lördag, september 29, 2007
Resklar med reslust
Förutom min mamma, min syster och hennes familj ska jag träffa mina gamla tjejkompisar från grundskolan, de som har bestått som mina vänninor. Det har gått ett år sedan sist. Jag har saknat.
Det är bara en sak jag undrar och det är hur det blir med bloggandet. Jag vill hemskt gärna skriva regelbundna inlägg även under min vistelse i Tjeckien, har redan bett min mamma att ta reda på var det finns närmaste internetdator någonstans. Det finns internetdatorer lite överallt, sa hon. Hoppas det. Men om det dröjer tills nästa inlägg här på bloggen dyker upp, så vet du varför.
Under tiden länkar jag till intressanta sidor om Brno: Sevärdheter , Historia , Fakta .


Bokhistorikern Alberto Manguel om läsande
Alberto Manguel är en man som kan uppskatta böckernas och läsningens sanna värde. Han är en biblioman, vilket måste vara detsamma som en boknörd upphöjd till kvadrat.
"Det finns en idé om att böckerna håller dig borta från det riktiga livet, men det är egentligen tvärtom, att genom böckerna närmar du dig livet. De lär dig att reflektera över tillvaron. Så att du inte behöver leva utan att se livet."
"Andelen läsare som jag verkligen skulle kalla för läsare är mycket liten. Visst, det finns många som kan tyda alfabetet eller läsa igenom en kort roman. Men få av dem har fått lära sig att de kan finna sig själva i böckerna, att de kan hitta frön till sina livsfrågor."
"De läsande är en elit. Men en elit som vem som helst kan tillhöra. Du måste bara ha modet att gå emot det samhället tycker är viktigt. I dag har intelektuell verksamhet blivit något som hör fritiden till. "
"Vi kommer till världen med nyfikenhet, kreativitet, redskap för att avtäcka och upptäcka världen. Sen måste vi lära oss att bli dumma, för annars skulle vi inte konsumera som vi gör."
(Ur artikel Är de läsande en elit? i DN idag.)


Det svenska språket enligt Khemiri
Svenskar älskar musik och särskilt fåglarnas sång! På radion finns pausfåglar och fåglars vitalitet speglas i hundratals svenska uttryck.
Att ”tuppa av” är att tappa medvetandet och ”tuppluren” beskriver siestan. När svensken får ”pippi på något” älskas detta mycket intensivt. När någon ”storknar” har man fått nog. Man är fri som ”fågeln”, man har koll som ”örnen”, att stanna hemma är att ”uggla”. Att ha tur är att ”ha flax”, idealet stavas ”det fina i kråksången”. Ur näsans interiör petar man förresten det som kallas ”kråkor”. Kylans hud relateras till ”gåshud” och man krigar med både ”näbb och klor”. Sport i amatörens tjänst spelas i ”korpligan”, tjuvar namnges ”korpar” och osköna kvinnor namnges ”skator”. Och kärlekens ädla konst relateras förstås som att ”pippa” eller ”göka”.
Förresten – låt oss omformulera; inte bara fåglar är vitalt för oss svenskar. HELA naturen är dom ständigt närvarande. Dom är ensamma om den celebra Allemansrätten. Naturen är deras ALLT.
Svensken trivs bäst i sitt ”smultronställe”. När dom går utan omväg går dom ”pang på rödbetan”. Svensken accepterar sitt onda öde när hon ”biter i det sura äpplet” och hyllarnågon med ”blommor och med blader”. Svensken hälsar med ”hallå där köp blåbär” och kallar sina föräldrar för ”päron”. Svenskens ideal är ”jordnära”, folket kallas ”gräsrötter”, en sund kropp är frisk som ”nötkärnan”. Också i reproduktionens fas är naturen ständigt nära. Vackra kvinnan kallas ”bönan”. Hon smeks på sin barm, eller sina ”lökar”. Snart fuktas hennes ”buske”. Hon befruktas av mannens ”kotte” när han sår sin ”vildhare”. Tillsammans genomför kvinnan och mannen sen den akt som svenskar kallar ”älgskog”.
Visst är det superbra? Man önskar att man kunde komma på nåt sådant själv…


fredag, september 28, 2007
Kristina Lugn säger:
"Hur snälla föräldrar man än har så är barndomen ett förtryck."
Så säger hon också i SvD-intervjun och jag måste fundera över vad det innebär.


