De har hoppat från brinnande fönster –en person, två, några till
högre upp, längre ner.
Fotot hade hejdat dem mitt i livet
och håller dem just nu
ovan jord i riktning marken.
De är ännu var sin helhet
med personligt ansikte
och väl förborgat blod.
Det finns nog med tid
för håret att fladdra
och för nycklar och småmynt
att falla ur fickorna.
De är ännu inom luftens sfär,
inom räckhåll för allt
som plötsligt har öppnat sig.
Bara två saker kan jag göra för dem –
beskriva deras flykt
och inte säga sista meningen.
(Av Wislawa Szymborska, ur samlingen Stunden 2002)
Åren läggs till varandra men jag tycker inte att tiden läker alla sår. Inte ALLA. Och vad har mänskligheten lärt sig utom att hata varandra lite mera? Det är så mycket hat i världen, så mycket sorg, så mycket smärta. Till vilken nytta? Hur mycket hat orkar världen bära?
