Resklar med reslust

Jag ska ut och resa. I morgon söndag. Till Tjeckien, det hemland som jag har fått med modersmjölken. Varför heter det fädernesland och inte mödernesland? Det heter ju modersmål. Beror benämningen på att landet är något som män (fäder) av tradition styr och försvarar, medan språket är något som barnen av tradition lär sig av sina mödrar? Orden kan inbland vara väldigt ojämställda, har du tänkt på det? Men i alla fall... Jag ska ha 12-dagars semester och åka på besök till min mamma och min älskade syster. Min tjeckiska hemstad heter Brno och ligger ungefär 19 mil öster om Prag och 16 mil norr om Wien. Det är en stad som alltid varit vacker och som ändå blir bara vackrare och vackrare. Förut, kanske på 1800-talet, kallades staden för Wiens förort. Dels för att Brno ligger så nära Wien, dels för att det har liknande arkitektur och historia.

Förutom min mamma, min syster och hennes familj ska jag träffa mina gamla tjejkompisar från grundskolan, de som har bestått som mina vänninor. Det har gått ett år sedan sist. Jag har saknat.

Det är bara en sak jag undrar och det är hur det blir med bloggandet. Jag vill hemskt gärna skriva regelbundna inlägg även under min vistelse i Tjeckien, har redan bett min mamma att ta reda på var det finns närmaste internetdator någonstans. Det finns internetdatorer lite överallt, sa hon. Hoppas det. Men om det dröjer tills nästa inlägg här på bloggen dyker upp, så vet du varför.

Under tiden länkar jag till intressanta sidor om Brno: Sevärdheter , Historia , Fakta .

Bokhistorikern Alberto Manguel om läsande

Alberto Manguel är en man som kan uppskatta böckernas och läsningens sanna värde. Han är en biblioman, vilket måste vara detsamma som en boknörd upphöjd till kvadrat.

"Det finns en idé om att böckerna håller dig borta från det riktiga livet, men det är egentligen tvärtom, att genom böckerna närmar du dig livet. De lär dig att reflektera över tillvaron. Så att du inte behöver leva utan att se livet."

"Andelen läsare som jag verkligen skulle kalla för läsare är mycket liten. Visst, det finns många som kan tyda alfabetet eller läsa igenom en kort roman. Men få av dem har fått lära sig att de kan finna sig själva i böckerna, att de kan hitta frön till sina livsfrågor."

"De läsande är en elit. Men en elit som vem som helst kan tillhöra. Du måste bara ha modet att gå emot det samhället tycker är viktigt. I dag har intelektuell verksamhet blivit något som hör fritiden till. "

"Vi kommer till världen med nyfikenhet, kreativitet, redskap för att avtäcka och upptäcka världen. Sen måste vi lära oss att bli dumma, för annars skulle vi inte konsumera som vi gör."

(Ur artikel Är de läsande en elit? i DN idag.)

Det svenska språket enligt Khemiri

Få samtida svenska författare kan skriva så underfundigt, roligt och insiktsfullt om det svenska språket som Jonas Hassen Khemiri i sin roman Montecore.

Svenskar älskar musik och särskilt fåglarnas sång! På radion finns pausfåglar och fåglars vitalitet speglas i hundratals svenska uttryck.

Att ”tuppa av” är att tappa medvetandet och ”tuppluren” beskriver siestan. När svensken får ”pippi på något” älskas detta mycket intensivt. När någon ”storknar” har man fått nog. Man är fri som ”fågeln”, man har koll som ”örnen”, att stanna hemma är att ”uggla”. Att ha tur är att ”ha flax”, idealet stavas ”det fina i kråksången”. Ur näsans interiör petar man förresten det som kallas ”kråkor”. Kylans hud relateras till ”gåshud” och man krigar med både ”näbb och klor”. Sport i amatörens tjänst spelas i ”korpligan”, tjuvar namnges ”korpar” och osköna kvinnor namnges ”skator”. Och kärlekens ädla konst relateras förstås som att ”pippa” eller ”göka”.

Förresten – låt oss omformulera; inte bara fåglar är vitalt för oss svenskar. HELA naturen är dom ständigt närvarande. Dom är ensamma om den celebra Allemansrätten. Naturen är deras ALLT.

Svensken trivs bäst i sitt ”smultronställe”. När dom går utan omväg går dom ”pang på rödbetan”. Svensken accepterar sitt onda öde när hon ”biter i det sura äpplet” och hyllarnågon med ”blommor och med blader”. Svensken hälsar med ”hallå där köp blåbär” och kallar sina föräldrar för ”päron”. Svenskens ideal är ”jordnära”, folket kallas ”gräsrötter”, en sund kropp är frisk som ”nötkärnan”. Också i reproduktionens fas är naturen ständigt nära. Vackra kvinnan kallas ”bönan”. Hon smeks på sin barm, eller sina ”lökar”. Snart fuktas hennes ”buske”. Hon befruktas av mannens ”kotte” när han sår sin ”vildhare”. Tillsammans genomför kvinnan och mannen sen den akt som svenskar kallar ”älgskog”.

Visst är det superbra? Man önskar att man kunde komma på nåt sådant själv…

Kristina Lugn säger:

"Hur snälla föräldrar man än har så är barndomen ett förtryck."

Så säger hon också i SvD-intervjun och jag måste fundera över vad det innebär.

Behöver alla litteratur? Ja, säger Lugn.

En ung författardebuntat som intervjuar en gigant om utiffal det behövs litteratur och för vem - vilken bra idé. Det är Martina Lowden som i en artikel i SvD samtalar med Kristina Lugn. De två har en sak gemensam, nämligen att de båda var mobbade som barn och båda räddades till livet av just böcker, trots att de förbjudits att läsa av sina föräldrar. Hur kan någon vara så oerhört dum att man på allvar förbjuder sina barn att läsa?

"Litteraturen, och även konsten och musiken, är ett sätt att få kontakt med andra människor. Ibland har det varit mitt enda sätt. Det man hela tiden kämpar för är att få en inre dialog istället för en inre monolog. Om man är väldigt mycket ensam till exempel, då är litteraturen som ett mirakel", svarar Kristina Lugn på frågan varför man behöver litteratur.