Behöver alla litteratur? Ja, säger Lugn.
"Litteraturen, och även konsten och musiken, är ett sätt att få kontakt med andra människor. Ibland har det varit mitt enda sätt. Det man hela tiden kämpar för är att få en inre dialog istället för en inre monolog. Om man är väldigt mycket ensam till exempel, då är litteraturen som ett mirakel", svarar Kristina Lugn på frågan varför man behöver litteratur.
En annan anledning till att litteraturen behövs är förstås att man utvecklar sitt språk på ett sätt som annars vore svårt, vilket gäller både barn och vuxna, såväl infödda svenskar som inflyttade - tycker jag. Jag skulle aldrig kunnat erövra svenskan om jag inte läste så mycket.
Kristina Lugn är en lustig figur. Jag gillar henne, har gjort det från första början. Det är svårt att tänka sig att hon - akademiledamot - fick lära sig att läsa i smyg, att hon publicerade sin första dikt i Kalle Anka när hon var 6 år gammal och att det krävdes tjugo år av refuseringar innan hon äntligen gav ut sin första diktsamling som det sedan såldes bara tjugo exemplar utav. Vilken ödets ironi detta är. Och så bodde hon i kollektiv med Sonja Åkesson när det begav sig. Numera är hon rädd för ungdomar och betecknar det som en form av dödsskräck.
Det finns så många människor som betraktar Kristina Lugn som märkvärdig, kulturell, snobbig och knäppgökig. Jag förstår inte varför. Läser man hennes dikter måste man inse att hon är mera jordnära än de flesta, men det är väl för att de flesta inte läser poesi.
Det är en mycket intressant intervju. Bra frågor och bra svar.


Om att bli författare
Det handlade nu knappast om verkliga ambitioner utan snarare om en sorts självuppfattning, en dröm om frihet, en idé om något ädelt.”
Så här skriver 2002 års Nobelpristagare i litteratur V.S. Naipaul om sitt förhållande till böcker och skrivande vid den tiden han närmade sig slutet av skolgången. Och på ett annat ställe i boken Att läsa och skriva skriver han följande:
”I mina författarfantasier hade jag när det kom till kritan inte funderat över hur jag skulle bära mig åt för att skriva en bok. Jag är inte säker, men kanske fanns det en diffus tanke hos mig att bara jag hade skrivit en skulle de andra följa automatiskt.”
Driver han med oss eller är det så enkelt? Jag förstår inte.


Teknikens under?


torsdag, september 27, 2007
Bokskafferi

Färden genom mangroven
En halv gul sol
Grymma april
Eremitkräftorna
Mannen på Trinista
Kärleksbarnet
När ska jag hinna läsa allla dessa underbara böcker? Tiden är så kort. Livet är så kort. Och tänk hur många läsvärda böcker man aldrig ens får veta något om...


Everybody Hurts
Jag blir gråtfärdig varje gång jag hör den, den är min gråtlåt. Så himla BRA!Varför jag skriver det här just nu vet jag inte, känner mig inte gråtbenägen alls, snarare tvärtom. Everybody Hurts med R.E.M. är bra i alla lägen. (Tur att YouTube finns. I love Internet.)


