorg. Låter det bekannt? Låter det som Sverige? Det skulle det kunna vara.

Här finns trailern till filmen och här filmens officiella hemsida (på engelska).

Resdagbok - väl hemma

Under årets vistelse i Tjeckien har jag på allvar blivit medveten om en sak, nämligen att det är viktigt att komma ihåg var man kommer ifrån, att minnas sitt ursprung. Utan det är det svårt att veta vem man är och vart man är på väg. Det är en nött sanning, men inte desto mindre sann.

"Varats olidliga lätthet" av Milan Kundera

Romanen Varats olidliga lätthet av den tjeckiske författaren Milan Kundera (född 1929) är utan tvekan en av 1900-talets stora romaner och Milan Kundera är en av 1900-talets stora europeiska författare. Det säger jag inte bara för att Kundera föddes i staden Brno precis som jag, och inte heller för att vi pratar/läser/skriver samma modersmål. Idag lever Kundera i Frankrike, är fransk medborgare och skriver mest på franska. Han tvingades lämna Tjeckoslovakien 1975.

Milan Kundera har skrivit Varats olidliga lätthet ca 1981. 1984 kom boken ut för första gången, i fransk översättning. 1985 publicerades den på tjeckiska, på ett disidentförlag i Kanada. Men "hemma" i Tjeckien gavs romanen ut först i november 2006, alltså långt efter att den blivit översatt till en mängd olika språk och till och med blivit film (med Lena Olin i huvudrollen). Det känns konstigt att Kunderas eget folk fick laglig tillgång till denna fantastiska bok nästan sist av alla. Jag vet inte varför tjeckiska förlag väntade så länge när ridån föll redan 1989. Men bättre sent än aldrig. Nu har jag äntligen läst den! Visst, jag kunde ha läst Varats olidliga lätthet på svenska (utgiven 2002) men det tog mig emot, det vore som en hädelse att inte läsa en tjeckisk bok på tjeckiska när tjeckiskan är mitt första språk. Det gick bara inte för sig. Så jag väntade tålmodigt och fick en riklig belöning.

Så här ett år efter utgåvan är Varats olidliga lätthet en av de mest sålda böckerna i Tjeckien och Kundera förväntas vinna ett viktigt litterärt pris i Tjeckien i år (ungefär som Augustpriset här i Sverige). Milan Kundera måste vara nöjd. Och slutligen en liten kuriositet: Milan Kundera säljer bäst av alla västerländska författare i Kina, under 2006 gavs Varats olidliga lätthet ut fyra gånger där.

Vad handlar Varats olidliga lätthet om? Om kärlek, om människans livsval, om Pragvåren, om livets tyngd och lätthet, om kitschen som livsfarligt vapen. Eftersom berättelsen utspelar sig mot en historisk bakgrund - den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien i augusti 1968 och år av efterföljande kommunistisk terror - skulle man kunna definiera romanen snarare som politisk, men man får inte stirra sig blind på det politiska. Varats olidliga lätthet är i första hand en roman om kärlek och erotik. Är kärlek möjlig i en värld som fallit samman? Vad händer med kärleken i ett samhälle som är ruttet och som fråntagit människan hennes fria väsen? Kan man skilja på kärlek och sex? Det gemensamma för politik och kärlek är att vi ibland gör våra värdefullaste erfarenheter först när det är för sent, när vi inte längre har någon nytta av dem. Så är det för huvudpersonerna när de till slut uppnår sin "sorgliga lycka".

På ett plan är Varats olidliga lätthet en filosofisk roman, en intelektuell roman om livets paradoxer. Det borde ju vara tyngden som är olidlig, inte lätthet. Det är en tankediger bok med ett flertal nedslag i kulturhistorien och hänvisningar till Nietsche, Parmenides, Tolstoj, Beethoven. Bitvis liknar romanen en filosofisk essä. Trots det är texten lättläst, lättsmält och högst underhållande. Den väcker frågor om såväl etik som estetik och den får läsaren att fundera över olika metafysiska spörsmål.

Jag tycker att romanens titel i sig är otroligt vacker och tvivlar på att det finns någon vackrare i litteraturvärlden. Kanske Prousts På spaning efter den tid som flytt eller O´Neils En lång dags färd mot natt? Nej, Kunderas titel vinner nog i mina öron. Varats olidliga lätthet klingar ju så vackert...

Milan Kundera

Tjecker mest lässugna

Enligt en färsk tjeckisk undersökning läser 83% av alla tjecker minst en bok om året, medan genomsnittet för länder inom EU är endast 42%. Tjeckerna leder läsligan men det finns ett land som kan mäta sig med dem i fråga om läslust - Sverige. Tjeckien och Sverige lär vara jämförbara i detta undersökning om folks läsvanor, medan till exempel Belgien ligger riktigt risigt till. Mer än hälften av den belgiska befolkningen öppnar aldrig en skönlitterär bok. Heja Tjeckien, heja Sverige! Vi är bäst.

Skillnaden mellan tjecker och tjeckiskor när det gäller bokslukande är att 88% av alla kvinnor och 77% av alla män läser åtminstone en bok om året. Jag har skrivit om mäns och kvinnors läsvanor tidigare och det aktuella inlägget finns här.

Nobelpriset i litteratur

Doris Lessing. Jag vet vem hon är och att hon länge varit en het kandidat, men har inte läst något av henne ännu. Men borde.

Barnbyte nådde Sverige

Intressant! Även svensk press (SvD) uppmärksammar nu för fullt skandalen med de förväxlade tjeckiska barnen som jag skrev om tidigare här och här. I Tjeckien råder det fortfarande upprörda känslor och fler liknande händelser rullas upp, även om inte med så långvariga konsekvenser som i fallet med flickorna Veronika och Nikola. Det är ju obegripligt att det kan ske ett barnbyte efter förlossningen över huvud taget.

Företaget som säljer DNA-tester tjänar nu stora pengar på histerin bland småbarnsföräldrar. Psykologer uttalar sig om risker för framtida psykiska men för båda barnen, jurister uttalar sig om skadeståndskraven, sjukhuset och polisen letar efter de skyldiga eftersom alla vill ha en syndabock, helst fler. Journalister har belägrat familjernas hus i jakt på bilder och intervjuer, de får inte längre vara i fred.

För närvarande lär ett tjugotal personer (anställda på sjukhuset) ha drabbats av misstankar om att ha gjort ett tjänstefel eller en försummelse. Sjukhusdirektören vill inte avgå, han känner sig inte skyldig. Å andra sidan hörs det elaka röster om att föräldrarna har bytt barnen med flit för att kunna få ut mångmiljonbelopp i skadestånd. Bakom det resonemanget finns antagligen bara vanlig avundsjuka - tio miljoner kronor (tjeckiska) är mycket pengar för en vanlig människa.

Egentligen förstår jag inte hur det är möjligt att en mamma (och en pappa) en dag efter förlossningen inte märker att hennes (hans) barn plötsligt är nästan 1,5 kilo "magrare" respektive "tjockare". Så stor viktskillnad var det nämligen mellan barnen. Varför har ingen reagerat redan då? Det är just den frågan som alla i Tjeckien ställer sig.

På den tjeckiska tidningen iDNES-hemsida finns en hel special om fallet, alla artiklar som hittills publicerades och bilder för den nyfikne utan kunskaper i tjeckiska.

Resdagbok - hemresan

Hemkommen igår kväll. Influensan följde med.

Anna Politkovskaja

Hinner inte skriva sjalv men hanvisar till Bodil Malmsten for hon skriver sa fint. Jag kanner likadant.

Resdagbok - dag 8

Gustav Klimts tavla Kyssen ar just sa magnifik som ryktet sager. Det ar alltid lite speciellt att sta ett par meter ifran ett stort konstverk och i lugn och ro begrunda det. Det ar ocksa en sorts magi, tycker jag.

Hela lordag var vi alltsa i Wien, en stad som jag har ett personligt forhallande till - ett romantiskt forhallande. Wien betyder karlek for mig, eftersom min man och jag brukade tillbringa nagra helger per ar dar pa den tiden da jag fortfarande bodde har i Brno. Numera reser vi inte sa ofta till Wien, av naturliga skal.

Sondagen (alltsa gardagen) fortlopte snabbt inne pa ett IKEA-varuhus. Min syster och hennes sambo har en ny lagenhet och det ar mycket som behovs. Jag var inbjuden att delta i IKEA-besoket i egenskap av sakkunnig, som om jag visste allt om IKEA:s varor och utbud bara for att jag lever i Sverige. Fast det ar klart, jag kan lasa och oversatta alla varors fyndiga namn, det kan inte de. En merit lika god som nagon. Sjalv har jag kopt en staltermoss 500 ml for 129 tjeckiska kronor. Vet inte om det ar ett fynd, kanner inte till priset i Sverige, men jag behover en ny liten termoss och slog till. En IKEA-termoss importerad fran Tjeckien - ar det inte lite kul? Den tar inte sa mycket plats i resvaskan heller.

I fallet med de bortbytta bebisarna blir det sa att alla foraldrarna ar overens att byta barnen med varandra. Blod ar tjockare an vatten. Bytet ska ske successivt men vara klart fram till jul. Forlossningskliniken tanker betala tva semesterveckor nagonstans at bada familjerna sa att de kan lara kanna varandra. Jag tycker att det ar hemskt att tvingas klippa av ett kansloband och knyta ett annat, som pa befallning. Ar det mojligt? Hur slutar man att alska ett barn som man i tio manader har betraktat som sitt eget och borjar alska ett annat som man nyss har sett for forsta gangen fast man vet att det ar av ens eget kott och blod? Vilka livsoden det finns. Verkligheten overtraffar alltid dikten.

Och sa blir det lite tjeckisk film, maste passa pa och ga pa bio. I kvall ska vi alla se en ny film, ryktet sager att den ar bra. Den heter Medvídci (Nallebjornarna). Sen blir det en middag, kanske.

Ett negativt inslag i min visstelse i barndomsstaden ar att jag blivit sa-in-i-Norden forkyld. I gar kvall trodde jag nastan att jag fick influensa, den har redan borjat harja har, men ont i halsen gick over, tack och lov.

Resdagbok - en plan

Pa lordag blir det utflykt till Wien och slottet Belvedere. Antligen kommer jag att fa se Gustav Klimts tavla Kyssen och flera till. Det ar bara ca 16 mil fran Brno till Wien, en lagom dagstur. Vi aker alla fyra, det vill saga jag, min mamma, min syster och hennes sambo. Jag ska gora utflyktsmackor med stekt och ortmarinerad aubergine, tomater och ost. Koper frukt. Mamma bakar nagot sott. Vadret ska bli varmt och soligt, sager de pa tv. Jag ser fram emot lordagen.

Resdagbok, dag 4

I gar eftermiddag tillbringade jag en dryg timme pa ett bokcafé som samtidigt ar en stor bokhandel och dessutom inrymmer ett galleri. En supertrevlig miljo. Jag var sjalv, skulle vanta pa syrran som hade nagra arenden under eftermiddagen. Eftersom jag sallan lamnar hemmet utan en bok i vaskan, var jag bara "tvungen" att sla mig ner vid ett av caféborden, bestalla ett litet glas rodvin och plocka fram min nyinkopta roman Varats olidliga latthet av Milan Kundera. Dar satt jag och laste, smuttade pa vinet och njot av bade miljon och romanen. I bakgrunden spelades musik av Edith Piaf. Ett tag trodde jag att jag befann mig i Paris, snarare an i Brno. Helt underbart. Tack vare konsten pa caféets vaggar blev jag sugen pa mera och gick sen en gallerirunda. Mycket trevligt. Saknade inget. Nar min syster ringde var jag redo att ga och ata en latt middag med henne.

Idag var det shopping tillsammans med min mamma. Vi skulle hitta nagot som sa smaningom skulle bli julklapp till barnbarnet (min son, alltsa) och aven en fodelsedagspresent i efterskott till mig. Vi var mer an framgangsrika. Till mig blev det ett snyggt smycke och en lacker svart handvaska i skinn (utom bocker har jag namligen en viss svaghet for handvaskor ocksa).

Tjeckiska nyheter toppas idag av en handelse som ar lika ovanlig, tror man, som hemsk for alla inblandade - ett ungt foraldrapar har under flera manader misstankt att deras dotter inte var deras egen och nu har DNA-tester visat att den nu tio manader gamla flickan inte ar deras biologiska dotter och att det skett ett byte pa BB. Samma dag foddes det fyra flickor pa den aktuella kliniken och alla var tvungna att lamna DNA-prov. Idag offentliggjordes resultatet och man vet vilka andra foraldrar som ocksa fatt sin dotter utbytt. De forsta foraldrarna vill byta tillbaka, vad de andra foraldrarna vill ar annu inte kant. Vad hemskt det maste vara. Tio manader ar en mycket lang tid. Nu hoppas myndigheterna att aven den andra familjen vill byta, for annars blir det ett juridiskt bekymmer av stora och otrevliga matt. Och naturligtvis kraver de forsta foraldrarna skadestand, en miljon kronor for varje manad som gatt, vilket de sakert kommer att fa.

Resdagbok, dag 3

Jag njuter av semestern. I gar traffade jag tre av mina gamla tjejkompisar fran skoltiden, det har blivit en tradition, vi taffas varje gang nar jag kommer pa besok. Det ar viktigt for mig att ha de har banden kvar, att det liv jag levt tills jag var 27 ar har lamnat nagra spar och att jag har nagon att dela mina barndoms- och ungdomsminnen med.

Och min alskade storasyster... Henne vill jag knappt skiljas i fran nan langre stund, men maste, hon har ju sin vardag att ta hand om.

I gar bad jag min mamma att borja beratta var familjehistoria for mig, det ar sa spannande. Har fatt en bunt med gamla brev ocksa. Fortsattning foljer, jag ar nyfiken.

Nar jag vaknade i morse, ganska tidigt faktiskt, tog jag en snabb frukost och gick ut pa promenad i omradet. Korsbarstradet som vi klattrade i som barn finns fortfarande kvar, men inte dungen dar vi byggde kojor. Och av skoltradgarden dar vi pallade frukt fast vi var livradda for vaktisen finns inget kvar. Sant gor lite ont i hjartat faktiskt. Men mycket ar sig likt, som tur ar.

Vadret ar forresten helt underbart - 18 grader och sol i gar, rena rama sommar. Alla gar omkring barbenta och bararmade, uteserveringarna ar fullsatta. I dag ar det molnigt men fortfarande varmt, ingen kappa behovs. Harligt.

Boken som jag ville ha har jag redan kopt och borjat lasa. Och i dagstidningen star det att det lases mera i Tjeckien an i Sverige.

Resdagbok, dag 1

Nu ar jag pa plats, kom sent igar kvall och det kanns jattebra att vara "hemma" igen. Av syrran fick jag en fantastisk valkomstbukett och mamma har lagat min favoritsoppa. Narmaste internetdator finns pa biblioteket som ligger bara ett stenkast fran mammas bostad, knappt fem minuter. Nu ska jag aka till stan och kolla vad som har forandrats sedan forra aret. Sen vill jag kopa en bok /haha, vad ovanligt/ av Milan Kundera som heter Varats olidliga latthet, den finns pa svenska ocksa men jag vill lasa den pa tjeckiska. Den boken har en spannande historia men den tar jag en annan gang, for min mamma star har bredvid och vantar pa mig.

Annars hoppas jag att avsaknad av svenska tecken inte stor lasningen sa mycket, det ar inget jag kan gora nagot at.