En annan anledning till att litteraturen behövs är förstås att man utvecklar sitt språk på ett sätt som annars vore svårt, vilket gäller både barn och vuxna, såväl infödda svenskar som inflyttade - tycker jag. Jag skulle aldrig kunnat erövra svenskan om jag inte läste så mycket.

Kristina Lugn är en lustig figur. Jag gillar henne, har gjort det från första början. Det är svårt att tänka sig att hon - akademiledamot - fick lära sig att läsa i smyg, att hon publicerade sin första dikt i Kalle Anka när hon var 6 år gammal och att det krävdes tjugo år av refuseringar innan hon äntligen gav ut sin första diktsamling som det sedan såldes bara tjugo exemplar utav. Vilken ödets ironi detta är. Och så bodde hon i kollektiv med Sonja Åkesson när det begav sig. Numera är hon rädd för ungdomar och betecknar det som en form av dödsskräck.

Det finns så många människor som betraktar Kristina Lugn som märkvärdig, kulturell, snobbig och knäppgökig. Jag förstår inte varför. Läser man hennes dikter måste man inse att hon är mera jordnära än de flesta, men det är väl för att de flesta inte läser poesi.

Det är en mycket intressant intervju. Bra frågor och bra svar.

Om att bli författare

”Jag kunde inte sanningsenligt påstå att jag läste mycket. Jag hade aldrig haft förmågan att bli uppslukad av en bok; liksom min far kunde jag bara läsa ett stycke här och var. Mina skoluppsatser var inte märkvärdiga; det låg bara flitigt arbete bakom. Och trots den förebild jag fått i min fars berättelser hade jag inte på något konkret sätt börjat fundera över vad jag själv skulle kunna skriva om. Ändå fortsatte jag att tänka på mig själv som författare.
Det handlade nu knappast om verkliga ambitioner utan snarare om en sorts självuppfattning, en dröm om frihet, en idé om något ädelt.”

Så här skriver 2002 års Nobelpristagare i litteratur V.S. Naipaul om sitt förhållande till böcker och skrivande vid den tiden han närmade sig slutet av skolgången. Och på ett annat ställe i boken Att läsa och skriva skriver han följande:

”I mina författarfantasier hade jag när det kom till kritan inte funderat över hur jag skulle bära mig åt för att skriva en bok. Jag är inte säker, men kanske fanns det en diffus tanke hos mig att bara jag hade skrivit en skulle de andra följa automatiskt.”

Driver han med oss eller är det så enkelt? Jag förstår inte.

Teknikens under?

De säger att det ska gå att publicera ett inlägg på bloggen genom att skicka mail till en speciell e-postadress. Det är det jag gör nu. Får se om det funkar.

Bokskafferi

På lunchen idag har jag skaffat mig dessa två fantastiska böcker, men fler finns på min önskelista. Dessutom fylls önskelistan hela tiden på. De hetaste titlarna på den är dessa fem (just nu):

Färden genom mangroven
En halv gul sol
Grymma april
Eremitkräftorna
Mannen på Trinista
Kärleksbarnet

När ska jag hinna läsa allla dessa underbara böcker? Tiden är så kort. Livet är så kort. Och tänk hur många läsvärda böcker man aldrig ens får veta något om...

Everybody Hurts

Den bästa låten nånsin, enligt mig. När jag dör ska de spela den för mig - har jag bestämt.
Jag blir gråtfärdig varje gång jag hör den, den är min gråtlåt. Så himla BRA!Varför jag skriver det här just nu vet jag inte, känner mig inte gråtbenägen alls, snarare tvärtom. Everybody Hurts med R.E.M. är bra i alla lägen. (Tur att YouTube finns. I love Internet.)

Om barnet inom oss

Det värsta i världen
är att växa så stor
att man lämnar barnet
bakom sig.
Då vandrar man plötsligt
helt allena
utan någon vid handen
och skriker om natten
efter det förlorade -
men man har förlorat
sig själv.

(Av Elmer Diktonius)

Haiku

Limegrönt, druvblått,
blodapelsinsaftsfläckar.
Snabbt rinner hösten.

(Av Ivana Eklund)

Bloggnamnsbyte

Måste ändra namn på min blogg till något som har med böcker att göra, känner att titeln Vardagsbetraktelser inte längre är riktigt representativ för innehållet eftersom bokpratet numera tar störst plats. Man utvecklas och hittar sina vägar och jag är inget undantag. I dag kom jag på namnet Bokmania och är ganska nöjd med det. Det finns i alla fall ingen annan bokblogg som heter så, vilket kan vara en fördel. Jag kör på det. Välkommen till BOKMANIA i fortsättningen.

Inget liv utan memoarer

Före detta premiärministerfrun Cherie Blair ska skriva en självbiografi - ja, hon också. Så klart. Biografin ska bära den fiffiga titeln Cherie Blair - sjävbiografin och det ironiska är att hon tidigare brukade använda sitt flicknamn Booth för att upprätthålla en egen yrkesidentitet och inte bli betraktat enbart som premiärministerfru. (Ett plus i kanten för det, tycker jag.) Men när det gäller att sälja böcker i massor så duger inte flicknamnet, det fattar vem som helst, även fru Booth. Alltså Blair. Varför har alla superkända människor så stort bekräftelsebehov? Varför tycker de att om de inte berättar allt om sina så kallade spännande liv så har deras liv inte haft någon betydelse? Och förskott från bokförlaget? En miljon brittiska pund.

Flyga drake

Flyga drake av Khaled Hosseini är utan överdrift en av de bästa och viktigaste böckerna jag har läst och jag förstår att romanen har blivit en så enorm internationell succé. Fast här i Sverige gick det trögt i början, människor började upptäcka boken först efter att den kommit ut i pocket, av någon oförklarlig anledning. Kanske är vi svenskar särskilt benägna för skepticism gentemot okända författare med arabiskt namn och en bok som handlar om Afghanistans historia. Men trots initiala motgångar har Flyga drake börjat att leva sitt eget bokliv och letat sig fram till sina läsare ryktesvägen.