Om barnet inom oss
är att växa så stor
att man lämnar barnet
bakom sig.
Då vandrar man plötsligt
helt allena
utan någon vid handen
och skriker om natten
efter det förlorade -
men man har förlorat
sig själv.
(Av Elmer Diktonius)


onsdag, september 26, 2007
tisdag, september 25, 2007
Bloggnamnsbyte


Inget liv utan memoarer


måndag, september 24, 2007
Flyga drake

Amir och Hassan är trots klassillnaden oskiljaktiga vänner, två busiga pojkar i ett ännu fredligt Afghanistan, det är tidigt 70-tal. Amir är son till en rik köpman, Hassan är son till deras tjänare och båda har misst sin mor när de var nyfödda. Hassan ställer alltid upp på Amir, räddar honom ur varje knipa. Men när det blir Amirs tur att försvara Hassan, sviker han. I slutet av 1979 invaderas landet av sovjetiska styrkor och det utbryter krig i Afghanistan. Amir och hans far emigrerar till USA, Hassan blir kvar i det av konflikter sargade landet. Sedan kommer talibanerna och åren går - tills det blir dags för Amir att ta konsekvenser av sina handlingar. Minnet av Hassan lever kvar och samvetet skaver, trots åratal av försök att lägga det förflutna bakom sig...
Flyga drake handlar om de fundamentala värdena i livet så som vänskap, kärlek, föräldraskap, lojalitet, mod och heder, men även om svek, skam, lögner, feghet och hämnd. Den handlar om att man alltid är ansvarig för de val man gör i livet och naturligtvis även för följderna av sina val. Det kommer alltid en tid då man måste betala tillbaka.
Vid sidan om berättelsen om Amir och Hassan är Flyga drake en svindlande resa genom Afghanistans tragiska nutidshistoria, från ett blomstrande och välmående Kabul till en stad i förfall och ruiner efter att talibanregimen störtats. Och allt är skrivet på ett mjukt och varmt språk, trots tragiken. Hosseinis språk klingar över sidorna som gamla folkvisor sjungna i natten, det är vackert, det rör vid något djupt inom en. De många persiska orden i texten är som en väldoftande orientalisk krydda.
Romanen har ungefär 350 sidor och jag började sörja redan på sidan femtio att det bara var 300 kvar.
Årets Bokmässa en dokusåpa?


Brutus Östlings fågelvärld

I våras såg vi en fotoutställning med Östlings bilder, eller tavlor borde man kanske säga, för det var fotokonst på stora bommulsdukar. Just det stora formatet på bilderna var alldeles häpnadsväckande eftersom fåglarna på så sätt fick övernaturlig storlek och framstod om möjligt ännu mera majestätiska. Särskild örnen som nu finns på bokens omslag var helt enorm. Den bilden kommer jag aldrig att glömma, så häftig var den.
Skrattet som smittar


lördag, september 22, 2007
Överdrivet rykte om bokens död
Samtidigt har jag läst att antalet besökare på våra bibliotek minskar, men man ska inte blanda ihop äpplen och päron. Antalet fysiska besökare är äpplen, medan antalet utlåningar är päron. Päronen ökar. Också tur. Att det blir färre äpplen beror på att många gör bokningar, omlån med mera på nätet, vilket är helt naturligt och logiskt. Det viktiga är ändå antalet päron, eller hur.
När det gäller mig personligen, brukar jag låna endast cd-böcker eller faktaböcker. Att låna skönlitteratur i pappersformat fungerar dåligt för mig, eftersom jag har ett något udda förhållande till böcker. Dels vill jag helst äga boken i fråga för att kunna gå tillbaka till den när helst det faller mig in (bortsett från att jag vill göra understrykningar), dels måste jag "känna för" boken, vara på rätt humör och i rätt sinnensstämning och det är inte säkert att detta inträffar just under lånetiden. Jag antar att jag därmed är bokhandlarnas drömkund.


fredag, september 21, 2007
Vem vill köpa blodiga bananer?
Men shit! Idag har jag gått och handlat på Lindex. Vad finns det för botgöring? Men jag vill ha den här höstkappan... Vad svårt det är det här, jättesvårt.


