Få samtida svenska författare kan skriva så underfundigt, roligt och insiktsfullt om det svenska språket som Jonas Hassen Khemiri i sin roman Montecore.
Svenskar älskar musik och särskilt fåglarnas sång! På radion finns pausfåglar och fåglars vitalitet speglas i hundratals svenska uttryck.
Att ”tuppa av” är att tappa medvetandet och ”tuppluren” beskriver siestan. När svensken får ”pippi på något” älskas detta mycket intensivt. När någon ”storknar” har man fått nog. Man är fri som ”fågeln”, man har koll som ”örnen”, att stanna hemma är att ”uggla”. Att ha tur är att ”ha flax”, idealet stavas ”det fina i kråksången”. Ur näsans interiör petar man förresten det som kallas ”kråkor”. Kylans hud relateras till ”gåshud” och man krigar med både ”näbb och klor”. Sport i amatörens tjänst spelas i ”korpligan”, tjuvar namnges ”korpar” och osköna kvinnor namnges ”skator”. Och kärlekens ädla konst relateras förstås som att ”pippa” eller ”göka”.
Förresten – låt oss omformulera; inte bara fåglar är vitalt för oss svenskar. HELA naturen är dom ständigt närvarande. Dom är ensamma om den celebra Allemansrätten. Naturen är deras ALLT.
Svensken trivs bäst i sitt ”smultronställe”. När dom går utan omväg går dom ”pang på rödbetan”. Svensken accepterar sitt onda öde när hon ”biter i det sura äpplet” och hyllarnågon med ”blommor och med blader”. Svensken hälsar med ”hallå där köp blåbär” och kallar sina föräldrar för ”päron”. Svenskens ideal är ”jordnära”, folket kallas ”gräsrötter”, en sund kropp är frisk som ”nötkärnan”. Också i reproduktionens fas är naturen ständigt nära. Vackra kvinnan kallas ”bönan”. Hon smeks på sin barm, eller sina ”lökar”. Snart fuktas hennes ”buske”. Hon befruktas av mannens ”kotte” när han sår sin ”vildhare”. Tillsammans genomför kvinnan och mannen sen den akt som svenskar kallar ”älgskog”.
Visst är det superbra? Man önskar att man kunde komma på nåt sådant själv…