Amir och Hassan är trots klassillnaden oskiljaktiga vänner, två busiga pojkar i ett ännu fredligt Afghanistan, det är tidigt 70-tal. Amir är son till en rik köpman, Hassan är son till deras tjänare och båda har misst sin mor när de var nyfödda. Hassan ställer alltid upp på Amir, räddar honom ur varje knipa. Men när det blir Amirs tur att försvara Hassan, sviker han. I slutet av 1979 invaderas landet av sovjetiska styrkor och det utbryter krig i Afghanistan. Amir och hans far emigrerar till USA, Hassan blir kvar i det av konflikter sargade landet. Sedan kommer talibanerna och åren går - tills det blir dags för Amir att ta konsekvenser av sina handlingar. Minnet av Hassan lever kvar och samvetet skaver, trots åratal av försök att lägga det förflutna bakom sig...

Flyga drake handlar om de fundamentala värdena i livet så som vänskap, kärlek, föräldraskap, lojalitet, mod och heder, men även om svek, skam, lögner, feghet och hämnd. Den handlar om att man alltid är ansvarig för de val man gör i livet och naturligtvis även för följderna av sina val. Det kommer alltid en tid då man måste betala tillbaka.

Vid sidan om berättelsen om Amir och Hassan är Flyga drake en svindlande resa genom Afghanistans tragiska nutidshistoria, från ett blomstrande och välmående Kabul till en stad i förfall och ruiner efter att talibanregimen störtats. Och allt är skrivet på ett mjukt och varmt språk, trots tragiken. Hosseinis språk klingar över sidorna som gamla folkvisor sjungna i natten, det är vackert, det rör vid något djupt inom en. De många persiska orden i texten är som en väldoftande orientalisk krydda.

Romanen har ungefär 350 sidor och jag började sörja redan på sidan femtio att det bara var 300 kvar.

Årets Bokmässa en dokusåpa?

En sak är säker. Inget säljer så bra som intriger, personliga påhopp och författarkonflikter. DN guidar genom dokusåpan.

Brutus Östlings fågelvärld

Örnarnas rike är Brutus Östlings tredje fotobok om fåglar, de två första har vi haft hemma länge och det blir faktiskt ofta av att vi bläddrar i dem, vi har de liggande nära till hands i vardagsrummet. De heter Mellan vingspetsarna och Pingvinliv. Hans bilder är helt fantastiska, de har sådan närvaro i stunden, sådan närhet, sådan skärpa och personlighet. Och texterna som medföljer fotografierna är inte bara information, de är litteratur. Jag har ännu inte haft möjlighet att se Örnarnas rike, men det skulle inte förvåna mig om boken blev en liten julklapp i år, till min man eller till oss båda.

I våras såg vi en fotoutställning med Östlings bilder, eller tavlor borde man kanske säga, för det var fotokonst på stora bommulsdukar. Just det stora formatet på bilderna var alldeles häpnadsväckande eftersom fåglarna på så sätt fick övernaturlig storlek och framstod om möjligt ännu mera majestätiska. Särskild örnen som nu finns på bokens omslag var helt enorm. Den bilden kommer jag aldrig att glömma, så häftig var den.

Skrattet som smittar

Skrattet förlänger livet, sägs det. Har du ännu inte skratat idag? Då ska du titta på det här klippet.

Leva

"Lev som om du skulle dö imorgon. Lär dig som om du skulle leva för evigt." (Mahatma Gandhi)

Överdrivet rykte om bokens död

Ryktet om bokens död är något överdrivet, som tur är. Vi som köper böcker blir antingen allt fler, eller så är det fler böcker vi inhandlar. Förra året har 70 till 80 miljoner nya böcker hamnat i våra bokhyllor, i snitt blir det cirka drygt tio nyinköpta böcker per person, barn under tio år är ej inräknade. Ett stort grattis till oss! Kram, kram. Kan inte någon räkna ut hur många hyllmetrar 80 miljoner böcker blir? (Själv är jag rätt usel på matte, tyvärr.)

Samtidigt har jag läst att antalet besökare på våra bibliotek minskar, men man ska inte blanda ihop äpplen och päron. Antalet fysiska besökare är äpplen, medan antalet utlåningar är päron. Päronen ökar. Också tur. Att det blir färre äpplen beror på att många gör bokningar, omlån med mera på nätet, vilket är helt naturligt och logiskt. Det viktiga är ändå antalet päron, eller hur.

När det gäller mig personligen, brukar jag låna endast cd-böcker eller faktaböcker. Att låna skönlitteratur i pappersformat fungerar dåligt för mig, eftersom jag har ett något udda förhållande till böcker. Dels vill jag helst äga boken i fråga för att kunna gå tillbaka till den när helst det faller mig in (bortsett från att jag vill göra understrykningar), dels måste jag "känna för" boken, vara på rätt humör och i rätt sinnensstämning och det är inte säkert att detta inträffar just under lånetiden. Jag antar att jag därmed är bokhandlarnas drömkund.

Vem vill köpa blodiga bananer?

En glad nyhet: Terrorbolaget Chiquita har dömts till 25 miljoner dollar i böter för att ha fått blod på sina bananer. Nu gäller det att även anhöriga till alla de som mördats i vinstens namn får ut sina skadestånd. Jag tycker att detta sänder ut rätt signaler till bolagsjättarna, att de inte får göra precis vad de vill och hur de vill. Jag kanske är naiv, men jag tror att ett sådant domstolsbeslut kan göra skillnad.

Men shit! Idag har jag gått och handlat på Lindex. Vad finns det för botgöring? Men jag vill ha den här höstkappan... Vad svårt det är det här, jättesvårt.

Lära-känna-varandra-leken

Av en tjej på jobbet fick jag följande "frågeformulär", ett slags kedjebrev. Vanligtvis brukar jag bara sucka djupt över alla kedjebrev, men ibland känner jag för att haka på, som idag. På fredagar får det vara lite lättsamt. Men i stället för att ta och maila mina svar till ett antal utvalda personer lägger jag ut svaren här på bloggen - till allas beskådan och helt utan krav på motprestation. Ett litet egotripp, bara.