Lära-känna-varandra-leken
1. När gick du upp idag?
Klockan 6:45 i stället 6.00, sen var det bråttom eftersom jag börjar vid 8. För övrigt se punkt nr 25.
2. Diamanter eller pärlor?
Vilket dilemma, skulle inte tacka nej till något av de båda om det var så...
3. Senast sedda film på bio?
Herregud, jag minns inte längre. Antagligen en barnfilm med barnbarnen.
4. Favoritprogram?
Lost, men den serien går inte nu i höst. Annars natur- och kulturprogramm och danska tv-serier.
5 .Vad åt du till frukost?
Först ett glas blåbärsdryck, sen en tallrik havrekuddar med torkade jordgubbar, valnötter, honung och vanlig vit yogurt. En kopp pepparmyntte. Och morgontidningen, den är ett måste (fast den äter jag inte, den är till att läsa - så klart).
6.Vad är ditt andra namn?
Jag har inget andra namn och jag är inte ens döpt.
7. Din favoritmat?
Vegetariska rätter med medelhavssmak och pasta. Även skaldjur och lax.
8. Vilken mat gillar du inte?
Äter inte kött, är vegetarian. Om fisk smakar för mycket fisk gillar jag den inte heller.
9. Favoritchips?
Äter nästan inte chips, men när det trots allt händer ska det vara de vanliga lättsaltade. Anser att lök- och dillchips borde förbjudas.
10. Vilken är din favorit-cd för tillfället?
Cd-böcker i bilstereon.
11. Vad kör du för bil?
En röd Opel Astra från 92 eller en Volvo V70 från 05.
12. Favoritmacka?
Ciabatta (stavning?) med stekt och marinerad aubergine, tomater och oliver.
13. Vilka mänskliga karaktärsdrag kan du bara inte med?
Högmod, självupptagenhet, inskränkthet och pladdrighet.
14. Vilka är dina favoritkläder?
Lätta kjolar på sommaren, annars är det nog jeans/byxor.
15. Om du fick åka vart du ville på semester?
Då skulle jag välja Azorerna. Jag tycker mycket om Atlanten och så skulle jag vilja se delfiner och späckhuggare som lär finnas i massor just där. Naturen verkar också vara vacker där.
16.Favoritklädmärke?
Jag har aldrig brytt mig om märken. Med "aldrig" menar jag efter att ha uppnått vuxenåldern, vad nu det betyder. Eller räknas Lindex som klädmärke?
17. Var vill du dra dig tillbaka?
Hemma. På Gotland. Vid en fjord i Norge.
18. Favorittid på dagen?
Den då det inte finns några måsten, oavsett klockslag.
19. Var är du född?
I staden Brno i föredetta Tjeckoslovakien.
20. Vilken är din favoritsport att se på?
Jag tittar inte på sport.
21. Vem tror du inte sänder detta tillbaka?
????
22. Vem tror du skickar tillbaka först?
????
23. Coca Cola eller Pepsi?
Finns det inget annat att dricka? Ett glas vin till exempel? (Det är ju fredag idag.)
24. Fotboll eller ishockey?
Lika tråkiga båda två.
25. Är du en morgonmänniska eller en nattuggla?
Jag är av den sällsynta sorten som är både morgon- och kvällstrött. Enligt en profilundersökning är jag piggast mellan 10 och 14. Kan vara besvärligt ibland, tro mig.
26. Pedikyr eller manikyr?
Manikyr.
28. Vad ville du bli när du var liten?
Jag minns faktiskt inte. Antagligen inget speciellt.
29. Bästa barndomsminnet?
När jag fick ett länge önskat gosedjur, en stor gul chimpans, av min far i present utan att jag ens fyllde år. Jag minns det eftersom han annars för det mesta var full. Kanske älskade han mig ändå?
30. Varit i Afrika ?
Nej, men jag skulle vilja se sanddynorna i Sahara - av alla ställen.
31. Nånsin rullat in någon i toapapper?
Hur får man för sig något sånt? Svaret är alltså nej.
32. Varit med om en bilolycka?
Tack och lov inte.
33. Favoritdag i veckan?
Onsdagar, tror jag. Då brukar vi äta extra god mat och ta ett glas vin och fira att halva veckan redan har gått :-) .
34. Favoritrestaurant?
Jag går väldigt sällan på restaurant, men i så fall en italiensk.
35. Favoritblommor?
De enkla.
36. När var du riktigt kär senast?
För 18 år sedan och det har ännu inte gått över.
37. Favoritsnabbmatsrestaurant?
Usch!
38. Äger du en cykel?
Ja.
39. Vem fick du senaste mailet ifrån?
En arbetskollega.
40. Vilken affär skulle du välja att utöka ditt kreditkort?
Ingen.
41. Läggdags?
Helst inte senare än kl 22. För övrigt se punkt nr 25.
42. Vems svar är du mest nyfiken på av dem du skickar brevet till?
Eftersom jag lägger ut detta här på bloggen så tror jag inte att jag får några svar alls.
43. Senaste personen du delade en middag med?
Min man.
44. Vad lyssnar du till just nu?
Ett tåg som bullrar in till stationen i närheten.
45. Favoritfärg?
Jag är ombytlig i fråga om färger.
46. Hur många tatueringar har du?
Inte en enda och det är jag stolt över.
47. Hur många sänder du detta mail till?
Ingen och alla.


