I gårdagens Metro läste jag en angelägen krönika av Hillevi Wahl. Jag är också ett alkoholistbarn, det var min far som söp. Men det var jag som fick mitt första magsår när jag var bara fyra år gammal och var underviktig eftersom jag hade svårt att äta när magen var som en knut hela tiden. När jag var åtta bad jag min mamma att lämna honom, det gjorde hon aldrig. Jag hatade min far, skämdes för honom tills det värkte i själen och när jag gick på högstadiet slutade jag helt att kommunicera med honom. Att ignorera honom var mitt sätt att klara mig. Han dog 1987 sextio år gammal och idag är jag inte lika arg längre, förra året förmådde jag till och med att besöka hans grav och det var första gången sedan begravningen. Vilken seger! Det har varit en lång mental process för mig att nå så långt och acceptera min uppväxt med en alkoholmissbrukande far och lämna ilskan, bitterheten och känslan av att ha blivit bestulen på det varje barn har rätt till - en sorglös och trygg barndom.
(Jag måste skaffa Hillevi Wahls bok Kärleksbarn...)