1. När gick du upp idag?
Klockan 6:45 i stället 6.00, sen var det bråttom eftersom jag börjar vid 8. För övrigt se punkt nr 25.

2. Diamanter eller pärlor?
Vilket dilemma, skulle inte tacka nej till något av de båda om det var så...

3. Senast sedda film på bio?
Herregud, jag minns inte längre. Antagligen en barnfilm med barnbarnen.

4. Favoritprogram?
Lost, men den serien går inte nu i höst. Annars natur- och kulturprogramm och danska tv-serier.

5 .Vad åt du till frukost?
Först ett glas blåbärsdryck, sen en tallrik havrekuddar med torkade jordgubbar, valnötter, honung och vanlig vit yogurt. En kopp pepparmyntte. Och morgontidningen, den är ett måste (fast den äter jag inte, den är till att läsa - så klart).

6.Vad är ditt andra namn?
Jag har inget andra namn och jag är inte ens döpt.

7. Din favoritmat?
Vegetariska rätter med medelhavssmak och pasta. Även skaldjur och lax.

8. Vilken mat gillar du inte?
Äter inte kött, är vegetarian. Om fisk smakar för mycket fisk gillar jag den inte heller.

9. Favoritchips?
Äter nästan inte chips, men när det trots allt händer ska det vara de vanliga lättsaltade. Anser att lök- och dillchips borde förbjudas.

10. Vilken är din favorit-cd för tillfället?
Cd-böcker i bilstereon.

11. Vad kör du för bil?
En röd Opel Astra från 92 eller en Volvo V70 från 05.

12. Favoritmacka?
Ciabatta (stavning?) med stekt och marinerad aubergine, tomater och oliver.

13. Vilka mänskliga karaktärsdrag kan du bara inte med?
Högmod, självupptagenhet, inskränkthet och pladdrighet.

14. Vilka är dina favoritkläder?
Lätta kjolar på sommaren, annars är det nog jeans/byxor.

15. Om du fick åka vart du ville på semester?
Då skulle jag välja Azorerna. Jag tycker mycket om Atlanten och så skulle jag vilja se delfiner och späckhuggare som lär finnas i massor just där. Naturen verkar också vara vacker där.

16.Favoritklädmärke?
Jag har aldrig brytt mig om märken. Med "aldrig" menar jag efter att ha uppnått vuxenåldern, vad nu det betyder. Eller räknas Lindex som klädmärke?

17. Var vill du dra dig tillbaka?
Hemma. På Gotland. Vid en fjord i Norge.

18. Favorittid på dagen?
Den då det inte finns några måsten, oavsett klockslag.

19. Var är du född?
I staden Brno i föredetta Tjeckoslovakien.

20. Vilken är din favoritsport att se på?
Jag tittar inte på sport.

21. Vem tror du inte sänder detta tillbaka?
????

22. Vem tror du skickar tillbaka först?
????

23. Coca Cola eller Pepsi?
Finns det inget annat att dricka? Ett glas vin till exempel? (Det är ju fredag idag.)

24. Fotboll eller ishockey?
Lika tråkiga båda två.

25. Är du en morgonmänniska eller en nattuggla?
Jag är av den sällsynta sorten som är både morgon- och kvällstrött. Enligt en profilundersökning är jag piggast mellan 10 och 14. Kan vara besvärligt ibland, tro mig.

26. Pedikyr eller manikyr?
Manikyr.

28. Vad ville du bli när du var liten?
Jag minns faktiskt inte. Antagligen inget speciellt.

29. Bästa barndomsminnet?
När jag fick ett länge önskat gosedjur, en stor gul chimpans, av min far i present utan att jag ens fyllde år. Jag minns det eftersom han annars för det mesta var full. Kanske älskade han mig ändå?

30. Varit i Afrika ?
Nej, men jag skulle vilja se sanddynorna i Sahara - av alla ställen.

31. Nånsin rullat in någon i toapapper?
Hur får man för sig något sånt? Svaret är alltså nej.

32. Varit med om en bilolycka?
Tack och lov inte.

33. Favoritdag i veckan?
Onsdagar, tror jag. Då brukar vi äta extra god mat och ta ett glas vin och fira att halva veckan redan har gått :-) .

34. Favoritrestaurant?
Jag går väldigt sällan på restaurant, men i så fall en italiensk.

35. Favoritblommor?
De enkla.

36. När var du riktigt kär senast?
För 18 år sedan och det har ännu inte gått över.

37. Favoritsnabbmatsrestaurant?
Usch!

38. Äger du en cykel?
Ja.

39. Vem fick du senaste mailet ifrån?
En arbetskollega.

40. Vilken affär skulle du välja att utöka ditt kreditkort?
Ingen.

41. Läggdags?
Helst inte senare än kl 22. För övrigt se punkt nr 25.

42. Vems svar är du mest nyfiken på av dem du skickar brevet till?
Eftersom jag lägger ut detta här på bloggen så tror jag inte att jag får några svar alls.

43. Senaste personen du delade en middag med?
Min man.

44. Vad lyssnar du till just nu?
Ett tåg som bullrar in till stationen i närheten.

45. Favoritfärg?
Jag är ombytlig i fråga om färger.

46. Hur många tatueringar har du?
Inte en enda och det är jag stolt över.

47. Hur många sänder du detta mail till?
Ingen och alla.

Det är aldrig för sent

Jag har som vana att "samla" på inspirerande människor, sådana som utgör exempel på att det aldrig är för sent att börja med något nytt. Det senaste tillskottet i min samling är engelsmannen Paul Pott. Vid det här laget har knappast någon missat hans bedrift - att röra hela England till tårar. Är det inte underbart när vanliga människor lyckas?

Fyrväktaren

Romanen Fyrväktaren av Jeanette Winterson är mera som en lång dikt än en roman. Jag läste boken med öronen i bilen under några dagar och var helt tagen av både berättelsen och bildspråket, orden bara strömmade till mig som luft, det var bara att andas in dem. Boken är fylld av historier om längtan och rotlöshet, världen Winterson skildrar är stormig och okuvlig och magisk. Det var nästan som att jag kände vågornas salta stänk på läpparna.