torsdag, september 20, 2007
Det är aldrig för sent


onsdag, september 19, 2007
Fyrväktaren
Det var mitt första möte med Jeanette Winterson, tack vare slumpen. Vilken tur att cd-boken fanns i bibliotekshyllan just då. Människor har under alla tider berättat historier för varandra i strävan att göra sina liv odödliga, fört sina berättelser vidare, berättelser som ibland har nyckeln till vem man är även om berättelsernas hjältar inte längre finns. Vissa berättelser sätter spår. Fyrväktaren är en sådan berättelse.
Beröring
öppnar ditt väsens förhängen
kläder dig i en annan nakenhet
avtäcker din kropps kroppar
Mina händer
upptäcker en annan kropp åt din kropp.
(Av Octavio Paz, tolkning av Martin Allwood)


tisdag, september 18, 2007
Boktips - Sirenerna i Bagdad
söndag, september 16, 2007
Tvättromantik
Men jag skulle hemskt gärna vilja ha en torkvinda i trädgården, föreställer mig vita lakan fladdrande i vinden, varma av solen, doftande av ljuset. Jag är en obotlig romantiker.


Ett gissel


lördag, september 15, 2007
Ett i-landsproblem
Jag vet att detta är ett i-landsproblem, men det är irriterande i alla fall. Kan inte hjälpas. Buuu. Telia!


I love DN


Ingen är anonym


fredag, september 14, 2007
Gunnar Ekelöf 100 år
för hårt är människornas liv för mig, jag trivs bland musslorna och
tången
mina stränder är havets halsband och havet andas lugnt och rasslar sakta
med alla sina vackra kiselstenar...
i molnena spelar en osynlig stråkkvartett med färger och solen dör som
en svan av ljus
kanske någon ger mig fåglar att flyga med i solens röda kölvatten där
min fosforstjärna darrar
om jag väntar kanske någon förvandlar mina önskningar till raketer och
låter dem explodera bredvid ett moln långt borta
då skulle blåa stjärnor sakta regna ner i den röda kvällen...
blå är mina önskningars stjärnor, för hårt är människornas liv för mig


