Volvo Lastvagnar är en fristående fortsättning på Doppler av Erlend Loe. Galen humor, udda figurer och mycket värme. Att läsa Volvo Lastvagnar (eller Doppler för den delen) är som att frossa i godis. Man får en humor- och ironikick. Boken är svår att beskriva, den liknar inget annat. En pigga-upp-sig-med-bok när arbetsdagen håller på att ta ut sin rätt och man nästan slocknar i soffan.I den här boken hamnar Doppler, hans son Gregus och älgkalven Bongo i Värmland i Sverige. De har gått till fots från Oslo. Vi möter även Maj-Britt, en bitter och hämndlysten gammal dam som blivit begiven på hasch och reggaemusik, och hennes ärkefiende von Borring, en fågelälskande gammal scout. Tyvärr anser Gregus och Bongo att Doppler bara festar och röker hasch och inte längre för sitt korståg mot oduktigheten, så de lämnar honom. Doppler behöver hjälp att komma ut ur rökdimman och det är där von Borring kommer in i bilden. Det som händer är galet, sjukt, komiskt och helt osannolikt men det gör inget. Jag köper storyn med hull och hår.
Erlend Loes författarstil i Volvo Lastvagnar förtjänar några ord den också. Loe som författare är ytterst närvarande hela texten igenom, han pratar med oss läsare, sina kritiker och med sig själv när han hela tiden resonerar kring sitt skrivande och bokens tillkomst. Metafiktionen är konsekvent genomförd och fungerar bra, eller så har jag blivit van vid Loes stil.
(Men oss emellan: Doppler gillade jag mera. Undrar hur den tredje och avslutande delen kommer att bli...)