Det var mitt första möte med Jeanette Winterson, tack vare slumpen. Vilken tur att cd-boken fanns i bibliotekshyllan just då. Människor har under alla tider berättat historier för varandra i strävan att göra sina liv odödliga, fört sina berättelser vidare, berättelser som ibland har nyckeln till vem man är även om berättelsernas hjältar inte längre finns. Vissa berättelser sätter spår. Fyrväktaren är en sådan berättelse.

Beröring

Mina händer
öppnar ditt väsens förhängen
kläder dig i en annan nakenhet
avtäcker din kropps kroppar
Mina händer
upptäcker en annan kropp åt din kropp.

(Av Octavio Paz, tolkning av Martin Allwood)

Boktips - Sirenerna i Bagdad

Boken Efter atentatet som jag skrivit om tidigare har fått sällskap av en ny roman av samma författare Yasmina Khadra och den heter Sirenerna i Bagdad. Det är ingen fortsättning, men samma tema - vad är det för människor som spränger sig själva och andra i luften i Guds namn? Jag tycker att det är angeläget med böcker som behandlar vår tids historia och utspelar sig i ett annat hörn av världen än det västerländska. Sirenerna i Bagdad har redan hamnat i min måste-läsa-boken-hög även om jag ännu inte har köpt den. Men det kommer.

Tvättromantik

Jag gillar att tvätta och tycker om att hänga upp tvätten på tork, det blir så hemtrevligt med doften av nytvättat, tycker jag. Skulle kunna tvätta jämt bara för den doftens skull. Jag väljer alltid sköljmedlet med omsorg, nästan som en accessoar. Ja, faktiskt. Det finns bara ett stort OM. Om det nämligen inte betydde att i nästa steg måste man stryka det man tvättat, för det är en syssla som jag ogillar - den tråkar ut mig något så enormt... brrrr. Bäst om jag kan lura mig själv genom att lyssna på någon bra bok samtidigt eller titta på tv, annars skjuter jag upp göromålet i all oändlighet. Tyvärr mycket vanligt. Tur att oviljan bara drabbar mig själv och min garderob.

Men jag skulle hemskt gärna vilja ha en torkvinda i trädgården, föreställer mig vita lakan fladdrande i vinden, varma av solen, doftande av ljuset. Jag är en obotlig romantiker.

Ett gissel

Livet är det som pågår medan man väntar på det trådlösa, skriver Bodil Malmsten idag. Ingen annan kan beskriva detta gissel så poetiskt som hon. Så snart hon skriver en rad blir det litteratur.

Ett i-landsproblem

Telias mobila bredband är ett skämt. Ett dåligt skämt. Ville skriva ett inlägg fullt av frustration över denna tjänst redan för några dagar sedan, men som av en händelse fungerade inte uppkopplingen under hela den dagen och jag slutade att försöka innan jag blev galen på allvar. Hela veckan satt jag hemma med en förfärlig förkylning och längtade ut i det vackra höstvädret och var frustrerad tillräckligt av det, så ett Internet som hela tiden lade sig ner var det sista jag hade ork med. Ett evigt "webbsidan kan inte visas" tär på krafterna, verkligen. Jag ville blogga och läsa tidningar och lyssna på roliga radioprogram - men inte. Telia fixar inte en pålitlig uppkoppling, inte när man vill i alla fall och inte på en gång. Det gäller att ha tålamod. Jag vet inte hur många gånger vi har ringt och klagat, utan att ha fått ett vettigt svar. Men igår fick vi en känslomässig upprättelse när vi hörde nyheterna. Det är ändå en tröst att man inte är ensam. Jaha, där försvann kontakten igen...

Jag vet att detta är ett i-landsproblem, men det är irriterande i alla fall. Kan inte hjälpas. Buuu. Telia!

I love DN

Nya DN-Kultur/Boklördag och DN-Söndag innehåller så mycket bra läsning som räcker länge, länge att jag knappt finner ord. Söndagstidningen har vi haft under många år och nu utökade vi till hela helgen för att jag i fortsättningen inte vill missa den nya "tjocka" bokbilagan på lördagarna. Och idag var det äntligen dags att före frukosten springa och hämta lördags-dn i brevlådan för första gången - tillsammans med lokaltidningen blir det mycket tidning framöver, men vinterhalvåret ligger också framför oss så det är bara bra att ha mycket att läsa och det gör ju inget om man sparar någon artikel till måndagen eller tisdagen. Innehållet i veckans Boklördag har inte gjort mig besviken över prenumerationsbeslutet. Nu ser jag redan fram emot morgondagens DN. DN är superbra.

Ingen är anonym

Det gäller att tänka sig för innan man skriver något personligt på en så offentlig plats som Internet, man vill ju gärna kunna stå för det man skrivit och inte behöva skämmas ifall man ställs till svars. Det är naivt att tro att man kan förbli anonym, att man kan försvinna i mängden. Det som står i artikeln här är verkligen intressant och tål att tänka på, om och om igen.

Gunnar Ekelöf 100 år

blå är mina önskningar, blå är himlens och havets önskningar
för hårt är människornas liv för mig, jag trivs bland musslorna och
tången
mina stränder är havets halsband och havet andas lugnt och rasslar sakta
med alla sina vackra kiselstenar...
i molnena spelar en osynlig stråkkvartett med färger och solen dör som
en svan av ljus
kanske någon ger mig fåglar att flyga med i solens röda kölvatten där
min fosforstjärna darrar
om jag väntar kanske någon förvandlar mina önskningar till raketer och
låter dem explodera bredvid ett moln långt borta
då skulle blåa stjärnor sakta regna ner i den röda kvällen...
blå är mina önskningars stjärnor, för hårt är människornas liv för mig

Vad ser du nu

Romanen Vad ser du nu av Cilla Naumann är ett porträtt Anna – Anna som väninna och lekkamrat, hustru och älskarinna, dotter och mor. Fyra olika personer ger sin bild av Anna och bilden är färgad inte enbart av personernas ovillkorliga kärlek till henne, utan även av tidens gång och minnets opålitlighet. De fyra personerna som i tur och ordning berättar om sin kärlek till Anna är barndomskompisen Monika, maken Tomas, fadern och dottern Isa. Anna framträder i alla åldrar samtidigt men aldrig i sin egen person. Hon har ingen egen röst, hon är bara en bild och en avbild. De olika porträtten skiljer sig ifrån varandra, det är inte en och samma Anna vi möter, även om man allteftersom romanen framskrider kan vaska fram guldkornen i Annas gåtfulla och ogripbara personlighet.