torsdag, september 13, 2007
Vad ser du nu

Det tog mig lite tid att komma in i boken, jag fick jobba för att berättelsen skulle öppna sig för mig och under några dagar bli en del av mina tankar. Den här berättelsen är absolut värt en liten ansträngning, även om den har sina brister (bitvis känns det hela alldeles för konstruerat).
Cilla Naumanns språk är fysiskt och poetiskt samtidigt, det är kropp, dofter och poesi. Man vandrar genom en snårskog av blickar och omedveten påverkan på varandra inom familjen, genom svårigheterna i att kommunicera med varandra hur mycket man än vill, genom alla missförstånd och missuppfattningar som uppstår i en familj. Kärlekens band, vardagens rutiner, gemensamma minnen från det förgångna – det är livets och familjens grundstenar. Det är alla överens om, även om maken Tomas uttrycker det bäst:
”Och när jag får påsarna i händerna känner jag genast den välkända tyngden av kärlekens rena affärsuppgörelse. Den att lämna in och hämta hem vardagen. Lämna vid skolan, kemtvätten, posten, skomakaren, banken för att sedan komma tillbaka och betala och hämta hem och fästa ihop alla disparata och lösa smådelar till det oformulerbara system som är hemmet. Dag efter dag blir denna tyngd till själva livet med maten som navet kring vilket allt snurrar. Maten som måste hanteras så noga – väljas ut, bäras hem, läggas ned i gamla använda skålar, kärl och kastruller, tillredas, smakas av.” Det är en vacker beskrivning av det monotona i vardagen, under förutsättning att kärleken finns närvarande, förstås.
Frågorna är många, svaren inte givna. Vad gör en familj till en familj? Hur mycket känner man den man älskar? Hur är det möjligt att samma händelse upplevs olika och blir till olikartade minnen? Hur ser män på kvinnor och hur påverkar blickarna kvinnan? Ser man alltid det man ser och ser man det man borde se? Vad har man inte sett? På ett ställe säger fadern om sin älskade dotter Anna: ”Kanske fick hon utstå det som ingen såg eller förstod och kanske kände hon sig fullkomligt ensam, maktlös och övergiven av oss alla.”
Fadern funderar mycket kring föräldraskapet och det stora ansvar som man ålägger sig i samma stund ens barn kommer till världen och om att kärleken inte alltid räcker till för att förstå sitt barn:
”Som förälder blir man så småningom varse vad man ser och vad man väljer att berätta om och om igen och vilka episoder och perioder man aldrig någonsin talar om. Man blir också långsamt och efter hand varse vad det är som barnet själv minns, vad det väljer att förstora eller utelämna, och därmed upptäcker man de bråddjup som har uppstått mellan de olika versionerna av denna barndom. Denna säregna och ytterst laddade historieskrivning, denna alltigenom enkelriktade färd bort från varandra, ger ändå upphov till livets allra starkaste och mest sammanblandade känslor av lycka och sorg och av ömhet och smärta.”
”Varför är familjeliv så laddade? Jag har egentligen inget annat svar än att det är skrämmande att vara förälder, att ha barn. Det innebär oöverblickbara risker att älska en annan människa, särskilt som fallet är med kärleken till ett barn som innefattar ett oändligt ansvar. Man känner sig ansvarig för hur en älskad med ändock annan människa rör sig ute i världen, för allt hon säger och gör, för alla hennes handlingar.”
Annas dotter Isa är den sista som har ordet i boken och genom sin plats i familjen kommer hon med några viktiga pusselbitar om Anna.”…denna påfrestande teater. En fallande känsla. Allt kan omkullkastas i ett familjedrama, ses från ett annat håll, avslöjas. Barndom rymmer sådana stup – dramatiska och avgörande insikter om ensamheten. Trots att man är tillsammans med dem man hör till och borde stå närmast, ens egen familj, är man för evigt förvisad till ett ödelagt kulisslandskap omgärdat av lömska stup och hålor. Och familjer tycks alltid härbärgera dessa svindlande dramer. Tysta. Drömska uppsättningar som för alltid pågår i själens strålkastarljus. Låt vara några lampor slocknar då och då, eller ett nytt ljus ibland monteras, och att det dammar allt värre om kostymer, smink, aktörer – föreställningarna pågår ändå. För alltid.”
Här finns DN:s recension.
tisdag, september 11, 2007
Staten vill hitta alkoholistbarn
Och hur ska det gå till att hitta barnen som far illa av pappas eller mammas eller bådas drickande? Det är inte alltid barnet kommer till skolan vanvårdat eller med blåmärken, det är inte alltid barnet berättar något för vuxna i sin omgivning, det är inte alltid barnet beter sig uppseendeväckande. Skam är en förfärlig sak. Jag undrar om man genom vad det nu är man tänker göra skulle ha hittat mig om jag var i alkoholistbarnåldern idag. Vilken konkret hjälp skulle jag kunna få? På mig syntes ingenting, jag skötte mig rätt bra, var alltid ren och mätt när jag kom till skolan, sa aldrig något om att min far drack. Vad skulle jag säga? Ett barn har inte alltid ord till det som händer. Till vem? Lärarna brydde sig inte.
Det undrar jag, för man uppskattar att kanske vart femte barn i Sverige är ett alkoholistbarn. Vilka sökdetektorer kan hitta dem?


