Flyga drake av Khaled Hosseini är utan överdrift en av de bästa och viktigaste böckerna jag har läst och jag förstår att romanen har blivit en så enorm internationell succé. Fast här i Sverige gick det trögt i början, människor började upptäcka boken först efter att den kommit ut i pocket, av någon oförklarlig anledning. Kanske är vi svenskar särskilt benägna för skepticism gentemot okända författare med arabiskt namn och en bok som handlar om Afghanistans historia. Men trots initiala motgångar har Flyga drake börjat att leva sitt eget bokliv och letat sig fram till sina läsare ryktesvägen.Amir och Hassan är trots klassillnaden oskiljaktiga vänner, två busiga pojkar i ett ännu fredligt Afghanistan, det är tidigt 70-tal. Amir är son till en rik köpman, Hassan är son till deras tjänare och båda har misst sin mor när de var nyfödda. Hassan ställer alltid upp på Amir, räddar honom ur varje knipa. Men när det blir Amirs tur att försvara Hassan, sviker han. I slutet av 1979 invaderas landet av sovjetiska styrkor och det utbryter krig i Afghanistan. Amir och hans far emigrerar till USA, Hassan blir kvar i det av konflikter sargade landet. Sedan kommer talibanerna och åren går - tills det blir dags för Amir att ta konsekvenser av sina handlingar. Minnet av Hassan lever kvar och samvetet skaver, trots åratal av försök att lägga det förflutna bakom sig...
Flyga drake handlar om de fundamentala värdena i livet så som vänskap, kärlek, föräldraskap, lojalitet, mod och heder, men även om svek, skam, lögner, feghet och hämnd. Den handlar om att man alltid är ansvarig för de val man gör i livet och naturligtvis även för följderna av sina val. Det kommer alltid en tid då man måste betala tillbaka.
Vid sidan om berättelsen om Amir och Hassan är Flyga drake en svindlande resa genom Afghanistans tragiska nutidshistoria, från ett blomstrande och välmående Kabul till en stad i förfall och ruiner efter att talibanregimen störtats. Och allt är skrivet på ett mjukt och varmt språk, trots tragiken. Hosseinis språk klingar över sidorna som gamla folkvisor sjungna i natten, det är vackert, det rör vid något djupt inom en. De många persiska orden i texten är som en väldoftande orientalisk krydda.
Romanen har ungefär 350 sidor och jag började sörja redan på sidan femtio att det bara var 300 kvar.