Det tog mig lite tid att komma in i boken, jag fick jobba för att berättelsen skulle öppna sig för mig och under några dagar bli en del av mina tankar. Den här berättelsen är absolut värt en liten ansträngning, även om den har sina brister (bitvis känns det hela alldeles för konstruerat).

Cilla Naumanns språk är fysiskt och poetiskt samtidigt, det är kropp, dofter och poesi. Man vandrar genom en snårskog av blickar och omedveten påverkan på varandra inom familjen, genom svårigheterna i att kommunicera med varandra hur mycket man än vill, genom alla missförstånd och missuppfattningar som uppstår i en familj. Kärlekens band, vardagens rutiner, gemensamma minnen från det förgångna – det är livets och familjens grundstenar. Det är alla överens om, även om maken Tomas uttrycker det bäst:

”Och när jag får påsarna i händerna känner jag genast den välkända tyngden av kärlekens rena affärsuppgörelse. Den att lämna in och hämta hem vardagen. Lämna vid skolan, kemtvätten, posten, skomakaren, banken för att sedan komma tillbaka och betala och hämta hem och fästa ihop alla disparata och lösa smådelar till det oformulerbara system som är hemmet. Dag efter dag blir denna tyngd till själva livet med maten som navet kring vilket allt snurrar. Maten som måste hanteras så noga – väljas ut, bäras hem, läggas ned i gamla använda skålar, kärl och kastruller, tillredas, smakas av.” Det är en vacker beskrivning av det monotona i vardagen, under förutsättning att kärleken finns närvarande, förstås.

Frågorna är många, svaren inte givna. Vad gör en familj till en familj? Hur mycket känner man den man älskar? Hur är det möjligt att samma händelse upplevs olika och blir till olikartade minnen? Hur ser män på kvinnor och hur påverkar blickarna kvinnan? Ser man alltid det man ser och ser man det man borde se? Vad har man inte sett? På ett ställe säger fadern om sin älskade dotter Anna: ”Kanske fick hon utstå det som ingen såg eller förstod och kanske kände hon sig fullkomligt ensam, maktlös och övergiven av oss alla.”

Fadern funderar mycket kring föräldraskapet och det stora ansvar som man ålägger sig i samma stund ens barn kommer till världen och om att kärleken inte alltid räcker till för att förstå sitt barn:

”Som förälder blir man så småningom varse vad man ser och vad man väljer att berätta om och om igen och vilka episoder och perioder man aldrig någonsin talar om. Man blir också långsamt och efter hand varse vad det är som barnet själv minns, vad det väljer att förstora eller utelämna, och därmed upptäcker man de bråddjup som har uppstått mellan de olika versionerna av denna barndom. Denna säregna och ytterst laddade historieskrivning, denna alltigenom enkelriktade färd bort från varandra, ger ändå upphov till livets allra starkaste och mest sammanblandade känslor av lycka och sorg och av ömhet och smärta.”

”Varför är familjeliv så laddade? Jag har egentligen inget annat svar än att det är skrämmande att vara förälder, att ha barn. Det innebär oöverblickbara risker att älska en annan människa, särskilt som fallet är med kärleken till ett barn som innefattar ett oändligt ansvar. Man känner sig ansvarig för hur en älskad med ändock annan människa rör sig ute i världen, för allt hon säger och gör, för alla hennes handlingar.”

Annas dotter Isa är den sista som har ordet i boken och genom sin plats i familjen kommer hon med några viktiga pusselbitar om Anna.”…denna påfrestande teater. En fallande känsla. Allt kan omkullkastas i ett familjedrama, ses från ett annat håll, avslöjas. Barndom rymmer sådana stup – dramatiska och avgörande insikter om ensamheten. Trots att man är tillsammans med dem man hör till och borde stå närmast, ens egen familj, är man för evigt förvisad till ett ödelagt kulisslandskap omgärdat av lömska stup och hålor. Och familjer tycks alltid härbärgera dessa svindlande dramer. Tysta. Drömska uppsättningar som för alltid pågår i själens strålkastarljus. Låt vara några lampor slocknar då och då, eller ett nytt ljus ibland monteras, och att det dammar allt värre om kostymer, smink, aktörer – föreställningarna pågår ändå. För alltid.”

Här finns DN:s recension.

Staten vill hitta alkoholistbarn

Nu vill staten satsa 100 miljoner på att fånga upp barn som lever i familjer där en eller båda föräldrarna dricker, man vill hjälpa dem och stötta dem i vardagen. Skolorna ska ha en handlingsplan, socialtjänsten, kuratorer och psykologer ska ha tid åt alkoholistbarnen. Det är jättebra! Det finns bara ett litet men som jag ser det - man vet inte ens hur många de är, alkoholistbarnen.

Och hur ska det gå till att hitta barnen som far illa av pappas eller mammas eller bådas drickande? Det är inte alltid barnet kommer till skolan vanvårdat eller med blåmärken, det är inte alltid barnet berättar något för vuxna i sin omgivning, det är inte alltid barnet beter sig uppseendeväckande. Skam är en förfärlig sak. Jag undrar om man genom vad det nu är man tänker göra skulle ha hittat mig om jag var i alkoholistbarnåldern idag. Vilken konkret hjälp skulle jag kunna få? På mig syntes ingenting, jag skötte mig rätt bra, var alltid ren och mätt när jag kom till skolan, sa aldrig något om att min far drack. Vad skulle jag säga? Ett barn har inte alltid ord till det som händer. Till vem? Lärarna brydde sig inte.

Det undrar jag, för man uppskattar att kanske vart femte barn i Sverige är ett alkoholistbarn. Vilka sökdetektorer kan hitta dem?

Foto från 11 september

De har hoppat från brinnande fönster –
en person, två, några till
högre upp, längre ner.

Fotot hade hejdat dem mitt i livet
och håller dem just nu
ovan jord i riktning marken.

De är ännu var sin helhet
med personligt ansikte
och väl förborgat blod.

Det finns nog med tid
för håret att fladdra
och för nycklar och småmynt
att falla ur fickorna.

De är ännu inom luftens sfär,
inom räckhåll för allt
som plötsligt har öppnat sig.

Bara två saker kan jag göra för dem –
beskriva deras flykt
och inte säga sista meningen.

(Av Wislawa Szymborska, ur samlingen Stunden 2002)

Åren läggs till varandra men jag tycker inte att tiden läker alla sår. Inte ALLA. Och vad har mänskligheten lärt sig utom att hata varandra lite mera? Det är så mycket hat i världen, så mycket sorg, så mycket smärta. Till vilken nytta? Hur mycket hat orkar världen bära?

(DN, SvD)

Mormors receptbok

Jag har fått ärva min mormors receptbok som inte är vilken receptbok som helst, den har nämligen hundra år på nacken. Min mormor föddes under senare halvan av 1890-talet och de sista sidorna i receptboken bär årtalet 1913. Jag tror att hon påbörjade receptboken när hon gick på någon sorts hushållsskola. Avslutningsvis innehåller boken matsedlar för varje dag mellan april och juni 1913, både lunch och middag. Jätteintressant! Och recepten finns naturligtvis noggrannt nedskrivna, var sak på sin plats - kött, såser, tillbehör, bakverk...

Receptboken är så prydligt skriven, mormor hade verkligen vacker handstil, en sån där gammaldags med små krusiduller i början av orden. Inga felskrivningar eller rättelser, inget fel någonstans. Men bladen är nästan söndertummade efter årtionden av flitig användning och det finns en och annan matfläck på sidorna. Bokens pärmar har vittrat sönder för länge sedan, det finns bara en papperstrasa kvar. Men vad gör det? För mig är receptboken en klenod att vårda och vara rädd om.

Världen är liten

På lördag morgon sänder P4 ett relationsprogram som heter Tillsammans och i gårdagens avsnitt kunde man höra en intevju med Hillevi Wahl angående hennes senaste bok om hur det är att vara tvåbarnsförälder och det är min son som har intervjuat henne. Det var i måndags. Sen läste jag Hillevis krönika i Metro och skrev ett inlägg här på BOKMANIA som hon sen länkat till från sin hemsida. Jag mailade till henne efteråt eftersom jag tyckte att det var roligt att hon lade ut en länk och kunde inte heller låta bli att nämna att det var min son som intervjuade henne inför radioprogrammet. Världen är ju så liten när allt kommer omkring och ibland sker intressanta sammanträffanden. Uppenbarligen håller Hillevi med om det eftersom hon publicerar både mitt mail och sitt svar på sin hemsida. Man kan verkligen säga att Internet hjälper till att människor möts. I love Internet too.

Solros till Pavarotti

I dag begravdes han, Pavarotti. På kistan hade han ett blomsterarrangemang med solrosor och det var väldigt vackert. Jag vill också skänka honom en solros, en som fanns i min trädgård för bara några dagar sedan men som nu är borta. För alltid. Fast Pavarottis sång kommer att finnas kvar - som tur är består den gudabenådade skönheten.

Lo.Li.Ta

Romanen Lolita (ett tidigare inlägg finns här) av Vladimir Nabokov börjar med dessa rader:

”Lolita, ljuset i mitt liv, elden i mina händer. Min synd, min själ. Lo-li-ta: tungans tipp tar en tripp på tre steg nedåt gommen för att slå, vid tre, mot tänderna. Lo. Li. Ta.

Hon hette Lo, kort och gott Lo, om morgnarna, en och femtio stående i ena strumpan. Hon hette Lola i långbyxor. Hon hette Dolly i skolan. Hon hette Dolores på den streckade raden. Men i mina armar hette hon alltid Lolita.

Hade hon föregångare? Ja, det hade hon. Kanske skulle det aldrig ha funnits någon Lolita om jag inte förälskat mig i ett första flickebarn en sommar. I ett prinsdöme vid havet. Å, när? Ungefär lika många år innan Lolita föddes som jag var gammal den sommaren. Lita på en mördare när det gäller prunkande stil.”

Och slutar med denna rad:
”Och detta är den enda odödlighet som du och jag kan dela, min Lolita.”

Lolita kom ut första gången 1955 och det är en roman om incest, pedofili, passion och den sexuelle parasiten Humberts behov av oinskränkt makt över en annan människa, i detta fall en tolvårig flicka som han knyter till sig och gör till sin älskarinna. På ett annat, allegoriskt, plan är huvudpersonen Humber Humbert den totalitära regimen förkroppsligad. Han gör allt för att försäkra sig om att han har fullständig kontroll över Lolitas varje steg och tanke från morgon till kväll och de barnsliga förlustelser som hon tigger sig till då och då (till exempel teaterrepetitioner i skolan eller att få träffa en väninna) tillåter han endas i syfte att få henne att ”trivas” så att hon inte skulle vilja ställa till uppror eller, ännu värre, lämna honom. Det är Humbert som bestämmer vad Lolita ska veta och inte veta och vid vilken tidpunkt, det är han som bestämmer var hon ska vara och hur länge. Men hans makt varar inte för evigt, Lolita lyckas fly…

Lolita beskriver Humbert Humberts uppkomst, storhetstid och fall som enväldig härskare över flickan Dolores Haze och slutligen hans obarmhärtiga demaskering. Det är en mycket tragisk historia som utspelar sig på boksidorna och som är ett slags mördares försvarstal eftersom Humbert skriver i syfte att lämna sin fullständiga redogörelse av allt som ledde till att han till slut även blev mördare. Snart ska en jury döma honom…

Berättelsens språk är skarpt som en kniv, det skär upp sår i läsarens föreställningsvärld och obehagliga frågor stänker åt alla håll likt bloddroppar och kräver en närmare undersökning. Men man kan inte sluta, det är för mycket som står på spel, känns det som.