Foto från 11 september

en person, två, några till
högre upp, längre ner.
Fotot hade hejdat dem mitt i livet
och håller dem just nu
ovan jord i riktning marken.
De är ännu var sin helhet
med personligt ansikte
och väl förborgat blod.
Det finns nog med tid
för håret att fladdra
och för nycklar och småmynt
att falla ur fickorna.
De är ännu inom luftens sfär,
inom räckhåll för allt
som plötsligt har öppnat sig.
Bara två saker kan jag göra för dem –
beskriva deras flykt
och inte säga sista meningen.
(Av Wislawa Szymborska, ur samlingen Stunden 2002)


måndag, september 10, 2007
Mormors receptbok
Receptboken är så prydligt skriven, mormor hade verkligen vacker handstil, en sån där gammaldags med små krusiduller i början av orden. Inga felskrivningar eller rättelser, inget fel någonstans. Men bladen är nästan söndertummade efter årtionden av flitig användning och det finns en och annan matfläck på sidorna. Bokens pärmar har vittrat sönder för länge sedan, det finns bara en papperstrasa kvar. Men vad gör det? För mig är receptboken en klenod att vårda och vara rädd om.


söndag, september 09, 2007
Världen är liten


lördag, september 08, 2007
Solros till Pavarotti


Lo.Li.Ta
”Lolita, ljuset i mitt liv, elden i mina händer. Min synd, min själ. Lo-li-ta: tungans tipp tar en tripp på tre steg nedåt gommen för att slå, vid tre, mot tänderna. Lo. Li. Ta.
Hon hette Lo, kort och gott Lo, om morgnarna, en och femtio stående i ena strumpan. Hon hette Lola i långbyxor. Hon hette Dolly i skolan. Hon hette Dolores på den streckade raden. Men i mina armar hette hon alltid Lolita.
Hade hon föregångare? Ja, det hade hon. Kanske skulle det aldrig ha funnits någon Lolita om jag inte förälskat mig i ett första flickebarn en sommar. I ett prinsdöme vid havet. Å, när? Ungefär lika många år innan Lolita föddes som jag var gammal den sommaren. Lita på en mördare när det gäller prunkande stil.”
Och slutar med denna rad:
”Och detta är den enda odödlighet som du och jag kan dela, min Lolita.”
Lolita kom ut första gången 1955 och det är en roman om incest, pedofili, passion och den sexuelle parasiten Humberts behov av oinskränkt makt över en annan människa, i detta fall en tolvårig flicka som han knyter till sig och gör till sin älskarinna. På ett annat, allegoriskt, plan är huvudpersonen Humber Humbert den totalitära regimen förkroppsligad. Han gör allt för att försäkra sig om att han har fullständig kontroll över Lolitas varje steg och tanke från morgon till kväll och de barnsliga förlustelser som hon tigger sig till då och då (till exempel teaterrepetitioner i skolan eller att få träffa en väninna) tillåter han endas i syfte att få henne att ”trivas” så att hon inte skulle vilja ställa till uppror eller, ännu värre, lämna honom. Det är Humbert som bestämmer vad Lolita ska veta och inte veta och vid vilken tidpunkt, det är han som bestämmer var hon ska vara och hur länge. Men hans makt varar inte för evigt, Lolita lyckas fly…
