Romanen Fyrväktaren av Jeanette Winterson är mera som en lång dikt än en roman. Jag läste boken med öronen i bilen under några dagar och var helt tagen av både berättelsen och bildspråket, orden bara strömmade till mig som luft, det var bara att andas in dem. Boken är fylld av historier om längtan och rotlöshet, världen Winterson skildrar är stormig och okuvlig och magisk. Det var nästan som att jag kände vågornas salta stänk på läpparna.
Det var mitt första möte med Jeanette Winterson, tack vare slumpen. Vilken tur att cd-boken fanns i bibliotekshyllan just då. Människor har under alla tider berättat historier för varandra i strävan att göra sina liv odödliga, fört sina berättelser vidare, berättelser som ibland har nyckeln till vem man är även om berättelsernas hjältar inte längre finns. Vissa berättelser sätter spår. Fyrväktaren är en sådan berättelse.