Lolita finns i pocket, utgiven i Bonniers klassikerserie. Det är ingen bok man blir glad av men det är inte desto mindre en fantastiskt bra bok. Ett storverk.

Hillevi

Hillevi Wahl har nosat sig till mitt inlägg om Alkoholistbarn och länkar till det på sin hemsida. Helt otroligt. Tack snälla Hillevi!

Skenet som bedrar

För ett par år sedan var jag bara tvungen att finkamma lådorna med gamla familjebilder hemma hos min mamma och jag var på jakt efter fotografier som skulle övertyga mig om att det fanns stunder då vi var en "normal" familj, det vill säga en sån som gjorde trevliga saker tillsammans. Mamma, pappa, min sju år äldre syster och jag. Jag tänkte att det fanns väl fina stunder också... Jag hittade många foton, trevliga foton med trevliga bildmotiv från stunder som jag inte längre minns eftersom de dåliga minnerna trängt undan de vackra. Våra semestrar började ofta bra - men slutade lika ofta dränkta i bråk på grund av fars fylla. Ja, fars. Det går inte att säga pappa, han var inte nån pappa för mig. Han var bara en far. Sorgligt men sant och jag kan inte göra något åt det, kommer aldrig att kunna göra det. På bilden här ovan är vi på utlandssemester, året är 1969 eller 1970, och skenet bedrar...

Otäcka djur

Vårt självutnämnda husdjur kommer varje dag. Äter nästan allt och skrattar oss rakt upp i ansiktet medan han tuggar i sig blommorna.

Alkoholistbarn

I gårdagens Metro läste jag en angelägen krönika av Hillevi Wahl. Jag är också ett alkoholistbarn, det var min far som söp. Men det var jag som fick mitt första magsår när jag var bara fyra år gammal och var underviktig eftersom jag hade svårt att äta när magen var som en knut hela tiden. När jag var åtta bad jag min mamma att lämna honom, det gjorde hon aldrig. Jag hatade min far, skämdes för honom tills det värkte i själen och när jag gick på högstadiet slutade jag helt att kommunicera med honom. Att ignorera honom var mitt sätt att klara mig. Han dog 1987 sextio år gammal och idag är jag inte lika arg längre, förra året förmådde jag till och med att besöka hans grav och det var första gången sedan begravningen. Vilken seger! Det har varit en lång mental process för mig att nå så långt och acceptera min uppväxt med en alkoholmissbrukande far och lämna ilskan, bitterheten och känslan av att ha blivit bestulen på det varje barn har rätt till - en sorglös och trygg barndom.

(Jag måste skaffa Hillevi Wahls bok Kärleksbarn...)

Om konst

Inom konsten är den ena uppfattningen lika god som den andra. (Willem de Kooning)

Avundsjuka och svågerpolitik

Avundsjuka som drivkraft – varför inte. Ett ”jag vill också” rymmer ganska mycket power om man är envis. Svågerpolitik i kultursvängen – tror inte att någon ens är förvånad att den finns. Tipsar om Linda Skugges senaste krönika angående Martina Haags framgångar och Hillevi Wahls reflekterande kommentar (jag har också undrat hur sjutton kunde Alakoski få Augustpriset för Svinalängorna). Och oss emellan - själv är jag lite avundsjuk på dem allihop...

Biblioteksnallar

Att vara lekfull och seriös på samma gång är fullt möjligt och definierar det ideala mentala tillståndet. (John Dewey)

Lolita & Nabokov

Läser Lolita av Vladimir Nabokov och blir inte lämnad i fred, det är för många känslor. Ändå går det inte att sträckläsa boken, den är för obehaglig för det. Sällan har jag läst en bok där huvudpersonen är så osympatisk som pedofilen Humbert i Lolita. "Osympatisk" är kanske till och med en underdrift. Jag är ungefär halvvägs i romanen som är på över fyra hundra sidor, så jag återkommer.

Än så länge nöjer jag mig med att länka till en omfattande artikel om Nabokov, värt att läsa för den som är litteraturintresserad. Ett litet utdrag ur den:

"Lolita, light of my life, fire of my loins. My sin, my soul. Lo-lee-ta: the tip of the tongue taking a trip of three steps down the palate to tap, at three, on the teeth. Lo. Lee. Ta. She was Lo, plain Lo, in the morning, standing four feet ten in one sock. She was Lola in slacks. She was Dolly at school. She was Dolores on the dotted line. But in my arms, she was always Lolita."

The sexy trisyllable is the nickname of Dolores Haze, a 12-year-old girl—or “nymphet,” to use Nabokov’s now debased coinage—of stereotypical Americanness, 1950s-style (blue jeans, chewing gum, milkshakes). She is the main object of the obsessive love of her stepfather and seducer, Humbert, who is alternately charming and tyrannical; indeed, Martin Amis interprets the novel as an allegory of Soviet-style tyranny, told from the point of view of the tyrant. “All of Nabokov’s books are about tyranny,” Amis says, “Perhaps Lolita most of all.” It’s an interesting point, but Nabokov’s books are “about” everything else, too: love, memory, life. And Amis’s analysis overlooks the crucial role that parody plays in this novel, as it does in all of Nabokov’s work. Like The Gift, Lolita has many targets in its sights, being at once a parody of classic romances of the doomed-love type once so popular in the salons of tsarist Russia (a certain Anna K. comes to mind); of the traditional bildungsroman of Stendhal and Tolstoy; of the medieval pilgrimage tale; and, last but not least, of the Oedipal theory expounded by that elderly Viennese gentleman with whom Nabokov enjoyed fencing. Many literal-minded readers and critics, having missed the parody, miss the point. “Had I not written Lolita, readers would not have started finding nymphets in my other works and in their own households,” said Nabokov. Lolita’s “innocence” certainly seems less sui generis than the calculated decadence of Humbert, who is a parody figure of everything corrupt and decaying about the Old World as seen by the New.