Lolita beskriver Humbert Humberts uppkomst, storhetstid och fall som enväldig härskare över flickan Dolores Haze och slutligen hans obarmhärtiga demaskering. Det är en mycket tragisk historia som utspelar sig på boksidorna och som är ett slags mördares försvarstal eftersom Humbert skriver i syfte att lämna sin fullständiga redogörelse av allt som ledde till att han till slut även blev mördare. Snart ska en jury döma honom…
Berättelsens språk är skarpt som en kniv, det skär upp sår i läsarens föreställningsvärld och obehagliga frågor stänker åt alla håll likt bloddroppar och kräver en närmare undersökning. Men man kan inte sluta, det är för mycket som står på spel, känns det som.
Lolita finns i pocket, utgiven i Bonniers klassikerserie. Det är ingen bok man blir glad av men det är inte desto mindre en fantastiskt bra bok. Ett storverk.
torsdag, september 06, 2007
Hillevi


Skenet som bedrar


Otäcka djur


onsdag, september 05, 2007
Alkoholistbarn
(Jag måste skaffa Hillevi Wahls bok Kärleksbarn...)
tisdag, september 04, 2007
Avundsjuka och svågerpolitik


måndag, september 03, 2007
Biblioteksnallar


Lolita & Nabokov

Än så länge nöjer jag mig med att länka till en omfattande artikel om Nabokov, värt att läsa för den som är litteraturintresserad. Ett litet utdrag ur den:
"Lolita, light of my life, fire of my loins. My sin, my soul. Lo-lee-ta: the tip of the tongue taking a trip of three steps down the palate to tap, at three, on the teeth. Lo. Lee. Ta. She was Lo, plain Lo, in the morning, standing four feet ten in one sock. She was Lola in slacks. She was Dolly at school. She was Dolores on the dotted line. But in my arms, she was always Lolita."
The sexy trisyllable is the nickname of Dolores Haze, a 12-year-old girl—or “nymphet,” to use Nabokov’s now debased coinage—of stereotypical Americanness, 1950s-style (blue jeans, chewing gum, milkshakes). She is the main object of the obsessive love of her stepfather and seducer, Humbert, who is alternately charming and tyrannical; indeed, Martin Amis interprets the novel as an allegory of Soviet-style tyranny, told from the point of view of the tyrant. “All of Nabokov’s books are about tyranny,” Amis says, “Perhaps Lolita most of all.” It’s an interesting point, but Nabokov’s books are “about” everything else, too: love, memory, life. And Amis’s analysis overlooks the crucial role that parody plays in this novel, as it does in all of Nabokov’s work. Like The Gift, Lolita has many targets in its sights, being at once a parody of classic romances of the doomed-love type once so popular in the salons of tsarist Russia (a certain Anna K. comes to mind); of the traditional bildungsroman of Stendhal and Tolstoy; of the medieval pilgrimage tale; and, last but not least, of the Oedipal theory expounded by that elderly Viennese gentleman with whom Nabokov enjoyed fencing. Many literal-minded readers and critics, having missed the parody, miss the point. “Had I not written Lolita, readers would not have started finding nymphets in my other works and in their own households,” said Nabokov. Lolita’s “innocence” certainly seems less sui generis than the calculated decadence of Humbert, who is a parody figure of everything corrupt and decaying about the Old World as seen by the New.