Nu vill staten satsa 100 miljoner på att fånga upp barn som lever i familjer där en eller båda föräldrarna dricker, man vill hjälpa dem och stötta dem i vardagen. Skolorna ska ha en handlingsplan, socialtjänsten, kuratorer och psykologer ska ha tid åt alkoholistbarnen. Det är jättebra! Det finns bara ett litet men som jag ser det - man vet inte ens hur många de är, alkoholistbarnen.
Och hur ska det gå till att hitta barnen som far illa av pappas eller mammas eller bådas drickande? Det är inte alltid barnet kommer till skolan vanvårdat eller med blåmärken, det är inte alltid barnet berättar något för vuxna i sin omgivning, det är inte alltid barnet beter sig uppseendeväckande. Skam är en förfärlig sak. Jag undrar om man genom vad det nu är man tänker göra skulle ha hittat mig om jag var i alkoholistbarnåldern idag. Vilken konkret hjälp skulle jag kunna få? På mig syntes ingenting, jag skötte mig rätt bra, var alltid ren och mätt när jag kom till skolan, sa aldrig något om att min far drack. Vad skulle jag säga? Ett barn har inte alltid ord till det som händer. Till vem? Lärarna brydde sig inte.
Det undrar jag, för man uppskattar att kanske vart femte barn i Sverige är ett alkoholistbarn. Vilka sökdetektorer kan hitta dem?
