torsdag, september 13, 2007

Vad ser du nu

Romanen Vad ser du nu av Cilla Naumann är ett porträtt Anna – Anna som väninna och lekkamrat, hustru och älskarinna, dotter och mor. Fyra olika personer ger sin bild av Anna och bilden är färgad inte enbart av personernas ovillkorliga kärlek till henne, utan även av tidens gång och minnets opålitlighet. De fyra personerna som i tur och ordning berättar om sin kärlek till Anna är barndomskompisen Monika, maken Tomas, fadern och dottern Isa. Anna framträder i alla åldrar samtidigt men aldrig i sin egen person. Hon har ingen egen röst, hon är bara en bild och en avbild. De olika porträtten skiljer sig ifrån varandra, det är inte en och samma Anna vi möter, även om man allteftersom romanen framskrider kan vaska fram guldkornen i Annas gåtfulla och ogripbara personlighet.

Det tog mig lite tid att komma in i boken, jag fick jobba för att berättelsen skulle öppna sig för mig och under några dagar bli en del av mina tankar. Den här berättelsen är absolut värt en liten ansträngning, även om den har sina brister (bitvis känns det hela alldeles för konstruerat).

Cilla Naumanns språk är fysiskt och poetiskt samtidigt, det är kropp, dofter och poesi. Man vandrar genom en snårskog av blickar och omedveten påverkan på varandra inom familjen, genom svårigheterna i att kommunicera med varandra hur mycket man än vill, genom alla missförstånd och missuppfattningar som uppstår i en familj. Kärlekens band, vardagens rutiner, gemensamma minnen från det förgångna – det är livets och familjens grundstenar. Det är alla överens om, även om maken Tomas uttrycker det bäst:

”Och när jag får påsarna i händerna känner jag genast den välkända tyngden av kärlekens rena affärsuppgörelse. Den att lämna in och hämta hem vardagen. Lämna vid skolan, kemtvätten, posten, skomakaren, banken för att sedan komma tillbaka och betala och hämta hem och fästa ihop alla disparata och lösa smådelar till det oformulerbara system som är hemmet. Dag efter dag blir denna tyngd till själva livet med maten som navet kring vilket allt snurrar. Maten som måste hanteras så noga – väljas ut, bäras hem, läggas ned i gamla använda skålar, kärl och kastruller, tillredas, smakas av.” Det är en vacker beskrivning av det monotona i vardagen, under förutsättning att kärleken finns närvarande, förstås.

Frågorna är många, svaren inte givna. Vad gör en familj till en familj? Hur mycket känner man den man älskar? Hur är det möjligt att samma händelse upplevs olika och blir till olikartade minnen? Hur ser män på kvinnor och hur påverkar blickarna kvinnan? Ser man alltid det man ser och ser man det man borde se? Vad har man inte sett? På ett ställe säger fadern om sin älskade dotter Anna: ”Kanske fick hon utstå det som ingen såg eller förstod och kanske kände hon sig fullkomligt ensam, maktlös och övergiven av oss alla.”

Fadern funderar mycket kring föräldraskapet och det stora ansvar som man ålägger sig i samma stund ens barn kommer till världen och om att kärleken inte alltid räcker till för att förstå sitt barn:

”Som förälder blir man så småningom varse vad man ser och vad man väljer att berätta om och om igen och vilka episoder och perioder man aldrig någonsin talar om. Man blir också långsamt och efter hand varse vad det är som barnet själv minns, vad det väljer att förstora eller utelämna, och därmed upptäcker man de bråddjup som har uppstått mellan de olika versionerna av denna barndom. Denna säregna och ytterst laddade historieskrivning, denna alltigenom enkelriktade färd bort från varandra, ger ändå upphov till livets allra starkaste och mest sammanblandade känslor av lycka och sorg och av ömhet och smärta.”

”Varför är familjeliv så laddade? Jag har egentligen inget annat svar än att det är skrämmande att vara förälder, att ha barn. Det innebär oöverblickbara risker att älska en annan människa, särskilt som fallet är med kärleken till ett barn som innefattar ett oändligt ansvar. Man känner sig ansvarig för hur en älskad med ändock annan människa rör sig ute i världen, för allt hon säger och gör, för alla hennes handlingar.”

Annas dotter Isa är den sista som har ordet i boken och genom sin plats i familjen kommer hon med några viktiga pusselbitar om Anna.”…denna påfrestande teater. En fallande känsla. Allt kan omkullkastas i ett familjedrama, ses från ett annat håll, avslöjas. Barndom rymmer sådana stup – dramatiska och avgörande insikter om ensamheten. Trots att man är tillsammans med dem man hör till och borde stå närmast, ens egen familj, är man för evigt förvisad till ett ödelagt kulisslandskap omgärdat av lömska stup och hålor. Och familjer tycks alltid härbärgera dessa svindlande dramer. Tysta. Drömska uppsättningar som för alltid pågår i själens strålkastarljus. Låt vara några lampor slocknar då och då, eller ett nytt ljus ibland monteras, och att det dammar allt värre om kostymer, smink, aktörer – föreställningarna pågår ändå. För alltid.”

Här finns DN:s recension.

Inga kommentarer: