En ung författardebuntat som intervjuar en gigant om utiffal det behövs litteratur och för vem - vilken bra idé. Det är Martina Lowden som i en artikel i SvD samtalar med Kristina Lugn. De två har en sak gemensam, nämligen att de båda var mobbade som barn och båda räddades till livet av just böcker, trots att de förbjudits att läsa av sina föräldrar. Hur kan någon vara så oerhört dum att man på allvar förbjuder sina barn att läsa?
"Litteraturen, och även konsten och musiken, är ett sätt att få kontakt med andra människor. Ibland har det varit mitt enda sätt. Det man hela tiden kämpar för är att få en inre dialog istället för en inre monolog. Om man är väldigt mycket ensam till exempel, då är litteraturen som ett mirakel", svarar Kristina Lugn på frågan varför man behöver litteratur.
En annan anledning till att litteraturen behövs är förstås att man utvecklar sitt språk på ett sätt som annars vore svårt, vilket gäller både barn och vuxna, såväl infödda svenskar som inflyttade - tycker jag. Jag skulle aldrig kunnat erövra svenskan om jag inte läste så mycket.
Kristina Lugn är en lustig figur. Jag gillar henne, har gjort det från första början. Det är svårt att tänka sig att hon - akademiledamot - fick lära sig att läsa i smyg, att hon publicerade sin första dikt i Kalle Anka när hon var 6 år gammal och att det krävdes tjugo år av refuseringar innan hon äntligen gav ut sin första diktsamling som det sedan såldes bara tjugo exemplar utav. Vilken ödets ironi detta är. Och så bodde hon i kollektiv med Sonja Åkesson när det begav sig. Numera är hon rädd för ungdomar och betecknar det som en form av dödsskräck.
Det finns så många människor som betraktar Kristina Lugn som märkvärdig, kulturell, snobbig och knäppgökig. Jag förstår inte varför. Läser man hennes dikter måste man inse att hon är mera jordnära än de flesta, men det är väl för att de flesta inte läser poesi.
Det är en mycket intressant intervju. Bra frågor och bra svar.
