”Jag kunde inte sanningsenligt påstå att jag läste mycket. Jag hade aldrig haft förmågan att bli uppslukad av en bok; liksom min far kunde jag bara läsa ett stycke här och var. Mina skoluppsatser var inte märkvärdiga; det låg bara flitigt arbete bakom. Och trots den förebild jag fått i min fars berättelser hade jag inte på något konkret sätt börjat fundera över vad jag själv skulle kunna skriva om. Ändå fortsatte jag att tänka på mig själv som författare.
Det handlade nu knappast om verkliga ambitioner utan snarare om en sorts självuppfattning, en dröm om frihet, en idé om något ädelt.”
Så här skriver 2002 års Nobelpristagare i litteratur V.S. Naipaul om sitt förhållande till böcker och skrivande vid den tiden han närmade sig slutet av skolgången. Och på ett annat ställe i boken Att läsa och skriva skriver han följande:
”I mina författarfantasier hade jag när det kom till kritan inte funderat över hur jag skulle bära mig åt för att skriva en bok. Jag är inte säker, men kanske fanns det en diffus tanke hos mig att bara jag hade skrivit en skulle de andra följa automatiskt.”
Driver han med oss eller är det så enkelt? Jag förstår inte.
